Den svenska patologin och vår kollektiva självbild

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Identitarism, Rekommenderat, Samhälle

Att skildra en statsbildnings framväxt och mognad under flera århundraden, hur den mötte framgångar och motgångar, vilka personer som inom ramen för dess gemenskap var betydande och vilka som var destruktiva – vilka som skapade och förstörde – låter sig inte göras fullt ut i någon enskild framställning. Vi avgränsar redan från början vad vi uppfattar som betydelsefullt. Det svenska stormaktsväldets uppgång och fall, för att ta ett exempel, berodde på så många olika faktorer att det inte kan isoleras och studeras som ett naturvetenskapligt fenomen. Historien är vår källa till myterna, till det icke-rationella och till det dunkla i vårt inre. Vi blickar mot historien som i en spegel, för att skåda oss själva, för att veta vilka vi verkligen är och vilket djup som vår själ vadar i. I glada och vitalistiska skeden kan vi studera historia för att lära oss undvika fallgropar och inspireras till preventiva åtgärder. I dystra nedgångstider utgör historien å andra sidan en inspirationskälla för personer som inte vill grotta ned sig i samtidens destruktivitet; de omfamnar de historiska personligheternas exempel och drömmer om att liknande personligheter också skall göra sitt inträde i samtiden. Ibland räcker denna slags inspiration i sig till som kraft för att få personer att handla och göra något åt sakernas tillstånd – i andra fall försöker de verkligen leva som den äldre tidens människor, oftast med negativt resultat; de blir karikatyrer, ytliga epigoner som säger sig vara ett med tradition och fason, men som står långt ifrån att verkligen känna vad deras historiska exempel gjorde, att relatera till deras själsliv. Inte sällan är deras relation till historien så moderniserad att de inbillar sig vara dugliga nog att plocka fram den och lägga undan den när de själva vill, som en smidig kostym. Att vara en historisk människa handlar främst om att känna sig som en del i en levande tradition, att leva riktat. Det är en ofrånkomligt negativ vana som många människor har – att missförstå verklighetens betydelsefulla skeenden. Det destruktiva består måhända inte i att vi fascineras över gångna tiders ytliga fenomen, utan i att vi inte ens bemödar oss med att tyda deras mening.

1.

Varje beskrivning av ett givet skeende präglas av unicitet. Även om upplevelsen av unicitet i sig inte kan delas fullt ut mellan olika personer kan vi likväl uppfatta en gemensam känsla, en kollektiv bild och verklighetsuppfattning som samlar alla upplevelseflöden och fogar de till en överskridande tankebild; det är ur denna tankebild som en ”folkvilja” kan skönjas, det är ur denna kraftfulla idealistiska uppsjö som folk öser för att få sina åsikter och värderingar att framstå som folkliga och verklighetsnära, relevanta för flertalet i liknande utsträckning som de är irrelevanta för fåtalet, alltså de som besitter makten i alla stater. Det är mäktiga minoriteter som skapar tankebilden – det är den underkastade majoriteten som nyttjar den.

2.

Många skulle säkert hävda å det kraftigaste att vår situation inte är särskilt svensk – att vad vi svenskar upplever som en unik form av vansinne inte bara har drabbat oss, utan hela Europa, ja, hela Västvärlden. De som inte vill kännas vid Sverige som undantagsfall menar att symptomen är universella, omöjliga att påverka. Det pratas om globalisering, om moderniteten som imperativ, en allomfattande kraft som skövlar och sväljer allt i dess väg. Anmärkningsvärt nog verkar dessa personer överhuvudtaget inte reflekterat kring möjligheten att samma världsomspännande utvecklingslinjer bara utgör en övergripande kontext för den svenska patologin, alltså den sjuka som är unik för svenskarna som folk. Med andra ord finns det inget som utesluter att undantagsfallet utgör ett problem utöver det världsomfattande sammanhanget. Ur det perspektivet kan det sägas att globaliseringen förstärker det negativa tillståndet för Sverige – den är ingen primum movens. Det finns länder som inte har samma problem som Sverige och som följaktligen inte förvärrar sitt läge i det globala tillståndet.

3.

Precis som med allt annat i livet behöver vi distans, även till vårt land, för att betrakta det med större klarhet. De flesta svenskar som bott utomlands eller rest mycket har fått en distans till sitt land som bringat de mest inskränkta av dessa till klarhet. Det kan handla om personer som bott i länder i Asien vilka inte präglats av Västerlandets modernitet och som därigenom vunnit andliga insikter vilka annars hade gått de förbi. Att ur ett sådant uppvaknande vända hem till Sverige och upptäcka ett fullständigt materialiserat samhälle, där välstånd bara räknas i pengar och prylar, drabbar personen som en bakfylla dagen efter ett lustfyllt rus.

4.

