Dialog under träden

Konst, Kultur, Litteratur

Grå är all teori. – Mefistofeles i Goethes Faust

”Vad vill du egentligen säga med texten ’Mörkret under träden’?” ”Inte vet jag! Jag får syn på någonting och försöker beskriva det så gott jag kan. Jag ser efter så noga jag kan och skriver så sakligt som möjligt. När jag inte kan se mera då avstannar tillblivelseprocessen. Processen inbegriper väl även ett tolkningsförsök, det vill säga ett försök att förstå vad det är jag ser och skriver, men hur målmedvetet detta är varierar. Tolkandet kan dessutom bidra till att bromsa processen. När jag inte kommer längre har jag kanske också fått en förståelse av vad det är jag har sett.” ”Och vad har du sett i det här fallet, om man får fråga?” ”Det är en fråga som egentligen inte bör besvaras. Ett överordnat mål för de former av hantverk vars syfte inte ligger i en praktisk funktion av något slag utan i själva gestaltandet, det vill säga för de hantverk som vi brukar kalla konst, är att den frågan inte ska behöva besvaras, utan att man omedelbart ska kunna se och förstå vad det är som uttrycks, även om man kanske inte förstår explicit eller i egna ord kan uttrycka den inre eller underliggande meningen hos konstverket – som kanske är identisk med det som ursprungligen inspirerade konstnären. Jag har försökt arbeta på samma sätt i min bok Nostos, prosaiska oden (Arktos 2017) som i Mörkret under träden – eller någon, eller något, har rättare sagt arbetat med mig, bearbetat mig på samma sätt vid tillkomsten av dessa båda texter.” ”Förklara!” ”Istället för att använda mig av poesins metaforer och av konstprosans adjektivspråk, där allting likställs med någonting annat tills jämförelserna har ersatt själva saken – i konstprosans fall verkar språket av någon anledning vara viktigare än den bakomliggande verkligheten, och vad metaforerna beträffar tycker jag inte att de tillför särskilt mycket och förstår inte varför de har fått en så dominerande ställning i det poetiska språket, de är ofta abstrakta och artificiella, livlösa och tröttande, de hindrar och de förvränger, och man måste i många fall fråga sig om de alls säger någonting och inte bara suggererar fram en illusorisk betydelse (med symbolerna förhåller det sig annorlunda, de utgör ett viktigt uttrycksmedel så länge man undviker subjektivism och intellektualism, vilket man lättast gör genom att hålla sig till ett traditionellt förankrat symbolspråk); jag påstår inte att man ska undvika metaforiska eller bildliga uttryckt, det är varken önskvärt eller möjligt, och frågan är om inte fragmentarismen och språkmaterialismen i den moderna lyriken representerar en ännu extremare form av förspråkligande av litteraturen än gongorismen, men de bör enligt min mening användas återhållsamt och diskret och de får aldrig bli ett självändamål – istället för allt detta arbetar jag med konkreta scener och berättelser. De ska vara så åskådliga och levande som möjligt – och språket följaktligen så osynligt som möjligt; språket är inte saken utan ett verktyg för att förmedla eller till och med förverkliga saken. Alla som förstår språket ska förstå vad scenerna och berättelserna säger, ska direkt kunna se och förstå vad det är som händer. Man flyger med drakar, man går på tivoli, man drömmer om underjordiska städer, för att nu ta några enkla exempel ur Nostos. Ingenting av detta är ju svårt att förstå! Men om jag lyckas vara tillräckligt åskådlig och engagerande, och om läsaren bjuder till med intresse och uppmärksamhet, då kan en scen som till exempel den med drakflygarna frammana en upplevelse av närvaro hos läsaren, av att befinna sig där på stranden eller kullarna och se drakarna segla fram över den blå söndagshimlen, av att känna hur draken rycker och drar i sin lina och höra hur vinden får den att fladdra som ett segel högt däruppe, och då, om nu detta sker, vilket ju trots allt är ett slags mirakel, kan läsaren kanske också på något plan och i någon form uppleva