Den komiska dimensionen

Åsiktskorridoren, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Satir, Underhållning

Bret Easton Ellis tar i White upp hur humorn invaderats av den politiska korrekthetens träaktiga regelverk. Under Comedy Centrals roast av James Franco 2013 hade komikern Aziz Ansari kritiserat de andra medverkande för att de dragit för många olämpliga bögskämt. Ellis minns hur han upplevde att Ansari kidnappade roastens anda och själ, ett fenomen som sedan spridit sig. Easton Ellis, själv generation X och gay, uttrycker en annan inställning till vad humor får och inte får ta upp, ”laugh at everything or you’ll end up laughing at nothing”. För hans del får skämt vara både rasistiska och sexistiska, ”sometimes the funniest, most dangerous comedy does not reassure you that everything’s going to be okay.” Generation X växte på gott och ont upp med en närmast anarkistisk inställning till humor, i Sverige representerad av publikationer som Pyton och artister som Eddie Meduza och Onkel Kånkel. En del har sedan ersatt ungdomens anarkism med politisk korrekthet, ”man kan ju inte skämta om allt”. Easton Ellis är inte en av dem.

Men det är inte Easton Ellis inställning till humor som flyttat fram sina positioner de senaste åren, och en effekt av detta är att samhället blivit tråkigare och ängsligare. Få människor gör revolt mot den senmoderna världen för att den dödar det genuina gapskrattet, kanske undantaget Dan Park och Sam Hyde, men det är en aspekt av det hela och en legitim sådan. På samma sätt som Marcuse skrev om den estetiska dimensionen kan man kritisera det terapeutiska samhället med utgångspunkt i den komiska dimensionen. En hel del komiker har konstaterat att politisk korrekthet försämrar eller dödar komedin, bland dem Mel Brooks som sagt att ”we have become stupidly politically correct, which is the death of comedy”. Andra kritiker av politisk korrekthet inkluderar John Cleese och Chris Rock.

Humor är en del av livet vi ofta tar för given, därför reflekterar vi kanske inte omedelbart över hur komiker blir sämre och hela genrer av skämt förbjuds. Men ett gott skratt förlänger livet, ett samhälle där skratten tystnar är ett sämre samhälle. Det finns förvånansvärt mycket forskning om humor och skämt, rentav vetenskaper som gelotologi, där man studerar hur skratt påverkar hälsan, och ”humor studies”. Antalet teorier om humorns funktion är omfattande, Spencer och Freud menade exempelvis att när vi skrattar gör vi oss av med ansamlad psykisk energi. Henri Bergson utvecklade i boken Laughter en originell men givande teori om vad som egentligen gör något roligt. Det komiska är för Bergson något levande, det är också något i grunden mänskligt. Människor skrattar åt andra människor, eller åt djur och annat som påminner dem om människor. Skrattet är samtidigt något socialt. Bergson menade att det som är underhållande är när människor är rigida, omedvetna eller frånvarande. Det kan vara en man som ramlar för att hans gång är för frånvarande eller rigid, det kan vara en person som styrs helt av någon last, exempelvis girighet eller konformism, och därför varken ser sig själv med omgivningens ögon eller anpassar sig till nya omständigheter. ”The comic is that side of a person which reveals his likeness to a thing” skriver Bergson. Samtida exempel från althögersfären är NPC:s, ”non-player characters” som inte tänker själva och därför påminner om ting, och cucks som inte förstår att omgivningen ser dem som svaga snarare än goda.

Skrattet och humorn är för Bergson i grunden sociala fenomen, och här anar vi hur hans teori kan knytas till samtida politik. Genom skrattet får samhället människor att skärpa sig, ”a humourist is a moralist disguised as a scientist” skriver Bergson. Han fortsätter med att beskriva skrattets funktion som social kontroll, ”such must be the function of laughter. Always rather humiliating for the one against whom it is directed, laughter is really and truly a kind of social ”ragging”.” Ett fungerande samhälle behöver inte prygla avvikare, det gör dem till åtlöje istället. Här börjar vi ana varför det är problematiskt att ett växande antal grupper i vårt samhälle, både politiker och minoriteter, de facto eller rentav de jure, skyddas från skrattet. Det innebär att oönskade beteenden fortlever. Situationen är naturligtvis något mer komplex än så, men det är en viktig aspekt av den. Det är naivt att föreställa sig att ett samhälle där alla grupper drev hänsynslöst med varandra skulle bli ett bättre eller fredligare samhälle, ett mångkulturellt samhälle skulle snarast explodera istället, men Bergson påminner oss om den växande distansen mellan etablissemang och folk här. Folkets normer och åsikter tystas när de inte får driva med grupper vars beteende strider mot dem, oavsett om det sedan handlar om etablissemang eller andra. Samtidigt får elitens företrädare och hovnarrar håna folket och dess värderingar. Vårt samhälle är sannolikt för splittrat för att skrattet i Bergsons mening ska kunna utföra sin funktion.

Skrattet har kort sagt politiserats och blivit ett slagfält. Två grupper försöker genom att göra varandra till åtlöje tvinga fram ett annat beteende, men den ena gruppen har makten att stämpla den andra gruppens skämt som hatbrott. Mencken konstaterade satirens och humorns kraft med orden ”one horse-laugh is worth ten thousand syllogisms”, man övertygar lättare människor med ett gapskratt än med rationella argument. Genom att kringskära humorn försvårar man dessa gapskratt. En bieffekt av detta är den komedins kris Seinfeld och Brooks beskriver, ängsligare och sämre humor. En annan effekt är satirens död och med den samhällets förmåga till självförståelse. Platon ska ha rekommenderat en vän som ville förstå det atenska samhället Aristofanes komedier. När vi inte får driva med diverse företeelser och övertygelser försvåras självförståelse och vi får inte bara ett tråkigare utan även ett dummare samhälle.

Sammantaget finner vi alltså att den komiska dimensionen är ett betydelsefullt inslag i kultur- och samhällskritik. Politisk korrekthet gör att ”underhållarna” antingen blir ängsliga eller folkfientliga hovnarrar, resultatet är ett tråkigare samhälle där skratten tystnar. Samtidigt antyder Mencken, sovjetiska dissidenter och många andra den potential satir och humor har.