Strindberg är en både rik och fascinerande bekantskap. Ihop med sin motståndare under Strindbergsfejden, Rudolf Kjellén, är han på många sätt det närmaste vårt land kommer en konservativ revolutionär. Han är föränderlig över tid, med fas efter fas, präglad av flera inflytanden, men flera av dessa faser är både spännande och inspirerande. Den gode Strindberg är genom sina europeiska influenser bland mycket annat att betrakta som en av Nietzsches ”goda européer”.
Så finner vi hos Strindberg inflytande både från just Nietzsche, Swedenborg och ariosofen Lanz von Liebenfels, men också den värdefulla distinktionen mellan maskin- och agrarsocialism och referenser till Henry George. Denna agrarsocialism, med dess släktskap med både mutualister och distributister, präglas av skepsis till tekniken och av att det organiska, småskaliga och självständiga värderas högt. Samtidigt finner vi hos Strindberg en återkommande antifeminism och en kristendom förenlig med kritik av den reellt existerande kyrkan. Vi finner också mystikern Strindberg, med verk som Inferno och En blå bok. Bitvis låter dessa mer än ana en instabilitet i den personliga ekvationen, en instabilitet som på samma gång gör Strindberg relativt atypisk som svensk och sannolikt var en förutsättning för hans geni.
Sammantaget är Strindberg en av våra giganter. Ett fängslande exempel på detta är dikten Vargarne tjuta, där han för in både ekologisk civilisationskritik och tidigt djurrättsperspektiv, och samtidigt en närmast apokalyptisk känsla. Men en nordisk apokalyps väl att märka, det börjar med en liten Fimbulvinter och fortsätter med djur och fåglar som tjuta och skrika i sin fångenskap. Strindbergs kärnfulla och suggestiva poesi firar här upprepade triumfer, bland annat i stycken som:
Vargarne tjuta på berget,
tjuta sig hesa av hat,
mänskorna gav dem för frihet
tukthus och celibat.
Elden bryter lös i staden, och de fängslade djuren både tjuter och skrattar när Surt tycks lova mänskornas undergång:
Men på berget, som nyss uti nattmörker låg, där är ljust, där är liv.
Ifrån vargarnes gropar där stiger ett tjut som de stuckits med kniv,
utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är mördarefröjd,
Då ett skallande skratt ifrån rävkulan går, man är glad, man är hemsk, man är nöjd.
Och i björnarnes bur, där dansas på häl vid ett grymt som av slaktade svin,
men i lodjurets gryt är det tyst och man ser blott ett tandraders skinande grin.
Stämningsfullt och effektivt avslutar Strindberg sedan dikten med följande rader:
Det mörknar åter, brandkårsluren
har vigt in tystnad över stad och land;
ett rökmoln sträckes över stadskonturen
som bilden av en svart ofantlig hand.
Den Strindberg vi möter i Vargarne tycks mer än en aning identifiera sig med de fängslade djuren, bland annat med älgarna som undrar om det är dag igen när himlen lyses upp, ”en ny dag, som alla de andra, lika dödande lång, utan annat synligt ändamål, än att följas av en natt”. Det för delvis tankarna till Robinson Jeffers, men med Strindbergs känsla för sentiment ”utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är mördarefröjd”. Kort sagt är det en liten pärla.
Vargarne tjuta finns på Runeberg att läsa i sin helhet här: Vargarne tjuta
Intressant är att sångaren Kenta Gustafsson gjorde en musikalisk tolkning av Vargarna tjuta. Kenta är idag kanske mest känd för Just idag är jag stark, men deltog bland mycket annat även 1980 i Melodifestivalen med Utan att fråga. Ihop med ”Stoffe” var han en av huvudpersonerna i den så kallade Modstrilogin, han var även med i Den magiska cirkeln, en film baserad på Salaligan. Kombinationen av Kentas hårda uppväxt, begåvning och karisma gjorde honom till en intressant gestalt för det mer ordnade svenska samhället, under den era då det inhemska underproletariatet ännu inte såväl symboliskt som reellt trängts undan av invandrade underskikt. Det andliga släktskapet mellan de båda rebellerna Kenta och Strindberg gjorde det naturligt att den förra släppte en LP med musikaliska tolkningar av den senares texter, med den behändiga titeln August & Kenta.
Strindberg
Strindberg – Götiska rummen
Strindberg – Inferno
Myrdal och Strindberg
Johannes Nilsson – Järnpillret
Strindberg om Nietzsche
En blå bok I – Strindberg och äfflingarna
En blå bok II – Strindbergs parapsykologiska bekantskaper
Strindberg – Hemsöborna
Om skribenten: Joakim Andersen