det som väl är scenens djupmening: den lyckliga upplevelsen av frihet, av att sväva och flyga, och att denna frihet och lycka är beroende av det band som förenar drake och drakflygare, alltså människa och jord. Om bandet slits av betyder det inte att draken har befriats från ett tvång; den tvärtom störtar – och nöjet är slut. Ja, detta är en bild, men den förstås inte som en sådan genom analyser och reducerande jämförelser utan på samma sätt som man förstår en dröm eller en fantasi: genom att helt enkelt upplevas. Scenen med drakarna är inte en metafor för en aspekt av vad det är att leva på jorden. Den är själva denna aspekt – under förutsättning att den lever och fungerar som den ska. Och om den fungerar eller inte beror trots allt inte bara på mig; så gott som alla scener i Nostos fungerar eller har åtminstone fungerat och fungerar fortfarande i de flesta fall på mig själv. Jag har ingenting annat att rätta mig efter. Friheten som har sin förutsättning i bundenheten, i en aktiv och rörlig relation till någonting större, starkare och ursprungligare. Jämför med prosadikten Hungern, som för övrigt är en av de texter i Nostos som berör mig själv påtagligast när jag läser om den; jag tänker inte försöka förklara den, men känslan och budskapet är här uppenbarligen ett annat än i den föregående texten, om än besläktat. Den är en variation som försöker fånga in och gestalta ytterligare någon eller några sidor av ett förmodligen outtömligt stort temas rikedom – ett tema som, liksom många andra, blir till delvis eller rentav huvudsakligen genom att gestaltas konstnärligt. För det är detta som är konstens stora uppgift: att göra människans liv större och rikare, att realisera det genom att realisera dess många möjliga innebörder och djup. Konsten inrymmer och uttrycker djupdimensionen hos människans liv. Varför skulle vi ägna den så mycket tid och kraft och låta oss absorberas så fullständigt av den om den inte berörde något ytterst väsentligt inom oss, om vi inte med dess hjälp kunde vidröra ”livets gyllne träd”? Konsten är på sätt och vis verkligare än människan själv. Det är människan som uppnår verklighet genom den, inte tvärtom. Förstörda kulturer och konstverk är således förstörd realitet, förstört liv. Vad är det de människor förstår som i soluppgången ser segelflygarna i Hungern sväva fram över staden på de stigande vindarna? För att förstå detta måste man genom inlevelse göra sig till en av dem. Till en av de flygande eller till en av betraktarna nere på gatan? Eller till både och? Jag berörs fortfarande av denna dikt som om den vore skriven av någon annan. Och så är det ju också, för det är inte med jaget man skapar. Jag har bara nedtecknat den – med en påstridig och aningen ironisk ängel hängande över axeln. ’Kan du inte stava!’ ’Gör du dig till eller förstår du verkligen inte vad jag säger?’ Men för att återgå till Mörkret under träden! Tanizakis essä Till skuggornas lov, som frasen alltså är hämtad ur, är ett litet mästerverk, men sambandet mellan hans charmfulla essä och min improviserade text på hans tema är tillfälligt och ytligt. De citerade raderna är en slumpmässig inspirationspunkt. Man måste ta vara på sådana! Man vet aldrig när de dyker upp, och de kan leda en in på nya och okända vägar, vilka är de enda vägar som är värda att gå, höll jag på att säga, men som hur som helst är de mest spännande. Även i detta fall är nyckeln att mottagaren av texten, den som tager och läser, gör sig till ett med den, eller mer bestämt med dem som står med upplyftade ansikten inne i skogen och låter de livgivande och uppväckande regndropparna falla över sig. Bildspråket är här mer religiöst än jag först var medveten om, inser jag nu. Det är utmärkt att jag inte insåg detta, för det visar ju att texten lever, att den gör saker. Det människorna i skogen plötsligt ser är skönheten. Vad är det som sker när man ser något mycket vackert, något sublimt? Vad kan tänkas ha skett när den första människan