90-talismer

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Sverigedemokraterna, Vänstern

När Stefan Löfvén sätter NMR i fokus för att skada SD och när Henrik Schyffert hånar otrygga och oroliga människor är det uttryck för samma sak. Det handlar om försök att vrida klockan tillbaka till 1990-talet, en period då många människors världsbild formades. Det är inte omöjligt att både Löfvén och Schyffert mentalt fortfarande befinner sig där, och att inslaget av slug kalkylering är mer begränsat än man kan tro. Idag ska vi därför återvända till 1990-talet, 1990-talet som myt väl att märka.

William Strauss och Neil Howe har utvecklat en värdefull teori om generationer och hur de fungerar. Steve Bannon har intresserat sig för teorin, inte minst dess politiska konsekvenser. Bland annat kan den tolkas som att den uppväxande generation Z blir den generation som monterar ner liberalismen och räddar vår civilisation. Anledningen till detta är att generationer formas av hur samhället ser ut när de växer upp, detta blir sedan deras normaltillstånd. Fyrtiotalisterna, 68-generationen eller ”boomers” växte upp under en period av tillväxt och stabilitet, där problem tenderade att lösas. Detta har format dem. De flesta ”boomers” tror innerst inne att sådant som brottsligheten, segregationen, vårdkrisen et cetera är tillfälliga problem, snart återgår Sverige till det normala. Att konfrontera verkligheten är möjligt även för dem, men det kan vara smärtsamt. Massakern i Las Vegas antyder hur smärtsamt, individuella medlemmar av denna generation kan spåra ur och bli farliga när de börjar förstå hur mycket kartan och verkligheten skiljer sig åt. Generation Z har vuxit upp under en helt annan historisk fas. För dem är terrorism, minoritetsstatus, otrygghet, välfärd som inte fungerar och avsaknad av mening och sammanhang inte något tillfälligt, det är deras normaltillstånd. De saknar den kunskap om den egna historien som 68-generationen hade, den kopplingen har ”boomers” tagit ifrån dem, vilket potentiellt kan göra även dem farliga (genom en kombination av radikalism och okunskap). Men de kommer ha ett helt annat historiskt perspektiv än 68-orna, något som ger dem en annan potential.

1990-talet

Den period som format många av våra samtida är 1990-talet. Detta var en tid då skinnskallarna stod i fokus. I verkligheten var de inte de enda kålsuparna, det fanns vänsteraktivister och invandrare som var lika våldsamma, men medias fokus låg konsekvent på ”rasisterna”. Samtidigt var det en period då den demografiska verkligheten såg helt annorlunda ut. Antalet invandrare var betydligt lägre, vilket gjorde att de för många kunde framstå som få och utsatta, en grupp som väckte sympati och beskyddarinstinkter. Något existentiellt hot framstod de inte som för de flesta svenskar. Tvärtom framstod de som exotiska och spännande, vilket märks när människor som växt upp under 1990-talet anstränger sig för att berätta för andra att de själva ”är lite invandrare” genom sin morfarsfar som kanske var resande, eller att de har invandrarkompisar. För människor som hållit sig a jour med den demografiska utvecklingen sedan dess framstår detta idag inte som lika exotiskt (distinktionen ”svenskar” och ”invandrare” är en 90-talism även den). När människor hånar inavlade kristna amerikaner är det också en 90-talism, dessa kristna har idag inget att säga till om i jämförelse med exempelvis politiskt korrekta och muslimer. Listan med 90-talismer kan göras betydligt längre, en 90-talism är när människor agerar som om det ännu var 1990-tal.

Problemet är kort sagt att många människor mentalt ännu befinner sig i det 1990-tal där deras bild av verkligheten formades, trots att verkligheten sedan dess förändrats. När Löfvén försöker spela ut nazistkortet, i verkligheten riktat mot SD snarare än NMR, är det ett uttryck för detta. När Schyffert nobelt försöker skydda invandrare mot rasister är det också det. En hel del av dessa människor är bortom räddning, i synnerhet om deras klasstillhörighet skyddar dem från alltför närgångna kontakter med det nya Sverige. En hel del av dem går dock att nå (ofta genom att deras egna iakttagelser och funderingar uppmuntras, snarare än genom frontalangrepp). Värt att nämna är också att generation Z aldrig upplevt 1990-talet.

Avslutningsvis kan man nämna att 90-talismerna påverkat inte bara politiskt korrekta utan även delar av oppositionen. Situationens allvar tycks ha tvingat fram en mer uppdaterad analys här, men man kan ibland stöta på människor som resonerar som om det ännu var 1990-tal (SD-ledningens beröringsskräck åt höger kan mycket väl vara en reaktion från människor som i efterhand anser sig ha stått på fel sida under 1990-talet). Var och en gör väl i att med jämna mellanrum sakligt undersöka sin världsbild och jämföra den med verkligheten.

Pin It
  • Lilou N John

    Jätteintressant! Jag diskuterade det med en kollega så sent som i fredags.

    Jag hatar godhetssignalering och behaviourism så mycket p.g.a. att detta har varit två av de saker som raserat samhället under mitt liv. Men jag är samtidigt medveten om att det är mina egna känslor grundade på mitt eget liv och mina egna erfarenheter.

    Detta ämne skulle du gärna få skriva en hel bok om, Joakim. Jag tror nämligen detta är kärnan i vår tids förvirring och splittring (alla tiders?)

    Det är grunden för Lilou & Johns musik och litteratur iaf.

  • Parsifal

    Enligt Paul Joseph Watson är generation Z betydligt konservativare än föregående generationer. Vilket kan innebära stora förändringar under kommande år.

  • Palnatoke

    Det ligger mycket i detta. För oss som är lite äldre är det enkelt att spåra den s.k värdegrunden bakåt i tiden. Jag finner särskilt 68-generationen intressant. De tycks befinna sig i en ständig illusion om att de ”står upp mot förtryck” trots att de sedan länge haft makten och numer själva utövar förtryck.

  • Baldersvis

    En annan ism som har släktskap med 90-talismen är 1900-talismen. Etablissemanget i Sverige är i sin världsbild oerhört präglat av vad som hände under 1900-talet och de två världskrigen. Ett tydligt exempel på det är Margot Wallströms utspel som kom nyligen där hon framförde att hennes politiska gärning bygger på förintelsen. Som utrikesminister bör hon rimligtvis drivas av både en inre och yttre plikt att tjäna svenska folket i förhållande till utländska intressen. Men förvridna och destruktiva analyser av vad som bör göras utifrån 1900-talets skeenden tycks överskugga alla möjligheter till det.

    I och med fixeringen vid ett fåtal skeenden under 1900-talet saknar många en bredare historisk förståelse vilket gör att de är oförmögna till att skapa sunda och hållbara samhällen. På samma sätt som en människa behöver ha erfarenheter från stora delar av livet för att fungera väl behöver ett samhälle också låta erfarenheter och minnen leva vidare för att ett gott samhälle ska uppstå och leva vidare. Därför är det viktigt att medvetandegöra mer av historien och särskilt vår egen historia. Det är också viktigt att föra fram mer sunda och konstruktiva lärdomar av 1900-talet.