Mörkret under träden

Kultur, Litteratur, Natur

Det är verkligen att gå för långt, ja, det är direkt hänsynslöst att med våld undanröja mörkret under träden djupt inne bland bergen.

– Junichiro Tanizaki, Till skuggornas lov

I dagsljus dunkel. Denna skugga, detta lätta och genomskinliga mörker, har sitt ursprung i ljuset, i dagens klara ljus. När ljuset någon gång fördunklas, som när stora gråa moln passerar, fördunklas även mörkret. Med ens och till synes oåterkalleligen förlorar det sitt klara djup och sin glänsande rörlighet och blir matt och livlöst. Vi känner kylan som kommer redan innan den har kommit. Det är hettan, svalkan i den brännande och bländande hettan, som är den befriande skuggans källa, som är dess inre ljus. Men denna svalka finns inte här inne i skogen. Den finns i passagen mellan det vidöppna och oskyddade landskapet där ute och det skuggfyllda rummet innanför trädridån. Rummet av träd som vidgar sig inåt och mörknar. Det finns en gräns där inget längre låter sig urskiljas, men denna gräns är inte som den skarpa horisonten därutanför utan den är beständigt obestämd. Den finns, men den låter sig inte dras. Nej, det är hos de som passerar som den svalkande passagen finns. Det är vi som öppnar den och vi som håller den öppen. Mörkret under träden tillhör oss på ett sätt som ljuset under den gränslösa himlen aldrig kan göra. Vi bär det inom oss som en lätthet, en befrielse. Vi har rört oss under träden i århundraden, ja, i årtusenden, i många, många årtusenden, och under denna långa tid har träden hunnit växa till en vidsträckt rymd av än lätt och graciöst, än snabbare och häftigare svängande och glittrande kronor ovanför våra huvuden. Denna beständigt grönskande rymd, på en gång sluten och öppen, ljuder på ett både regelbundnare och mera varierat sätt än den himmel där vindarna och molnen rör sig. Mjukare och mera dämpat, men samtidigt uppfordrande, som om den ville lära oss något nytt, ett nytt språk – det språk som är att lyssna. Ibland kan den gröna rymden bedöva oss med sitt dovt stormande brus. Fast inte ens då upphör det skiftningsrika suset helt. Vi tar skydd under träden, vi smyger oss in under dem, längre och längre in, för att inte bli sedda av den bottenlösa himlen eller av det som kanske döljer sig under synranden. Men vi gömmer oss också för att inte se, inte behöva se detta tomma och obestämda som vidgar sig åt alla håll. Detta genomsläppliga, av indirekt ljus uppförda rum. Det höga, men inte obegränsat höga. Det vidsträckta, det in i det nästan ogenomträngliga och kyliga mörkret under bergen sig sträckande, men likväl inte obegränsat vidsträckta. När regnet faller når det oss först efter en stund, kanske först sedan det redan har hunnit sluta falla högt där uppe. Det stumma grå regnvädersljuset blandas med ett ljud som först är nytt och främmande och väcker vår uppmärksamhet, innan det efter att ha trängt igenom alla de invecklade skikten av grenar och löv till slut faller såsom ett ljud faller, i ett brus lika tätt som skuggorna. Tänk dig nu de som står djupt där inne, deras ansikten är uppåtvända och öppna, i ett regn som fortsätter att falla långt efter att det har upphört och solen redan har börjat skina igen, hur de först ser som en knappt förnimbar skälvande glans mellan löven men sedan som ett blått ljus av överraskande klarhet och styrka – ett ljus som med ens förvandlar hela det svävande grenverket till ett enda väldigt fönster. Detta fönster sänker sig så ned över oss, det sjunker in i oss och blir till ett inre fönster, där vi plötsligt kan se oss själva. Djuret som flyr undan de skräckinjagande molnen, som flyr från den svindlande öppna himlen, som själv för andra djur är en skugga som jagar och flyr mellan trädens stilla stammar. Nu stannar du upp och ser hur innefattat sköna speglingarna av blått är, hur innefattat sköna speglingarna av grönt är, hur innefattat skön denna balans är mellan det som är stilla och det som rör sig, mellan det som lyser och det som genomlyses! Balansen mellan ljus och mörker: skuggan i din blick, i din vetskap, lika plötslig som svindlande, att du finns… Det kan komma en tid, ja, den tiden kommer, när de jagande molnens gestalter över de öppna landskapen inte längre oroar dig och när det vassa hos horisonten har förvandlats till en synvilla. Men detta kommer också att vara den tid när det fönster du bär inom dig har fördunklats och du inte längre är en uppenbarelse för dig själv. Du är då en människa för vilken allting är möjligt och ingenting längre bär sin betydelse i sig självt.