fick den första skönhetsvisionen? Det måste ha varit en lika dramatisk och omvälvande upplevelse som att se en okänd kontinent plötsligt stiga upp från horisonten eller att få idén till en ny och djärv teori om världsalltet eller att i kärlek känna igen sig själv i en annan människa. Det kan ha varit ett ögonblick av lättnad och frid. Av oskyddad öppenhet inför omvärlden. Alltså av andlighet. Alltså en uppenbarelse av den inre dimensionen hos betraktaren själv. Alltså en uppenbarelse av betraktarens själ, av hennes person, av henne själv inför sig själv. Genom skönheten ser och förnimmer människan plötsligt sig själv. Kan det inte ha varit så? I så fall handlar alltså detta om, i så fall är alltså denna scen eller berättelse också en slags allegori, en realallegori, över (själv)medvetandets tillkomst eller uppträngande till ytan, och en antydan om att detta självmedvetande och denna skönhet livnär sig av människans känsla och förståelse för sin egen utsatthet och sitt beroende i en övermäktigt stor värld. Det är när denna ofattbara och skrämmande och på så många sätt dödligt farliga värld i ett plötsligt ögonblick uppenbarar sig för människan i form av skönhet som människan uppenbarar sig för sig själv. (För oss som lever efter skönhetens upptäckt, så att säga – om det vore möjligt borde inte vår tideräkning utgå ifrån denna händelse snarare än från någon annan? – uppträder skönheten ofta eller rentav för det mesta i konstnärlig gestalt, i form av konstnärliga skapelser. Till och med vårt möte med skönheten i naturen styrs eller påverkas i många avseenden av konstnärliga tolkningar av den. Vi möter skönheten genom andras möte med den, i form av deras konstnärliga omgestaltningar av den.) Så kan man förstå det. Men vad är egentligen vinningen med att förklara allt detta?” ”Tolkningen av texten styrs i en bestämd riktning och textens inneboende interaktiva möjligheter försvagas. Och därmed försvagas läsarens möte med texten och med sig själv genom den… Men kan en tolkning inte också fördjupa en text, vägleda läsaren till en förståelse som han inte hade nått annars? Kan inte det bildade samtalet runt ett konstverk berika det, och framför allt bidra till att hålla det levande så att det kan inspirera till nya upplevelser i framtiden?” ”Jag tänker inte säga emot dig! Men för att bevara den glada vetenskapen glad tror jag vi måste undvika sådana tolkningar och tolkare som vill ge ett facit till texten eller som vill ersätta den konstnärliga texten med sina egna ’intellektuellt mer avancerade’ utläggningar av den, det vill säga undvika de akademiskt eller på annat sätt programmerade läsare som inte använder konsten för att berika sig själva och växa, eftersom de anser sig redan veta allt de behöver – om sig själva och om världen, utan för att gynna sin sociala ställning i något hänseende eller för att gynna någon annan sak som i sin tur kan gynna dem själva i detta hänseende. Försök utför tolkningen i samma anda som den som tolkningsobjektet är uppfyllt av: som en expansionsakt istället för en reduktionsakt, som ett tillägg till istället för ett ersättande med. Eller ännu hellre: skriv sånger som förstås genom den genklang de väcker, genom den musik de framkallar hos dem som hör dem – som gör lyssnarna musikaliska. Det karaktäristiska hos de berättelser som vi kallar myter och legender, det som gör att vi lystrar och lyssnar med extra stor uppmärksamhet, ligger i deras förmåga att väcka en genklang som i så hög grad gör berättelsen till en levande och aktiv del av oss själva att vi blir en levande och aktiv del av berättelsen. Om vi nu tänker oss att folket och hemlandet är två sådana myter? Och om vi tänker oss att dessa båda så ofta med varandra sammanvävda myter är som den skyddande och förklarande skogen i berättelsen om skuggorna under träden? Plötsligt kommer upptäckten av skönheten att inrymma en ny fara. Och plötsligt förstår vi att det är farorna som gör oss levande. Ja, kanske.”