Obi-Wan Kenobi spelar en central roll i de första Star Warsfilmerna, den åldrade jediriddaren är Luke Skywalkers mentor och en fängslande karaktär inte minst genom att han ger Luke och publiken de första inblickarna i Kraftens väsen. Samtidigt är han ingen oproblematisk aktör, relationen till Anakin Skywalker har undertoner inte bara av hybris och gör att Obi-Wan begår flera misstag. Åren mellan Anakins förräderi mot Jediorden och mötet med Luke på Tatooine har tidigare bara antytts i filmerna, men står i fokus för den nya serien Obi-Wan Kenobi.
Obi-Wan har efter Jediordens undergång gömt sig på Tatooine och på många sätt vänt sitt förflutna ryggen. När prinsessan Leia kidnappas tvingas han motvilligt tillbaka in i rollen som jedi igen. Det är ett tidlöst motiv, den ringrostige krigaren som egentligen ”getting too old for this shit”. Obi-Wans ålder och ringrostighet ger honom en skörhet som i serien utnyttjas väl. Gradvis återfinner han sig själv, vad gäller både färdigheter och världsbild. Det ligger med vissa undantag i linje med Joseph Campbells monomyt om hjältens resa, som Lucas utgick från när han skapade Star Wars. Trots vissa upprepningar är det spännande, åtminstone för stunden är det ett tidsfördriv även om det saknar den känsla av djup som George Lucas förmedlade under Campbells och hinduiska myters inflytande.
Samtidigt illustrerar TV-serien några aspekter av vår senmoderna samtid. I hög grad handlar det om återhållsamhet. Hos Lucas är Kraften jämförbar med de esoteriska och ockulta tekniker som var utbredda i det allmänna medvetandet under 1970-talet, liksom för den delen i äldre traditioner. Det finns regler för hur de fungerar och särskilt överdrivna är de inte (”these are not the droids we are looking for”). I grunden är det en realistisk hantering av det paranormala, vilket antyder en fortfarande relativt sund relation till realitetsprincipen. I senare filmer är detta inte längre fallet, bland annat i de tre sista Star Warsfilmerna där Reys förhållande till Kraften snarare påminner om Hulkens (”ju argare Hulken blir desto starkare blir han”). Vi befinner oss här närmare Freuds mer infantila ”wish-fulfilment”. Detsamma är fallet i TV-serien där Kraften kan användas för att kasta omkring rymdskepp.
Besläktat med bristande återhållsamhet är också förhållandet till ondska. I de tidiga filmerna behövde detta varken problematiseras eller hanteras grafiskt. Det fanns en god sida och en ond sida, att Imperiet kämpade mot frihet och använde Dödsstjärnan var tillräckligt för att det skulle vara tydligt vilka som var vilka. Detta samtidigt som Lucas visade att konflikten äger rum inom varje individ, och att försoning är möjlig. ”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.” I vår tid är gott och ont i hög grad dekonstruerade som kategorier, samtidigt som de förlorat sina metafysiska kopplingar och ondskans attraktion är både stark och omedveten. Vi har bland annat lärt oss att ”förstå” även våra uttalade fienders illdåd, medan traditionell heroism marginaliserats och demoniserats. Det innebär att i TV-serien måste dels ondskan göras övertydlig, dels bryter den med psykologisk och mytisk logik. Onda karaktärer ägnar sig åt urskiljningslösa illdåd i serien, illdåd som antingen är olustig allmakts-”wish-fulfilment” eller pedagogiskt avsedda för att vi ska förstå att detta är de onda. Samtidigt är karaktären Reva psykologiskt och mytiskt problematisk. I grunden är hon ett monster, och ett inte alldeles övertygande sådant. Problemet ligger här inte i skådespelarinsatsen utan i manus. Dels är hennes plan långsökt, dels har hon begått så onda handlingar att den mytiska logiken kräver att hon offrar sitt liv för att försoning ska kunna uppnås. Endast i en samtid med en skev relation till, och förståelse av, ondskan kan en sådan karaktär dyka upp och hanteras som i serien, Reva är otänkbar i de ursprungliga filmerna. På så vis säger hon oss en del mindre smickrande om vår egen tid.
Sammantaget finner vi alltså att TV-serien är ett fungerande stycke underhållning. Skådespelarna gör flera goda insatser, inte minst Ewan McGregor som Obi-Wan och Moses Ingram som Reva. Vi får ytterligare inblickar i tidslinjen och Obi-Wans bakgrund. Det är bitvis spännande, trots ovan nämnda tendens till upprepningar i handlingen. Miljöerna är särskilt tilltalande vad gäller Tatooine, det är däremot mer tveksamt om Star Warsmyten är förenlig med storstäder. En tendens till humanisering kan noteras, antalet fascinerande utomjordiska varelser är begränsat. Samtidigt kan man fråga sig vad det hela ska vara bra för. Kopplingen till mytens arketyper och logik är svagare än i Lucas filmer, snarare har vi att göra med kulturindustrins logik att ”ge folk vad dom vill ha” i utbyte mot profiter. Det innebär att myten exploateras och enligt en inflationslogik försvinner i mängden av spinoffs (jämför de tre Hobbit-filmerna och George RR Martins oändliga bokserie). Det går kort sagt att se TV-serien om man inte har något annat att göra, men implicit i detta konstaterande ligger att man har egentligen alltid något annat att göra.
Om skribenten: Joakim Andersen
