Den moderna människan har rent kvantitativt minst lika många myter som sina förfäder, men de förmedlas genom populärkulturen och kulturindustrin istället för organiskt. Ofta är kulturindustrins produktioner varken mer eller mindre än ”underhållning” och distraktioner, inte nödvändigtvis särskilt positiva sådana, men ibland blir de moderna myter. De knyter då an till mer tidlösa arketyper, man kan jämföra släktskapet mellan Hulken och den germanska bärsärken, mellan Stålmannen och Messias eller Åsa-Nisse och Oden. Ibland är släktskapet som synes starkt, ibland aningen mer långsökt. Oavsett vilket, en sådan modern myt har vuxit fram kring James Bond, även känd som agent 007 ”med rätt att döda”. Genom böcker och filmer har han blivit en modern arketyp, lika välkänd som på sin tid Herakles eller Egil Skallagrimsson.
James Bond är en myt och en arketyp som fått sitt fulla innehåll över tid. När Ian Fleming skrev de första berättelserna om den något sociopatiske agenten hade han varken sitt karaktäristiska sinne för humor eller sin skotska koppling, dessa ska han ha fått genom Sean Connery. När Fleming såg Connerys Bondtolkning upplevde han tydligen att dessa två egenskaper passade karaktären, det fanns så att säga en mytisk logik. Inte minst den skotska kopplingen är logisk ur ett mytiskt perspektiv, den ger Bond en förbindelse med en krigarnation med förmoderna rötter. Något liknande gäller de sinnrika vapen och hjälpmedel som Bond numera får från Q inför varje uppdrag, där Q närmast framstår som en modern motsvarighet till mytiska förlagor som Hefaistos, Daidalos och Völund Smed. De sofistikerade bilarna, ofta tillverkade av Aston Martin, och de återkommande ”Bondbrudarna” är andra inslag i den moderna Bondarketypen. Hans motståndare likaså, fast filmerna utspelar sig i en dödligt realistisk värld av spionage och action har de ofta drag som för tankarna till just mytens värld. Det är svårt att glömma den väldige ”Jaws” med sina ståltänder eller skurkar med närmast obegränsade resurser, svårtillgängliga högkvarter och återkommande planer på världsherravälde.
James Bond är en representant för många mäns drömmar. Han lever i en dödlig men spännande verklighet, en gentleman omgiven av kvinnor, vapen och snabba bilar. Han är en disciplinerad och orädd stridsmaskin men han är ingen simpel materialist, Bond har heder och verkar ”i hennes majestäts hemliga tjänst”. Det han gör är meningsfullt och beskyddar andra människor, på så vis är han en krigare i ordets egentliga mening. Det är tveksamt om Bondarketypen hade kunnat skapas i något annat land än just Storbritannien, givet att landet på samma gång är en modern stormakt och har obrutna historiska anor tillbaka till förmodern tid. Här finns för övrigt fröna till en intressant och återkommande konflikt i Bondfilmerna, ”James Bond mot 007”. James Bond är en krigare och en gentleman men 007 verkar i en organisation med tilltagande byråkratiska och manageriella drag, en organisation där han är en siffra. På många sätt är han en anakronism i den senmoderna, av den manageriella revolutionens efterdyningar präglade, världen. En anakronism många andra män kan känna igen sig i, den byråkratiska världen har inte plats för manlighet, lojalitet eller heder, annat än möjligen som verktyg för byråkratiska mål. Denna konflikt tycks alltmer vara existentiell, byråkratins huvudsakliga måltavla är europeisk manlighet och dess representanter.
Det är en konflikt som delvis återkommer i den senaste Bondfilmen, No Time to Die. Bond har dragit sig tillbaka från MI6 och bor på Jamaica. Men inte ens där får han vara ifred, den före detta agenten dras in i ett komplicerat spel som involverar kidnappade forskare, svek, hemliga sällskap och dödliga biovapen. Mycket mer än så kan inte sägas utan att förstöra upplevelsen. Handlingen är i varje fall intressant och komplicerad, filmen har en på samma gång episk och karg atmosfär. Billie Eilish gör Bondlåten riktigt bra mot bakgrund av den dystert ödesmättade stämningen. Actionscenerna är gedigna, inte minst biljakterna är snyggt gjorda. Det finns också ett tydligare inslag av utsatthet i striderna. Bond är nu en äldre man och i flera scener finns det med barn som publiken kan oroa sig för. Inslaget av relationer och känslor är skickligt hanterat även det. Bond är i grunden djupt sårad efter att han upplevt att hans kvinna Madeleine förrått honom, han är här inte bara en man i betydelsen krigare utan även i betydelsen partner och potentiell far. Även skådespelarinsatserna är överlag gedigna, något som naturligt leder oss över till frågan om Bonds motståndare i den nya filmen.
