Joakim Andersen

Reflektioner kring den tragiska världsåskådningen

När man ska beskriva den europeiska mentaliteten kan ett flertal begrepp användas. När Spengler och Yockey kontrasterar den mot den magianska kulturen kan den betecknas som faustisk, i en liknande kontrast med konsthistoriska förtecken kan man ta fasta på dess estetiska karaktär. Det finns kulturer där avbildande konst undviks, men europén värdesätter det sköna och det vackra. Nära besläktat med detta är förmågan att se det sublima, rentav det gudomliga, i naturen. Ibland talas det också om den tragiska världsåskådningen, och det är kring den dagens inlägg kommer kretsa. Uttrycket kopplas till Nietzsche, men det fenomen som beskrivs är återkommande i europeisk historia.

There is only one hope and one guarantee for the future of that which is human; it lies in this, that the tragic disposition shall not perish.
– Nietzsche

Nietzsche identifierade den tragiska världsåskådningen i den grekiska antik han kände väl, men något motsvarande kan urskiljas även i nordeuropeisk historia, från Eddan till Werner Bests och Jüngers heroiska realism. Nietzsche kopplar den tragiska världsbilden till den komplexa guden Dionysos, en gud vars väsen i det nordiska panteon bäst motsvaras av Oden.

A happy life is impossible, the highest that man can achieve is a heroic life.
– Schopenhauer

Dionysos med panter

Nietzsches Dionysos är en dialektisk syntes av den kaotiske naturguden och den olympiske guden, en återspegling av tillvarons samtidigt destruktiva och kreativa krafter (likheten med Oden är uppenbar). Nietzsche kritiserar både optimistiska och svagt pessimistiska illusioner om tillvaron, och förespråkar istället en realism som han kallar tragisk pessimism. Det kräver en särskild människotyp att se verkligheten för vad den är, att inse att det tragiska är en organisk del av tillvaron och livet. Vissa går under i mötet med den sanningen, men den människotyp Nietzsche riktar sig till kan leva med tillvarons tragedi utan att förfalla till apati.

Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.
– Eddan

Tillvaron är kort sagt ganska grym. Allt det man sätter värde vid kommer att försvinna, varje seger är temporär. Mytologiskt uttrycks detta genom Ragnarök. Men Nietzsche motsätter sig de flyktvägar som erbjuder illusoriska lösningar, både optimistiskt utopiska världsbilder av den typ vi känner från modern liberalism och socialism, och den form av svag pessimism som innebär att man vänder kamp och strävan ryggen och retirerar in i den lilla världen av konsumtionsbaserad identitet och flykt från det autentiska.

För den människotyp han vänder sig till har däremot tragedin ett värde i sig, och motgångar betraktas som utmaningar. Han talar här om amor fati. Man kan spekulera kring om den motvilja mot mångfald som liberalism och kulturmarxism bottnar i ytterst beror på en oförmåga att acceptera tillvarons tragiska karaktär och en strävan efter att ersätta konflikter och utveckling med ett fredligt Intet. Detta är i så fall en förvirrad och illusorisk lösning, då den dels är omöjlig och dels inte löser problemet med den personliga dödligheten och andra otrevligheter som inte kan hänföras till ”kapitalismen” eller liknande. Samtidigt kan man naturligtvis notera att en oförmåga att acceptera förändring ibland kan identifieras också i högermiljöer, man får exempelvis inte intrycket att alla kommentatorer på Avpixlat primärt betraktar världen och historien som något spännande.

If the world had a goal, it must have been reached.
– Nietzsche

Intimt knutet till Nietzsches beskrivning av den tragiska världsåskådningen är den mentalitet som kallats heroisk realism. Under olika namn har den löpt som en röd tråd genom stora delar av samma europeiska historia som den tragiska, man kan rentav fråga sig om den europeiska heroismen är möjlig att föreställa sig utan den tragiska bakgrunden.

Lästips

Rose Pfeffer – Nietzsche, Disciple of Dionysos

Relaterat

Marcus Aurelius – Meditations
Germansk ödestro – några utdrag

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.

Svar

  1. Profilbild för Tomas Olsson
    Tomas Olsson

    Om något är tragiskt så är det att sådana här lysande blogginlägg lever en undanskymd tillvaro.

    Dagens Bowden:

    ”And what’s he trying to do? He’s trying to see whether human beings can live authentically. There’s a moment in Nietzsche’s letters early on in his theoretical course/development/prognosis after the first text, Birth of Tragedy, when he describes seeing a goatherd killing a goat on a hill—I think it’s in Italy—and it’s what James Joyce would call an epiphany. It’s a moment of total, in his terms, authentication and realization. It’s a poetic moment. It’s what certain natures call a perfect moment. A moment that certain consciousnesses will look at before they die as the one moment that was perfect: the sky, and the goat, and the man, and the soil, and the sun. And, essentially, it’s a religious moment; it’s a sort of cosmotheist moment, in a way.

    And Heidegger’s point is to get people to experience such moments, which is why he writes this enormous theory to try and intellectually prepare people for the possibility of having such moments. Which is why, of course, when people try and stimulate themselves to have such moments. They chant; they sing; they starve themselves; they go without; they live ascetically; they do things to alter consciousness. In a sense he just deals with pure consciousness because he doesn’t, almost, relate to the physical level at all.

    But it is an attempt to go back to what many Western and Indo-European theorists have believed was cardinal at the beginning of Greek culture. It’s Nietzsche’s view and it’s other people’s view that the Greek tragedians—the great three, Aeschylus, Sophocles and Euripides—that there is a “decadence,” in a sense.

    Aeschylus is the most hieratic, the most removed from everyday, the most transcendental, the most ur-ascending.

    Sophocles is not a humanist by any means—there’s the matter of the Theban plays, of course—but it’s a step down from that sense of mystery, that sense of sheer awe. We now live in a society without any sense of the sacred at all, as de Benoist has pointed out. It’s virtually void.

    And a level down in this trajectory involving the Greek tragic writers is Euripides. He’s hardly writing soap opera, but the gods and the goddesses are seen almost, if not level with human beings, then as superhumans who are just a couple of levels up. But they relate to each other, they fight with each other, they make love to each other, and all this sort of thing, in a way which is recognizably humanesque.

    And, in a way, you could metaphoracizse it, because with theory like this that’s all you really can do, certainly in a talk of this nature. Those prior moments when Aeschylus looks at the divine—because don’t forget Western theatre begins with religious ritual and gradually separates itself out—it begins with a monologue, and then Aeschylus has the idea this is going on a bit too long, so we’ll split it and we’ll have a duologue, and the two consciousnesses talk to each other. And in that you have the tension with which you can sustain drama in our culture, in any culture.

    Now, in this theatricalization of this meeting in the hut in the woods where he wrote Being and Time and where he wrote other books on Greek tragedy and on Nietzsche, Celan and Heidegger have this talk. And this is Banville dreaming. But this type of theory is actually quite close to forms of artistic creation; forms of higher, non-entertainment based spiritual creation in art forms. And Celan says, “Why did you join the Nazi Party?” And Heidegger replies, “Because they were the one movement of the 20th century that, in my terms, had a tragic view of life. That had a view of life which is actually the motif and the inner essence—Dasein—of the Greek tragedians taken up to date two and a half thousand years later.””

    http://www.counter-currents.com/2014/09/martin-heidegger/

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *