Motsättningar i regnbågsalliansen – Hamtramck

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Feminism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Islam, Kristendom, Kultur, Liberalism, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Religion, Samhälle, Utrikespolitik, Vänstern

Med jämna mellanrum har vi tagit upp olika former av motsättningar i ”regnbågsalliansen”, alltså den tänkta intressegemenskap mellan diverse etniska, sociala och sexuella grupper som i den hegemona ideologin antas ligga till grund för en realpolitisk allians mellan diverse representanter för sagda grupper. En allians primärt riktad mot vita, heterosexuella män tillhörande de sociala skikt Antonio Gramsci på sin tid kallade classi subalterne, idag oftare beskrivna som ”vanligt folk”. Det är varken realistiskt eller särskilt högt på prioriteringsordningen att alliansen ska börja expropriera de verkliga makthavarna, tvärtom finns här en mer eller mindre uttalad allians mellan dessa och ”regnbågsalliansens” företrädare.

Vi har tidigare berört allt från konflikter mellan afro-amerikanska slavättlingar och afrikanska invandrare till osämjan mellan vissa feminister och vissa transaktivister. Den förstnämnda saknar egentlig politisk sprängkraft och är främst intressant i egenskap av kuriosa som underminerar några av grunderna i den hegemona ideologin (bland annat ”bara vita är rasister” och ”det finns inte intressekonflikter mellan grupper, det finns bara vit rasism och dess offer”). Betydligt mer samtidshistoriskt relevant är då det som kan kallas den tredje konfliktlinjen, ”invandrare mot elit, i praktiken ofta etnoreligiösa minoriteter mot vita liberaler”. Vi har tidigare hävdat att dessa konflikter ofta rör rummet, reproduktionen och yttrandefriheten.

Eftersom de konflikter som uppstår mellan invandrare och elit inte gynnar den hegemona ideologin tonas de ofta ner i etablerad media. Ofta men inte alltid, det har från USA den senaste tiden kommit flera intressanta rapporter om bataljer som rör just rummet och reproduktionen. Staden Hamtramck i Michigan, ovanlig genom att befolkningen till stor del härstammar från Jemen och Bangladesh, har idag ett fullmäktige där alla är muslimska män. Dessa män har till omvärldens förfäran beslutat att förbjuda, bland annat, Prideflaggan på offentliga byggnader. Om detta har Sofie Löwenmark skrivit i en text med namnet Här kommer hotet mot Prideflaggan från islam.

Om Hamtramck sätter det offentliga rummet i fokus så handlar det oftare om reproduktionen, om hur den uppväxande generationen formas. Inte sällan uttrycker regnbågsalliansens företrädare, mer eller mindre allvarligt, att ”vi kommer för era barn”. Det är primärt riktat mot ovan nämnda ”vita, heterosexuella män tillhörande de sociala skikt Antonio Gramsci på sin tid kallade classi subalterne”, men det rör även invandrargrupper. Dessa har alltmer reagerat på att det Paul Gottfried kallat den terapeutiska staten utsätter deras barn för inslag som sexundervisning med specifika ideologiska förtecken, detta dessutom med minimal insyn och minimal debatt. Resultatet har varit att armenisk-amerikanska föräldrar utanför Saticoy Elementary School i Kalifornien demonstrerat och tvingats försvara sig mot vänsterradikaler, liksom muslimska föräldrar i Maryland demonstrerat mot att HBTq-undervisningen görs obligatorisk. Optiskt blir det spektakulärt, i hög grad en konflikt mellan vita, wokeliberala kvinnor och religiösa invandrarfamiljer där inte sällan vita ”antifascister” försöker misshandla färgade familjefäder. Outtalade antaganden om sådant som paternalism, representation och framtid blir här högst explicita.

Samtidigt är det principiellt och realpolitiskt relevant, minst två världsbilder med tillhörande praktiker står här mot varandra när det gäller reproduktionen. Är det primärt familjen som avgör hur barnen ska formas, eller är det vissa skikt i den terapeutiska staten? Att beskriva detta som ”kulturkrig” är felaktigt, tvärtom rör vi oss här för att låna marxska termer på den rent biologiska basens nivå, en bas på vilken det socioekonomiska är en överbyggnad (om än en överbyggnad som återverkar på sin bas, men det torde inte vara någon nyhet). Det innebär att denna konflikt har en viss potential att spränga den mer socioekonomiska och symboliska intressegemenskap som är ”vänstern” och/eller regnbågsalliansen. Vissa av de berörda föräldrarna kommer prioritera sina barn och överge ”vänstern”. I USA kan det innebära att de blir republikaner, i Europa att de röstar på konservativa eller islamiska partier. Detta delvis beroende på sin etnoreligiösa identitet, givet att en tydligare politisk konflikt i Europa ställer muslimer mot icke-muslimer. Mer intressant är då hur den andra sidan, ”vita, wokeliberala kvinnor” men även HBTq-personer och ”antifascister”, hanterar den tämligen desillusionerande konflikten. Det är inte omöjligt att en del av dem söker sig i invandringskritisk riktning (jämför fenomenet ”SD-bögar”), minst lika vanligt torde apati vara som reaktion.

Sammantaget finner vi att det har ett visst realpolitiskt värde när grupper tänkta att ingå i motståndarlaget kivas sinsemellan, men att det främsta värdet sannolikt är pedagogiskt. Dessa konflikter visar tydligt hur verklighetsfrämmande den hegemona ideologin är. Muslimska familjer och HBTq-aktivister har politiskt egentligen inte mycket gemensamt utöver att de är tänkta att vara aktörer i en konflikt riktad mot vita, heterosexuella män. Denna konflikt kommer heller inte utmynna i något utopiskt tillstånd när väl de vita mellanskikten kvästs, tvärtom är den hegemona ideologin utformad för att kamouflera och osynliggöra verkliga makthavare och verkliga intressemotsättningar. Beroende på var man själv står kan man därför betona delvis olika aspekter av konflikten, från att ”islam är inte HBTq-liberalism!” till ”staten äger inte våra barn”, men man bör i så fall göra det på ett sätt som samtidigt identifierar det större sammanhanget och underminerar den hegemona ideologin och praktiken. Det finns aspekter av konflikten som de båda sidorna antingen inte kan eller inte vill ta upp.