Isaac Newton var en indisk man, marskalk Mannerheim en svart man, Hannibal en lika svart man, en svart kvinna härskade som jarl över Kattegatt under vikingatiden. De första svenskarna var dessutom afrikaner, enligt den psykologiska logiken ”som det en gång var skall det åter bliva”. Achilles, Zeus och Heimdal var även de rasifierade. Den hugade kan hitta betydligt fler exempel än detta lilla axplock på det som kallas ”black-washing” i populärkulturen, även om Wikipedia som av en händelse råkar sakna en artikel om fenomenet. Om vi ponerar att mer djuplodande analyser av den hegemona ideologin sällan görs av ideologins egna vakthundar, och Wikipedias moderatorer i hög grad tillhör just den kategorin, är detta dock i sig intressant. Black-washing är, den myckna retoriken om ”vita privilegier” till trots, en användbar ingång för att förstå den dominerande ideologin.
En sådan analys kan röra sig på flera nivåer. På den ytligaste nivån, nivån där allt är vad det utges för att vara, stöter vi tämligen omgående på reaktionen ”är du rasist eller?” när vi noterar den utbredda black-washingen, inte sällan åtföljt av påståendet att ”du är fixerad vid deras hudfärg”. Detta är en uppenbar försvarsreaktion, crimestop för att låna ett uttryck från Orwells 1984 (”the faculty of stopping short, as though by instinct, at the threshold of any dangerous thought. It includes the power of not grasping analogies, of failing to perceive logical errors, of misunderstanding the simplest arguments if they are inimical to Ingsoc, and of being bored or repelled by any train of thought which is capable of leading in a heretical direction. Crimestop, in short, means protective stupidity”). Ideologianalys och ”protective stupidity” är dock svårförenliga.
En något mer djupgående analys begagnar sig av ”whataboutism” för att identifiera dubbla måttstockar och självbedrägerier. Vi finner då att black-washingen inte primärt är ett inslag i en bredare tendens av färgblind casting, även om sådana tendenser inte helt lyser med sin frånvaro. Istället är det hela selektivt, det är snart sagt enbart vita som byts ut, främst men inte enbart mot svarta. Utan att än så länge intressera oss för motiven bakom detta kan vi konstatera att ”är du rasist eller?” utan omsvep kan besvaras med ”kulturindustrin är rasistisk och du är ett lågbegåvat hjon som inte kan se det”. Black-washingen mer än antyder att den hegemona ideologin är besatt av ras, att ras är en av de fundamentala kategorier den förstår världen med. Detta kan i sin tur mycket väl bero på att det är ett allmänmänskligt beteende. Budskapet är för övrigt att vita står lägst i den populärkulturella, och därmed sannolikt även den realpolitiska, hierarkin.
Oavsett vilket, motiven bakom det hela är intressanta. Här kan vi identifiera allt från en strävan efter retroaktiv rättvisa, ”det är deras tur nu”, till vilja att inkluderas och mer passivt aggressiva sentiment. Vi kan också hos en del vita aktörer ana en vilja-till-utbyte, där ”det är deras tur nu” dras till sina logiska slutsatser. Den som matats med att vithet är en brist, primärt men inte bara moraliskt, och att vita bär på en historisk skuld, kommer kunna lägga ihop detta med sina egna intryck av att icke-vita ständigt blir fler i den egna livsvärlden och att de dessutom tycks vara mer framåt. Slutsatsen, om än sällan uttryckt på ett medvetet plan, kan då bli att processen är oundviklig och god. I populärkulturen kan vi ana detta sentiment, ”efter oss inga fler som oss”, bland annat i de sista Apornas planet-filmerna och i en TV-serie som Sweet Tooth. Vid sidan av naiv strävan efter retroaktiv rättvisa och viljan att förnedra vita människor genom att ta ifrån dem deras hjältar och gudar kan vi alltså identifiera en mer komplex men minst lika skadlig psykopatologi där vita gudar och hjältar byts ut idag som förebud om en framtid där vita människor bytts ut en masse. Intressant är att denna i så hög grad utgår från polariteten svarta-vita, vilket låter ana patologins amerikanska ursprung.
Rör vi oss fortsatt på undertextens område gör vi emellertid ännu en intressant upptäckt. Om texten bakom black-washingen är ”alla är lika, alla är helt utbytbara” är undertexten istället ”bara Väst är av intresse”. Människor är bara av intresse om de ingår i Västerlandets, eller för den som så önskar kapitalismens, konsumtionssamhällets och managersamhällets, historia och sfär. Afrikas historia är inte intressant oavsett hur många afrikaner där funnits, afrikaner i det för-historiska Norden är däremot mycket intressanta (oavsett hur mycket våld som måste göras på historien för att kunna räkna de första nordborna som ”svarta”). Svarta gudar är inte bara ointressanta utan rentav okända, men att göra Zeus svart är viktigt. Det har funnits ansatser till något annat, som filmen The Woman Queen, men intresset har varit begränsat. Den nya praktiken är alltså på samma gång afro- och eurocentrisk, men det förstnämnda i raslig och det sistnämnda i geografisk mening. Denna undertext hänger för övrigt samman med den ovan nämnda viljan till inkludering hos en del icke-vita aktörer, och en respekt för Aftonlandets bedrifter som ibland, men inte nödvändigtvis, är motvillig.
Sammantaget finner vi i varje fall att black-washingen ger flera inblickar i den hegemona ideologin. Den ger oss givetvis också inblickar i den hegemona praktiken, det är avvikande och kräver en förklaring när en befolkning börjar representeras av helt andra befolkningar utan att reagera nämnvärt på det, det låter ana utbredd apati eller ett totalitärt tillstånd. För att kunna bemöta det hela måste saker dock kallas vid sina rätta namn. Black-washingen utgår från en rasistisk världsbild med anti-vit udd och undertoner av psykopatologi. Kulturellt och demografiskt utbyte hänger här intimt samman.
Om skribenten: Joakim Andersen