Kanske har vi under utlandsvistelsen beskrivit vårt land för andra nationers invånare; kanske har vi skildrat det som ett bra eller dåligt land, bekräftat eller falsifierat andras fördomar om det eller givit upphov till nya. Oavsett: vi har förhållit oss till vad som i offentligheten kallas en Sverigebild, en kollektiv föreställning om vårt land som samlad associeringsyta, en fullödig hashtag om man så vill. Kanske framgår vår kollektiva självbild och nationella verklighetsuppfattning tydligast i skärningspunkten mellan vår utomlands upplevda distans till hemlandet och de uppfattningar som andra länders invånare framställer åt oss.

5.

Sverigebilden är heligast för de som är bundna till den – alltså de vars karriär stödjer sig på den och som står längst ifrån den faktiska verkligheten. Människor som lever närmare verkligheten, som inte bara läser om händelser, lyssnar till skildringar via radio eller bevittnar de genom TV-skärmen efter redigering, bryr sig inte om verklighetsbilden, eftersom denna är sekundär till den faktiska tillvaron. För så är det: vår bild av ett skeende är sällan, eller kanske aldrig, detsamma som skeendet i sig. Återigen är det vår egen upplevelse som försiggår allt. Om en reporter i Aktuellt sitter och säger att Sverige enligt någon undersökning aldrig varit tryggare, saknar det betydelse för hundratusentals människor som upplever det annorlunda. Det enda som dylika ”nyheter” kan föra med sig är ytterligare näring till personer som redan bestämt sig för slutsatsen ifråga, eller, vilket får betraktas som närmast helt osannolikt, som empiri till personer som väger i sin uppfattning; finns det några friska människor i Sverige som baserar sina åsikter och levnadsval på vad nyhetsuppläsaren på Aktuellt säger?

6.

För innehavarna av makten i det här landet är det viktigt att framstå som representanter för en djupare svensk identitet, om än med så små medel som möjligt. När etablissemangsföreträdare klandrar människor för att bete sig populistiskt, är det just representationsfrågan det handlar om – vem som skall tillåtas företräda folkdjupet och dess medföljande, allmänna identitet. När någon utmanar privilegiet att formulera hur identiteten bör uppfattas får det självklart konsekvenser. Ytterst sett är uppfattningen om vilka vi är och vår existens mening de avgörande orsakerna bakom vårt engagemang i vardagen – varför vi väljer att rösta på vissa och ignorera andra; varför vi köper en produkt och väljer bort en annan; hur det kommer sig att vi umgås med vissa men undviker andra, och så vidare. Identitet som företeelse är inte en mänsklig överbyggnad – den är inte beroende av enskilda, variabla faktorer. Vår kollektiva identitet är ett formellt förhållningssätt gentemot världen; när identiteten uppfattas som livskraftig är vi medvetna om vår tillhörighet och vet med oss att uppskatta dess förtjänster. När den å andra sidan är mindre livskraftig, rentav döende, är medvetenheten fortfarande stark, men verkar istället traumatiserande och bindande. Somliga reagerar mot dylika spänningar med att förkasta den tidigare identiteten helt och hållet; de föraktar med hela sin själ samma medvetandes inneboende röta, desto mer på grund av sin oförmåga att upptäcka dess negativa verkningar i tid.

7.

Med internets ankomst och de sociala medierna utbredning markeras slutet för den gamla tidens allomfattande statsapparat. Det fanns en tid när mediemakten hade monopol, men den är sedan länge förbi; utvecklingen mot alternativa, gentemot staten oberoende medier och infrastrukturella uttryck, fortgår med stor kraft. Detta får också konsekvenser för ambitionen att upprätthålla en särskild Sverigebild. Tidigare kunde uppfattningen om samma landsbild monopoliseras och pressas in i medborgarnas medvetande – idag räcker det med en avvikande kommentar i Facebook-flödet för att väcka någon ur deras tankemässiga dvala och så frö till skepticism. Följaktligen finns det inte längre någon enhetlig Sverigebild att tillgå, annat än i det inskränkta etablissemangets särpräglade föreställningsvärld. Snarare finns det en stor mängd olika Sverigebilder, vilka är mer eller mindre verklighetsnära.

8.

Vad som betecknats som åsiktsmonopolet eller åsiktskorridoren, det tillstånd av tankemässig konformism som länge behärskat den svenska offentligheten, har under de senaste tio åren luckrats upp och existerar inte längre utanför de offentliga institutionerna. Formellt för man sig fortfarande med givna begrepp och uppifrån sanktionerade uppfattningar, men i det informella, i vardagen, där de flesta människor spenderar merparten av sin tid, frodas andra uppfattningar. Där kan åsikter föras fram vilka i offentlighetens ljus hade givit upphov till problem, ja, som kanske kastat livet över ända helt och hållet. Offentlighetens tabun saknar makt i det privatas rum.

9.

I de alternativa åsiktssfärerna förbereds morgondagens tankeklimat. Ja, där existerar det redan, som i en annan dimension. Vad som tänkts i det privata får förr eller senare utrymme i det allmännas sfärer.

10.

