I dagarna har frågan om visitationszoner i allmänhet och Guccikepsar i synnerhet engagerat delar av de vänsterliberala skikten. En del har bland annat tagit tillfället i akt att posera med Guccikepsar på sociala medier för att visa sin solidaritet med ”orten”. Det hela är intressant av flera skäl. För det första är det ett exempel på det Kristian Tørning kallat antikommunikation, de politiskt korrektas tendens att sabotera debatter genom att leda dem in på oväsentligheter. Istället för en debatt om kriminaliteten, dess orsaker och hur den kan hanteras får vi pseudodebatter om kepsar och ”rasism”. Metoden är ofta framgångsrik på kort sikt, det är uppenbarligen både frestande och lätt att kommentera vuxna människor i Guccikeps.
Det leder oss osökt över till den andra aspekten av det hela, att stora delar av borgerligheten anammat mycket av det politiskt korrekta tankegodset, inte minst dess tabun, något som i sin tur omöjliggör en framgångsrik hantering av brottsligheten. Man försöker hantera ett i grunden demografiskt fenomen med visitationszoner, vilket är att betrakta som symbolpolitik. Ofta påstås att borgerligheten anammat den politiskt korrekta åsiktskorridoren på grund av rädsla och vekhet, något som bara delvis stämmer. I hög grad finns det också politisk-ekonomiska intressen, en lojalitet med de till namnet västerländska eliter som för en liknande politik, och idéhistoriskt släktskap med ”motståndarna” till ”vänster” genom liberalismen. Samtidigt är symbolpolitik inte alldeles irrelevant, kan de borgerliga aktörerna få ”de kriminella” att hamna i fokus för debatten trots sina vänsterliberala konkurrenters motstånd kan det få såväl symbol- som metapolitiska konsekvenser.
Mer intressant är frågan om hur både vänster och liberalism förändrats till oigenkännlighet vad gäller förhållandet till just brottslighet. Där Friedrich Engels på sin tid ansåg att arbetarklassen snarare skulle skjuta tjuvar än samarbeta med dem och historiska liberaler var tydliga försvarare av privat egendom har synen på brottslighet idag genomgått en metamorfos. Man kan här identifiera en förståelse för kriminella som mynnar ut i praktiker som ”defund the police”, ovilja att straffa snattare kombinerat med vilja att bestraffa självförsvar och så vidare, praktiker som drabbar både vanliga medborgare och de underskikt och minoriteter man säger sig värna om. Hur mordstatistiken bland svarta utvecklats efter BLM ska vi exempelvis inte ens kommentera. Det är svårt att förklara detta realpolitiskt, åtminstone direkt. På vilket sätt gynnas de involverade eliterna och skikten av en så provocerande folkfientlig politik?
Indirekt finns det däremot en viss logik, i enlighet med ordspråket ”den man skadar hatar man”. Ibland föregår handlingen så att säga känslan. Det finns idag en tydlig intressekonflikt, eller klasskamp om man så vill, mellan vissa eliter och mellanskikt på ena sidan och andra eliter och ”vanligt folk” på den andra. I denna konflikt är underskikten, i synnerhet de immigrerade, ofta naturliga allierade med den förstnämnda sidan. Återkommande vapen i konflikten är beskyllningar om ”rasism” som syftar till att underminera och avlegitimera historiska majoriteters, normalt vita sådana, rättigheter till sina länder, historiska friheter et cetera. En sådan konflikt är i hög grad realpolitisk, men den får också psykologiska effekter. Bland dessa kan vi misstänka att en negativ syn på ”vanligt folk” och vita människor i gemen är framträdande, liksom en omedveten vilja att se dem fara illa. Viljan att försvara dem mot brottslighet blir samtidigt, diplomatiskt uttryckt, begränsad, och detta blir i sin tur en symbolpolitisk fråga med vilken lojalitet kan signaleras. Jämför exempelvis de förutsägbara reaktionerna på El Salvadors Bukele, där empatin är selektiv.
Kopplat till detta finner vi ett föga utforskat komplex i gränslandet mellan psykologi och ideologi, det komplex som förklarar de vänsterliberala skiktens attraktion av de Guccibärande. Delvis handlar det om att de associerar vissa sociala skikt, Guccibärarna i det här fallet, med primitiva, bara delvis medvetna, skikt i det egna psyket. Rätt eller orätt associerar de Guccibärarna med materialism, impulsivt våld mot en selektiv uppsättning traditionella auktoriteter och grupper (poliser, vanligt folk, heltidsarbete et cetera) och en manlighet de i andra sammanhang beskriver som ”toxisk”. Noteras kan att liknande fenomen hade de kunnat hitta i någon subkultur i den egna ingruppen, den etniskt svenska, men den internaliserade överideologin har demoniserat bland annat våld, underklass och maskulinitet kopplat till vita män. Dessutom skulle det hela tydligare framstå som infantilt om det riktades mot medlemmar av den egna gruppen och inte kunde kamoufleras med viss exotisering. Oavsett vilket kan vi notera att det är kriminella män som de vänsterliberala skikten vill solidarisera och identifiera sig med, inte städare eller liknande. Det är av psykologiskt intresse.
Sammantaget är det vänsterliberala psyket alltid värt att utforska och studera. En så till synes banal företeelse som en keps kan ge oss intressanta inblickar både i överideologin och det psyke den varit med och format i ett antal sociala skikt med specifika relationer till överideologin och systemet.
Om skribenten: Joakim Andersen
