Nyligen gick moderaternas partiledare Ulf Kristersson ut med att han såg invandringen som en belastning, ”både när det gäller kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet”. Detta efter att för mindre än ett halvår sedan ha kritiserat Jimmie Åkesson när denne sagt i princip samma sak, då menade Kristersson att man inte ”generaliserande ska prata om människor som en belastning”. Så kan det gå när väljarna har lika dåligt minne som media frestas man flika in, det hela har oavsett vilket bemötts med ett flertal utspel där Kristersson anklagas för att vara ”rasist”. Ett intressant inslag har även varit att människor på sociala medier tolkat in sig själva i det hela, ”jag är invandrare och Kristersson tycker att jag är en belastning fast jag är så duktig”. Det är ett uppenbart fall av låtsad dumhet, dessa människor har i andra sammanhang sannolikt förmågan att skilja på regel och undantag liksom förmågan att förstå begrepp som ”överrepresentation”. Men det är just detta som gör det intressant.

Den spelade dumheten illustrerar ett antal aspekter av den svenska ordningen liksom den diskurs, för att låna en av Foucaults termer, vi rör oss i. För det första kan vi konstatera att ett av de verkliga privilegierna 2021 är förmånen att spela dum utan att ställas till svars för det. Det är frestande att svara med ett hånflin när en vuxen människa antyder att den inte förstår förhållandet mellan kollektiv och individ, men sådana hånflin uteblir i det etablerade rummet. Att de äger rum utanför det, på det ännu relativt fria internet, är irrelevant för de människor som rör sig där är icke-människor. De är ”vita cis-män” men framförallt är de inte erkända av etablissemanget som deltagare i den verkliga debatten.

Denna tudelning av det offentliga rummet, där en monolog utspelar sig i etablissemangets sfär samtidigt som icke-människorna utanför den i många fall fortfarande inbillar sig att de får delta om de vill. Men att de på riktigt ingår i det offentliga samtalet är idag en illusion. Detta påminner oss om att de ovan nämnda verkliga privilegierna 2021 inte har att göra med ”vita privilegier”, talet om sådana är tvärtom ideologi och retorik, ägnat att fördunkla och förvirra. De verkliga privilegierna finner vi istället i skärningspunkter mellan klass och ideologi, även om det 2021 förvånansvärt nog inte handlar om klasser och ideologier som fanns på 1800-talet. Ett sådant privilegium är rätten att spela dum i vissa frågor utan att mötas av hån, ett annat är rätten att delta i den tudelade offentliga sfärens verkliga del.

Både utspelen i genren ”titta på mig jag är tydligen en belastning” och Kristerssons ursprungliga utspel utgör också en reträtt till 90-talets redan då irrelevanta dikotomi mellan ”svenskar och invandrare”. För de människor som inte i någon egentlig mening är ”icke-svenskar” är detta en välkommen reträtt, det är en diskursiv terräng de är bekanta med och trivs i. Inte minst eftersom ”invandrare” i belastningssammanhanget är ett irrelevant begrepp. Det fyller emellertid funktionen att placera etniska och etnoreligiösa kategorier utanför åsiktskorridoren, trots att de i belastningssammanhang är mer relevanta. ”Invandrare” kan som bekant både en kristen medelklassiranier, en finlandssvensk och en medlem av en fientlig klan från Mellanöstern vara. Men den debatten skjuter etablissemanget helst på framtiden, under tiden åker de fientliga klanerna i viss mening snålskjuts på finlandssvenskars och medelklassiraniers kappor. Så även den ideologiska och diskursiva ordning som konstruerats under decennier för att hålla ursprungsbefolkningen i schack medan deras politiska och ekonomiska ordning nedmonteras. Att svenskar skulle erkännas som en folkgrupp, eller att det finns frågor utöver de tämligen kvantitativa ”kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet” ryms i nuläget inte inom den etablerade åsiktskorridoren.

I anslutning till diskursen kan man också notera de emotionella belöningar som den erbjuder. Här kan vi översätta ”Kristersson sa att invandrare är belastningar. Gäller det mig också, jag som är en tysk civilingenjör?” till ”jag jag jag jag” samt ”jag tjänar mer än en svärjevän”. Inslaget av narcissism är uppenbart och generellt, inslaget av klassförakt något mindre så. Oavsett vilket är det område där klass och invandrarskap överlappar ideologiskt och psykologiskt intressant, även om vi inte som vissa neoreaktionärer har för avsikt att tala om rasifierade akademiker som ”invandrarbrahminer”.

Avslutningsvis kan vi roa oss med att tillämpa våra ”fyra nivåer av PK” på ”Kristersson sa att invandrare är belastningar. Gäller det mig också, jag som är en tysk civilingenjör?” På den retoriska eller illusoriska nivån framstår det som ett inlägg i en ännu levande debatt, ett argument ägnat att framställa Kristersson som både dum och rasist. ”Kristersson har sagt att A=B men det finns också A som är C. Det du, Kristersson.” Översatt till vanlig svenska är det smärtsamt infantilt. En smärta som kanske också är en del av tanken bakom det hela, eftersom den alltså riktas mot diskursiva icke-människor.

Skämt åsido, på den politiska och ideologiska nivån är det ett led i att genom svärmtaktik och hot om repressalier tvinga fram ett kvarhållande vid 90-talets diskurs, komplett med falska dikotomier som ”invandrare-svenskar” och ”rasister-antirasister”. Här kan vi även identifiera kopplingen mellan klass och ideologi, förmedlad genom privilegier. Privilegier som 2021 får nämnas vid namn lika lite som de nya normerna.

På den tredje nivån finner vi de emotionella och erotiska aspekterna, normalt halvt förträngda. Det handlar här både om det narcissistiska ”jag jag jag jag” men också om den lustfyllda praktik som är den ideologiskt sanktionerade mobbningen. ”Du är rasist Kristersson.” Ibland avslöjas det lustfyllda inslaget här genom det veritabla vältrandet i de laddade epiteten. ”SD är rasistnazistfascister”, översatt till vanlig svenska som ”öööh”.

På den fjärde nivån, den helt förträngda, kan man möjligen identifiera en strävan att distansera sig från de verkliga associationer dessa människor bär avseende gruppen ”invandrare”. Associationer som normalt är minst lika negativa som ”svärjevännurnas” dito. ”Min svärson är tysk” och ”jag är arab och jag är ekonom” är då en inbjudan till reaktioner i stil med ”men det är ju inte tyskar och ekonomer vi menar, din svärson/du är okej”. På den fjärde nivån finner vi med andra ord en vilja att interagera med de människor diskursens ordning exkluderar, och att få det erkännande av dem som etablissemanget förvägrar dem. Något som kan tolkas mer eller mindre positivt, beroende på om man är lagd mer åt positivt eller negativt tänkande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.