”I will not eat the bugs, I will not live in the pod” är ett återkommande mem i systemkritiska miljöer, på svenska blir det ett uttryck för oviljan att äta insekter och bo i en liten kapsel istället för ett hem. Det hela summerar såväl den gradvisa förlusten av resurser och livskvalitet som agendan hos de eliter som ligger bakom det. Tidigare generationer åt kött, körde bil och hade villor, deras barn ska äta insekter och inhysas i massproducerade små krypin (det sistnämnda en högst konkret form av WEF:s dystopiska reklamslogan ”I have no privacy” för övrigt). Vi har kort sagt att göra med ett par aspekter av ett försök att reducera fria västerlänningar till en form av skatteslavar, i förbigående sagt är detta den förklarande faktorn bakom allt från ”vithetskritiska studier” och massinvandringen till bränslekrisen och behandlingen av oliktänkande journalister.
I likhet med andra mer spektakulära uttryck för kulturkrig kan man invända att det förtar fokus från konkreta, ofta strukturellt betydelsefulla, frågor med mindre medialt utrymme, som exempelvis bankväsendet. Samtidigt finns det en potentiell pedagogik i det hela då dialektiken mellan spektakulärt kulturkrig och ovan nämnda elitprojekt alltid går att föra in i retoriken. Ett exempel på detta är just försöket att få oss att ”eat the bugs”, för många väcker det instinktivt starka känslor av olust och äckel. Insekterna må vara ett underordnat inslag i elitagendan men det är ett potentiellt pedagogiskt sådant. En intressant om än inte alldeles oproblematisk text på temat är Maurizio Blondets Il totalitarismo dell’Innaturale på Arianna Editrice. Den har översatts till tyska på den outtröttlige och mycket läsvärde Robert Steuckers Synergon-Info.
Kärnan i Blondets text är en religiös antropologi. Han utgår från att insekter som mat är ett djupt rotat mänskligt tabu (”som vi inte ska ignorera då det säkert motiverats av en kunskap som vi idag inte har tillgång till”). I vad mån detta är korrekt är mer antropologiskt osäkert, däremot är det i hög grad korrekt vad gäller Europa där insekter dessutom varit den mat de fördömda serverats. Insekter har i delar av världen inte sällan ersatt kött, men värt att notera är att det ofta varit på grund av fattigdom. Tesen att tabut mot att äta insekter är en varning baserad på förlorade kunskaper är oavsett vilket intressant (inte minst för författare av cyberpunk och urban fantasy in spe, jämför vad som hände när kor itvingades onaturlig kost i köttindustrin).
Blondets psykologiska resonemang är också intressant. Han menar att eftersom BBC visar klipp där barn fås att smaka på skorpioner och liknande kan vi dra slutsatsen att det inte främst handlar om att billigt insektsmjöl ska ersätta dyrare kött. Istället är den verkliga avsikten att få dem att bryta mot djupt rotade mänskliga tabun. Sannolikt är han något på spåren här (mer än i styckena om att människor aldrig äter insekter). Om målet enbart är att få massorna att äta billigare vore det enklare att få dem att äta mjöl. Men det tycks även finnas ett inslag av norm- och gränsbrytande, av perversion och patologi, i synnerhet om BBC-klippet inte betraktas isolerat. Vilket påminner oss om att idéhistorien aldrig kan isoleras från känslohistorien, det finns alltid ett växelspel mellan de sakligt framförda orden och de halvt omedvetna känslorna. Bakom viljan att äta insekter kan vi ana en revolt mot egna och andras instinkter, eventuellt även en halvt omedveten vilja att förnedra populasen. Mem som ”eat the bugs” och ”bugmen” identifierar då aspekter av de verkliga drivkrafterna, inte sällan med en betydande träffsäkerhet. Som introduktion till ett kosthistoriskt oväntat fenomen är Blondets lilla text därför intressant, många läsare torde även utveckla egna tankar om insektsprojektets psykologi och politiska ekonomi.
Om skribenten: Joakim Andersen
