Hermann Hesse (1877-1962) är idag känd bland annat som författaren av verk som Siddharta och Glaspärlespelet. Att han var en betydande influens för hippiegenerationen torde inte förvåna, intresset för teman som andlighet och autenticitet förenade. Hesse var heller inte lika politiskt svårhanterlig som exempelvis Evola, vilken han beskrev som ”bländande och intressant, men mycket farlig”. I förbigående kan noteras att Ludwig Klages åtnjöt mer av Hesses uppskattning, han beskrev den biocentriske filosofens verk Vom Kosmogonischen Eros som begåvat med ”sådant psykologiskt djup och rikedom” att han berördes mer av det än av Spengler och Keyserling.
Bland Hesses mindre kända men fortsatt aktuella verk finner vi den korta antologin Blick ins Chaos från 1920. Han skisserade där sin egen version av ”Aftonlandets undergång”, med annat fokus på den ortodoxa världen och Asien än Spengler. I essän The Brothers Karamazov – The Downfall of Europe utgick han från att ”det asiatiska idealet” börjat fascinera och erövra den europeiska själen, och att detta skildrats träffsäkert av Dostojevskij i Bröderna Karamazov. Bitvis är Hesses essä ödesmättat fantasieggande, han skrev bland annat att ”the ideal of the Karamazov, primeval, Asiatic, and occult, is already beginning to consume the European soul. That is what I mean by the downfall of Europe. This downfall is a return home to the mother, a turning back to Asia, to the source, to the ”Faustischen Muttern” and will necessarily lead, like every death on earth, to a new birth”.
Hesse talade om det asiatiska idealet men i praktiken handlade det om Ryssland. Hans beskrivning av ”ryssen” har drag av myt och projicering, men ansatsen att identifiera tektoniska skiften i det kollektiva omedvetna på civilisatorisk nivå är oavsett vilket givande. Hesse beskrev ”ryssen” som ”the hysterical, the drunkard, the felon, the poet, the Saint, but as one with them all, as possessing all these characteristics simultaneously”. Aspekten av en icke-ryss som tillskriver ”den Andre” diverse egenskaper som antas ligga i tiden är framträdande, liksom en bitvis ganska simpel association av ”ryssen”/”den Andre” med sådana. Men även om de säger mer om underströmmar i det västerländska omedvetna än om den verkliga ryska kulturen är projektet intressant, Hesse identifierade inte minst en leda vid den egna, faustiska civilisationens grunder. Han kunde här tala om ”ryssen” som ”bortom gott och ont”, som ”beyond prohibitions, beyond natural instincts, beyond morality”, skriva att ”in this man the outward and the inward, Good and Evil, God and Satan are united”. ”Karamazovelementen” summerade han som ”the chaotic, the savage, the dangerous, the amoral”, men han lade till att de kunde ses både som något negativt och som något positivt.
Den hugade kan finna släktskap med trådar hos Deleuze och Guattari i Hesses korta, ”becoming-Asian”-anstrukna essä, exempelvis när han om de nya människorna skriver att ”they listen to the many voices in their own hearts”. Det går även att finna likheter med Jungs essä Wotan, även om det är ett senare verk och på flera sätt överlägset Hesses. De tendenser Hesse försökte fånga i The Downfall of Europe hade både mognat och åtskilts när Jung skrev Wotan, han hade mer av facit i hand.
Fascinerande är oavsett vilket Hesses analys av den ovanliga människotyp, profeten, till vilken han räknade Dostojevskij, han skrev här att ”a prophet is a sick man, like Dostoevsky, who was an epileptic.” Men inte vilken sjuk människa som helst, utan ”the sort of sick man who has lost the sound sense of taking care of himself, the sense which is the saving of the efficient citizen. .. he is a seer and an oracle. A people, a period, a country, a continent has fashioned out of its corpus an organ, a sensory instrument of infinite sensitiveness, a very rare and delicate organ. Other men, thanks to their happiness and health, can never be troubled with this endowment. This sensory instrument, this mantological faculty is not crudely comprehensible like some sort of telepathy or magic, although the gift can also show itself even in such confusing forms.”
I den kortare essän Thoughts On The Idiot of Dostoevsky utvecklade Hesse sin diagnos av samtiden, han beskrev där en tendens ”beyond Myshkin, it points towards magical thinking, to the acceptance of Chaos, to a return to anarchy, back into the unconscious, into formlessness, into the beast, back far beyond the beast, back to the beginnings of everything.” Sannolikt influerad av Nietzsche menade han att målet inte var att stanna där, utan att ”start in a fresh direction, to discover new springs of development and action deep down in the roots of our being in order to reach to a higher and nobler creation and valuation and division of the world”. ”Driften att förstöra är också en skapande drift” som Bakunin uttryckte det, men nu tillämpat på en hel civilisations andliga grundvalar. I vad mån detta var en konstruktiv drift eller i vad mån Hesse romantiserade synnerligen destruktiva tendenser i det kollektiva omedvetna kan diskuteras, som vanligt fanns aspekter av båda påståendena representerade i verkligheten men sammantaget tycks det ha handlat mest om det senare.
Hesses korta antologi är hur som helst fortsatt aktuell. Hans ansats att fånga de egenskaper som karaktäriserar ”Europa” respektive ”Asien” är idag lika politiskt inkorrekt som Ekelunds koppling av olika egenskaper till ”klassiskt” respektive ”nordiskt” (och än mer så ”manligt” respektive ”kvinnligt”). Det omöjliggör en diagnos av det samtida tillståndet, eftersom den strävan efter utplåning i det främmande som Hesse skisserade går att identifiera även idag. ”Afrika”, i någon mån ”Mellanöstern”, har dock tagit ”Asiens” plats i populärkultur, ideologi, reklam och kollektivt omedvetet. Att fånga de egenskaper som i detta omedvetna kopplas till ”Afrika” är dock tabu, vilket diplomatiskt uttryckt försvårar en analys av processen. Strävan efter undergång tycks oavsett vilket vara starkare idag än på Hesses tid, vilket innebär att en sådan analys är på sin plats.
Om skribenten: Joakim Andersen
