Det finns ett antal mer eller mindre outtalade övertygelser man gärna bär med sig innan man börjar ifrågasätta sakernas tillstånd. En av dem rör förhållandet mellan kändisar och den hegemona ideologin, man föreställer sig då dels att anledningen till att inga kändisar utmanar den senare är att de delar den, dels att detta beror på att etablissemangets åsikter är så självklara att man måste vara lågfungerande eller förvriden av hat för att inte dela dem. För ett flockdjur som människan är detta en betryggande övertygelse, man delar åsikter både med de människor som bestämmer över en och med de människor man ser upp till och det beror på att dessa åsikter är såväl goda som sanna.

Ovan nämnda övertygelser är ett exempel på gränslandet mellan politik och psykologi, effektiva ideologier erbjuder sina anhängare något av känslomässigt värde. Det betyder inte nödvändigtvis att de stämmer överens med verkligheten, vilken i det aktuella fallet bättre förklaras med system- eller spelteori. Det finns ett system, det finns ett etablissemang eller ett antal eliter, det finns en uppsättning ideologier som gynnar deras intressen, det finns en grupp vi kan kalla ”ideologins vakthundar” som bevakar sagda ideologier, och det finns mer eller mindre tydliga incitamentstrukturer kopplade till hur väl man förhåller sig till ideologierna. Ju mer totalitärt systemet blir, desto mer repressivt fungerar incitamentstrukturerna. Det betyder i förbigående sagt att på 1970-talet kunde David Bowie uttrycka stöd för fascismen utan att fullständigt förstöra sin karriär, på 2020-talet är situationen en något annan och talet om mångfaldens välsignelser i varje fall inte tillämpbart på artisters åsikter.

Ett exempel på den repressiva incitamentstruktur artister idag har att navigera är kanadensiska Grimes öden och interaktioner med ideologins vakthundar. Grimes, egentligen Claire Elise Boucher, är en begåvad artist, hon skapar ofta Gesamtkunstwerke där musik, text och estetik bildar en helhet. Bland annat förenas skönhet, våld, futurism och kvinnlighet i många av dem (exempelvis tidiga Oblivion och inte fullt lika tidiga Kill V. Maim). Att hon är intelligent och intresserad av historia och filosofi är tydligt, bland annat har hon blivit intervjuad om AI i Palladium Magazine. Det är en intressant intervju där hon bland annat konstaterar att hon vill ha AI, att ingenjörer idag har makt utan att vilja erkänna det, att AI har en hel del gemensamt med barn, att mänskligheten har en ”kärleksmutation”, och att demokrati inte är lämpligt för att avgöra livsviktiga frågor som AI. Hon hänvisar också till Palladium Magazines Wolf Tivy och säger att ”he said to me he thinks like war and love and beauty and philosophy and hate are not just random monkey things, but things that might just arise naturally from intelligence” (Tivys mytiskt anstrukna tankar är också intressanta, om än potentiellt farliga).

Men Grimes närmar sig också den liberala hegemonins gränser i intervjun. Hon säger bland annat att ”I hate politics and I violently despise democracy. Not because I want a dictatorship, but because of the lack of imagination to think of something better. I despise rhetorical traps.” Hon passade också på att berömma neoreaktionärt influerade mecenaten Peter Thiel och ”the amount of incredible young people I meet in this city who are or were Thiel Fellows scouted and funded by Peter Thiel”. I en annan intervju överraskade hon intervjuaren genom att, fast hon sedan länge betraktas som feminist, notera att ”I kind of like the patriarchy. I like the supply chain, food, Uber, roads… umm, civilization.” Hon räddade möjligen situationen genom att tillägga att ”I think it’s sort of oppressive and overly dominant, and if you don’t include women in things they can easily become toxic, you know”, men tangerade sedan potentiellt förbjudna perspektiv genom att konstatera att ”everything about almost all the systems of modernity right now are f**ked up and broken. The legal system is broken, the education system is broken, everything is broken”. Än värre blev det när ideologins vakthundar upptäckte att hon interagerade med förbjudna konton på X/Twitter, och dessutom bemötte angreppen med att skriva att ”I’m called a Nazi because I happily am proud of white culture”. Även om hon tillade att hon tyckte om kung Cyrus och japanske Murasaki Shibiku och att alla borde älska varandra var det inte uppskattat och lades till på hennes Wikipediasida.

Det hela är intressant av tre skäl. För det första illustrerar det en aspekt av den hegemona ideologin, närmare bestämt det informella förbudet mot att säga något positivt om vita människor, vit kultur et cetera. Vi noterade det bland annat när ”White Lives Matter” hanterades som ett hatbrott i flera sammanhang, så även ”Irish Lives Matter” mer nyligen. Detta innebär i bästa fall att många vita människor har en osäker självbild, i värsta fall att den hegemona ideologin och praktiken har en anti-vit kärna. Det innebär också att trots retoriken om ”egalitarism”, ”mångfald”, ”antirasism” et cetera har vi att gör med något helt annat i verkligheten, en selektiv ideologi riktad mot vita människor.

För det andra illustrerar det svårigheten att veta något om vad kändisar egentligen tycker om mer relevanta frågor. Det är givetvis fullt möjligt att Grimes blivit influerad av sin partner Elon Musk och rört sig långt åt höger, men att hon inte vågar säga detta högt av rädsla för vad som händer då. Istället kommunicerar hon genom ”dog-whistles” som ”I happily am proud of white culture”. Detta är vad ideologins mer eller mindre aktiva vakthundar fruktar, samtidigt som de själva varit med och skapat den incitamentstruktur som gör att intelligenta människor tvingas kommunicera indirekt, genom retoriska frågor och så vidare. Det är givetvis lika fullt möjligt att Grimes är en konstnärssjäl som är intresserad av allt från Spenglers historieteorier till AI, feminism och science fiction, detta samtidigt som hon faktiskt älskar människor i gemen oavsett härkomst. Det sistnämnda är rentav det mest sannolika givet hennes bakgrund och samarbeten. Men hennes agerande skapar en osäkerhet och otydlighet ideologins vakthundar inte kan hantera, och en besatthet som lätt skapar en ond cirkel vad gäller deras försök att tvinga vissa människotyper till lydnad.

För det tredje illustrerar Grimes interaktioner med förbjudna konton på X/Twitter att den mer genuina högern idag uppnått inte bara en intellektuell kvalitet utan även en vitalitet som gör den högst intressant för många intelligenta människor. Guillaume Faye konstaterade för ett antal år sedan att ”we now have the monopoly on rebel thinking”, och på sociala medier blir det uppenbart. Det innebär att vakthundarnas känslor av obehag kan vara högst befogade.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.