”Vi befinner oss i samma tillstånd som vandrare, vilka under lång tid marscherat över en frusen sjö vars spegel vid förändrad temperatur börjar upplösas till stora flak. Allmänbegreppens yta börjar brytas upp och elementets djup, som alltid fanns där, skimrar dunkelt fram mellan sprickorna och fogarna.” Så beskrev Ernst Jünger i essän Om smärtan 1934 skiftet mellan två verkligheter. Européerna hade levt i en trygg verklighet, där smärtan hållits på så stort avstånd som möjligt. Man hade då kunnat glömma att våra liv inte skiljer sig så mycket från insekten i urskogen, insekten vars ”lilla väg liknar en bana av fasor, och på båda sidor finns en gigantisk arsenal av griptänger och djupa klyftor.” Det var ”ett sammanträffande av lyckliga omständigheter” som möjliggjort eran av säkerhet, men 1934 var återigen det elementära på väg att göra sig påmint med besked.
I den korta essän utvecklade Jünger en på samma gång existentiell och historisk analys med utgångspunkt i just smärtan och vår relation till den. Han konstaterade att ”som måttstock är smärtan oföränderlig; föränderligt är däremot det sätt på vilket människan förhåller sig till den.” Olika eror och samhällen har haft olika förhållanden till smärtan. Det krigisk-heroiska förhållningssättet är att härda ut smärtan. Det prästerligt-asketiska syftar till att döva den. Men där finns också det Jünger kallade den moderna känsligheten. Han kunde lika gärna ha talat om den liberala känsligheten. Den kännetecknas av lika delar materialism, individualism och hedonism, ”den moderna känslighetens hemlighet ligger i att den motsvarar en värld där kroppen blivit identisk med värdet.. här träffar inte smärtan kroppen som en förpostering, utan träffar den som livets huvudsakliga makt och kärna.” Den liberal-moderna inställningen syftar därför till att undvika smärtan, helst även i tankarna.
Men Jünger menade att detta byggde på att smärtan marginaliserades, koncentrerades till vissa grupper som saknade röst för att andra, större grupper skulle kunna leva tryggt. Han tog bland annat upp ”angreppet mot de ofödda, vilket kännetecknar den sista människans på en gång svaga och bestialiska karaktär.” Idag skulle sveket mot de äldsta och grymheterna i köttindustrin också kunna nämnas, liksom barnarbetet som producerar vissa billiga konsumtionsvaror. Kärnfullt och långt innan de högljudda kränktas herravälde skrev Jünger att ”i ett advokatoriskt tillstånd känner man bara de klagandes lidande, inte de skyddslösas och tigandes.”
De tre huvudsakliga insikterna i Jüngers essä är alltså smärtans betydelse och ekonomi, växlingarna mellan ”neptunister och vulkanister”, samt smärtans övervältrande på de skyddslösa. Vi befinner oss just nu i ett sådant paradigmskifte som Jünger beskrev, där en period av trygghet gradvis ersätts av en period där otrygghet, ondska, våld och smärta ånyo gör sig påminda. För att kunna hantera en sådan era bör den enskilde bekanta sig med den krigisk-heroiska inställningen och med disciplin. Vårt samhälle bör även sluta låtsas att vi ännu lever i det Nietzsche kallade den sista människans tidsålder eller att de värden som då dominerade ens är önskvärda. Strikta vapenlagar, pacifism, androgyna ideal och öppna gränser hör en neptunisk era till och underminerar den över tid mer effektivt än en koloni termiter.
Samtidigt är Om smärtan en tidig text av Jünger, skriven vid en tidpunkt då han ännu utgick från Arbetaren som en representant för det framtida samhället. Texten innehåller därför intressanta resonemang om de moderna tendenserna till objektifiering och ett ”andra medvetande”, dessa resonemang är delvis tillämpbara på vårt nihilistiska samhälle men det finns samtidigt skillnader. De tendenser som beskrevs var mer aktuella under det vulkaniska 1930-talet, efter världskriget gick Europa gradvis in i en neptunisk epok. En epok vi nu är på väg att lämna. Då erbjuder Jünger oss en begreppsapparat för att kunna betrakta livet och samhället med smärta och disciplin som utgångspunkter. För den som ser den moderna känsligheten som den enda möjliga utgångspunkten kan det upplevas ovant, men det är samtidigt fruktbart att bekanta sig med distinktionen mellan neptuniskt och vulkaniskt, med den elementära zonens återkomst, med objektifiering och disciplin.
Om skribenten: Joakim Andersen
