Kerguelenarkipelagen, ibland benämnd Îles de la Désolation, är en av världens mest isolerade platser. Belägen mitt i Indiska oceanen är det en för människor ogästvänlig plats, upptäckt på 1700-talet och idag tillhörande Frankrike. Val- och säljägare har använt öarna, mellan 1825 och 1827 var säljägaren John Nunn och tre skeppskamrater strandsatta på dem. Nunns upplevelser nedtecknades i ett verk med den koncisa titeln Narrative of the wreck of the ’Favorite’ on the Island of Desolation : detailing the adventures, sufferings, and privations of John Nunn; an historical account of the island, and its whale and seal fisheries, en intressant berättelse för den som finner eran av europeiskt utforskande givande. För att återknyta till Spengler var det inte bara världshistoria Aftonlandet skrev utan även en världsgeografi. Det finns flera böcker i genren, från arketypiska Robinson Crusoe och Mörkrets hjärta till mer specifika verk som Monfreids Haschisch och MacIntosh Travels in the White Man’s Grave. Nunns historia utmärker sig i sammanhanget inte minst genom den extrema miljön, huvudpersonerna är de enda människorna på öarna på grund av att deras klimat, deras flora och deras geologi är närmast människofientliga. Mycket av den kvalitet Edward Abbey sökte i den amerikanska öknen, ”the desert is also a-tonal, cruel, clear, inhuman, neither romantic nor classical, motionless and emotionless, at one and the same time – another paradox – both agonized and deeply still”, tycks ha sin subantarktiska motsvarighet i Kerguelen, om än inte alla uppskattar den.
De skeppsbrutna var flera gånger nära att frysa ihjäl och att falla till sin död på istäckta klippor, de gick ner sig i förrädiska träsk och hade att ta sig över ett livligt hav i mer eller mindre hela farkoster. Stormar, kyla och en växtlighet utan träd försvårade deras vistelse, till detta kom misstanken att de var ensamma på öarna för resten av livet. Nunns berättelse är delvis en robinsonad, där vi får detaljerade beskrivningar av hur de söker mat, ordnar verktyg, gör bostäder av farkoster et cetera. Han hänvisar direkt till Robinson Crusoe, med tillägget att de strandsatta på Kerguelen sannolikt såg lika skräckinjagande ut i sina pälsdräkter, ”we appeared scarcely less formidable as we used to march forth with the seal-clubs in our hands, long elephant-lances over our shoulders, and the cases of steel and knives at our sides.” Djurlivet beskrivs likaledes detaljerat, med allt från rödögda möss och väldiga sjöelefanter till pingviner och valar. Av naturliga skäl har dessa skildringar ett nyttoinriktat fokus, de skeppsbrutna såg djuren som källor till mat, kläder och bränsle, men Nunn var samtidigt medveten om att rovdriften som besökare utsatte djurlivet för riskerade att utrota det. Det finns också stycken där de bland annat räddar en grupp unga sjöelefanter som spärrats in i en grotta av ispelare, ”after amusing ourselves for a little time by contemplating the external beauty of the cavern, and the remarkable group within, the feelings of humanity superseded those of romance, and we resolved upon liberating the prisoners”. Nunn beskriver även hur de fann glädje i att betrakta pingviner. Liksom hur deras lilla fartyg vid en passage omringas av valar och lyfts upp i luften av en av dem.
Intressant är den existentiella och metafysiska aspekten. Känslorna av förtvivlan och uppgivenhet riskerar av naturliga skäl överväldiga de strandsatta, inte minst i kombination med de begränsade aktiviteter som står dem till buds. När de hittar två böcker, en av dem en Bibel, är det därför betydelsefullt för dem eftersom de kan ingå i kristenheten genom att följa dess ritualer. Nunn reflekterar flera gånger om ”that Being who had thus preserved us in safety through the various perils to which we had been submitted”, gruppen framstår som tacksam för den hjälp de fått. Nunn drar rentav slutsatsen på Kerguelen att skapelsen i grunden är god, ”we felt there must be a great and wise intention in the multiplicity of feathered life existing upon this island, as well as upon others, surrounded for miles or hundreds of miles by an unbounded ocean — an intention far higher, and influenced by a much more benevolent principle, than upon a cursory view of things we are frequently induced to suppose has led the all-wise Creator to establish His feathered tribes upon a spot so drear and desolate as the isle we now dwelt upon.” Här kan även nämnas den olycksbådande dröm Nunn drömmer innan de blir strandsatta, liksom en poetisk beskrivning av en grav de besöker. Nunn minns att ”as we came in sight of the black rocks the cormorants sat there like evil genii or spirits of darkness foreboding some dire event, or as monuments of woe in lamentation of the crew who met their death in the storm.” På kapten Matleys gravsten, långt bortom hembygden, står skrivet ord som påminner om ett delvis annat etos än det senmoderna.
Farewell, vain world, I’ve seen enough of thee,
And now I’m careless what thou say’st of me:
Thy smiles I court not, nor thy frowns I fear,
Since my head’s at rest and I’m quiet here :
What faults you’ve seen in me, take care to shun;
Look thou at home — enough there’s to be done.
Sammantaget är det en fängslande berättelse, även om inslagen av robinsonad kan vara väl omfattande för den som inte planerar att bli skeppsbruten på Kerguelen. Stor litteratur är det inte men det är fascinerande läsning. Det subantarktiska Kerguelen är en främmande och dödlig miljö användbar exempelvis för författare in spe (redan använd inte minst av författare som Poe, Lovecraft och Verne). Det är även intressant att ta del av Nunns upplevelser och tankar, inte minst då så mycket känns igen från vår egen tid. Den stora skillnaden är sannolikt det skydd de skeppsbrutna hade i sin tro. Nyfikenheten, känslan för djuren och driftigheten mot alla odds är däremot sådant som förenar oss med Nunn och hans kamrater.
Om skribenten: Joakim Andersen