I många berättelser är huvudpersonen och hans motståndare, protagonisten och antagonisten, på olika sätt lika varandra. Motståndaren är inte sällan en förvriden spegelbild av huvudpersonen, huvudpersonen sådan han eller hon kunde ha blivit. I Batman är till exempel Bane en extrem version av Bruce Waynes alter ego, sidor som Batman håller under kontroll får fritt utlopp hos Bane. Detta gör ofta skurkarna filosofiskt och psykologiskt intressanta, släktskapet är även något som ibland erkänns av skurken i dialoger av typen ”inser du inte hur lika vi är?”. Ibland är släktskapet rentav biologiskt, uttryckt i det hisnande avslöjandet att ”Luke, I am your father”. I den senaste Bondfilmen är detta tema, skurken som mörk tvilling, framträdande. Motståndaren, Safin spelad av Rami Malek, uttrycker själv att han och Bond är lika. Men även om Safin är en komplex karaktär och Malek skickligt gestaltar det genuint obehagliga geniet, så blir just frågan om deras moraliska likheter ganska ytlig. För att vara ett geni är hans självinsikt begränsad när han börjar jämföra sina planer med Bonds och föra ytligare resonemang på temat ”krigare och/eller mördare”. Deras verkliga likhet utgår snarare från att de båda är ärrade, i Safins fall ännu mer än Bond. Men oavsett detta är det en riktigt obehaglig skurk som Bond möter, extra intressant eftersom hans motiv och känsloliv ofta bara antyds. Däremot framstår det som aningen underligt att Malek, med koptisk-egyptisk bakgrund, här spelar en ryss. Därmed inte sagt att det stör filmupplevelsen, det motsatta förhållandet hade hur som helst väckt starka reaktioner från politiskt korrekt publik. Vilket osökt leder oss över till det området.
Idag är det omöjligt att skriva om nya filmer utan att beröra deras koppling till den nya överideologin, oavsett om vi sedan kallar den ”woke”, PK eller vänsterliberal. Ett exempel är vad som hände med filmen Frost som oväntat gav unga europeiska flickor en blond och blåögd prinsessa att identifiera sig med. Redan i den andra filmen var det därför nödvändigt att avslöja att hon egentligen var halvsamisk, att hennes rike präglades av mångfald och att hennes farfar haft folkmordiska ambitioner (”white guilt” diskret paketerat för barn). Överideologin är kort sagt närvarande i allt kulturindustrin producerar. Detta blir särskilt komplext när det gäller James Bond. Å ena sidan är han en vit man med våldskapital och kvinnotycke, vilket är provocerande för den politiskt korrekta sensibiliteten. Å andra sidan är det tveksamt om en Bondfilm där huvudpersonen byter hudfärg eller kön skulle attrahera biopubliken. I den nya Bondfilmen hanteras detta diplomatiskt. Bond spelas av Daniel Craig men han har dragit sig tillbaka. Hans nummer, 007, har istället tagits över av en kvinna med västafrikanskt ursprung. Samspelet mellan dessa bygger ofta på skämtsamma anspelningar, bland annat noterar den nya 007 att hon är på Jamaica för att ”leta gamla vrak”. I förbigående kan noteras att i rasifieringen av vita spelar just åldersaspekten en inte obetydlig roll, vita konstrueras som gamla och framtiden tillhör inte dem. Väldigt PK blir filmen inte, men i slutscenerna framstår det lika tydligt som i senaste Fast and Furious att kretsen runt huvudpersonen blivit väldigt mångfaldspräglad de senaste åren. Mönstret tycks numera ofta vara att den goda sidan präglas av mångfald, ibland till den grad att bara huvudpersonen fortfarande är en vit man, medan homogen vithet är förbehållen de onda (Harkonnen, First Order et cetera). Alldeles enkelt är det inte att skriva om slutscenerna utan att avslöja slutet, man kan bara nämna att om Bond ses som en representant för ”toxisk manlighet” så finns det en stark logik i slutet. Men även om det kliar i fingrarna att utveckla den logiken något får vi avstå, vi nöjer oss med att fråga om den arketyp Bond representerar i längden kan fortleva i det senliberala samhället.
Om skribenten: Joakim Andersen