Uppbyggnaden av alternativa medier har inte skapat det alternativa tankeklimatet, utan formaliserat det. Incitamenten att tänka annorlunda har funnits tidigare, men har då inte varit möjligt att konsolidera och institutionalisera – det är den stora skillnaden. Tidigare har motkulturens företrädare svepts undan som tillfälligt ogräs, vars skott stuckit fram på en i övrigt välplogad åker. Nu rör det sig emellertid inte längre om sporadiskt ogräs, utan om en helt ny fauna som träder fram, med nya friska växter vars ansatser lovar goda frukter i framtiden.

11.

För de som sympatiserar med motkulturens framväxt är det förvisso inte föreställningen om en god framtid som främst engagerar. Det finns undantag, vilka bortom det nuvarande samhällskaoset ser en tid som på nytt präglas av rim och reson, där livet bejakas och där ansvar åter krävs gentemot personen och dennes handlingar. Merparten har dock ofta svårt att släppa föreställningen om ett apokalyptiskt interregnum – och visst kan den komma. Ingen kan veta det fortsatta utfallet av det rådande vansinnet, vilka nya excentriska former det kan anta. Den utbredda ångesten kring de olika scenarierna har normaliserat en människotyp som tidigare tillhört undantagen i varje befolkning – nattmänniskan.

12.

Kanske är nattmänniskan som typ inte vanligare i Sverige än i andra länder. Återigen är det upplevelsen av dennes utrymme i det svenska debattklimatet som får lyftas fram. I första hand får vi blicka mot de sociala mediernas värld, där samhällshändelser kan presenteras osminkat och där vi utifrån dessa kan studera vardagsmänniskornas reaktioner. Den enorma invandring som försiggått till landet i flera decennier innebär för många statens undergång. Maskineriet bultar förvisso fortfarande, ytligt sett håller de offentliga institutionerna ännu en tid ihop, men det är en tidsfråga innan statens organ faller isär, en efter en. Följden av detta, menar många, blir socialt och ekonomiskt kaos, vilket vidare kommer utveckla sig i en mängd våldsamma scenarier. Den institutionella kollapsen förebådar en politisk konflikt, i den statsrättsliga teoretikern Carl Schmitts mening.

13.

Även sinsemellan de som ”vaknat” ur sin dvala och kommit underfund med tidens oro och stundande utmaningar, finns det olika sociala skikt att ta ställning till. Vi har nattmänniskorna, vilka finner tröst i sin visshet om förfallet. Utöver dessa har vi de obotliga optimisterna, kanske främst uttryckt genom deras tilltro till den parlamentariska demokratins möjligheter att lösa alla problem. Ett tredje skikt består av människor vilka blivit varse om vartåt saker och ting barkar och som förbereder sig därefter, realiteternas människor. Dessa personer kan lägga sin röstsedel på ett parti, men förstår innerst inne att det spelar liten roll. De är till sin karaktär realister och lägger därför stor möda på att etablera mindre nätverk – männerbunds och sociala självhjälpsgrupper vilka fungerar som stödjande mikroinstitutioner och som kan omvandlas till slags livbåtar i händelse av att staten faller samman.

14.

I händelse av att staten faller samman – bäva månde, tänker svensken. Denna stat som i århundraden funnits där för oss, som tankebild och som ett slags konglomerat av kraftfulla institutioner. Hur skulle vår existens te sig utan den? Fruktansvärd, eftersom svenskens verklighetsuppfattning i så hög utsträckning utgår just från staten. Den är vårt existentiella bihang, en livlina i en mörk värld. Den svenska staten anses av dylika ängsliga personer vara ljuset i det globala världsmörkret – en fackla som skall tända förnuftets flamma och som för alltid skall verka som en sol i ett becksvart, av människan befolkat universum. Staten, denna av oss uppfattade ofelbara gigant, är svenskens trygghet – men också största svaghet.

 

15.

Varje stats existens vilar på flera viktiga premisser. Den har alltid avgörande fundament vilka gjort det möjligt att utveckla en långt gången statsorganisation. I det svenska fallet är det inte särskilt svårt att avgöra vad som varit grundläggande. Det har funnits gott om naturresurser i Sverige, men odlingsbar mark har aldrig funnits i överflöd. Det gynnsamma klimat vid och omkring ekvatorn som gjort det möjligt för egyptier, babylonier, indier, araber, romare och andra folk att grunda jättelika städer där miljontants människor levt tillsammans, har varit främmande för oss. Istället har vi mött en ur miljösynpunkt svår tillvaro; resurserna har varit knappa, en felslagen skörd har fått stora konsekvenser när vintern kommit och mörkrets årstid lagt sig över den skandinaviska halvön. Följaktligen har vi redan i urtiden lärt oss bruka resurser med omdöme; när resurserna är knappa måste man alltid hushålla med dessa och utsträcka de så långt som möjligt. Denna hållning har följt med oss genom historien och kan också kopplas till framväxten av lekmannaämbetena under Axel Oxenstiernas tid och vår tryckfrihetsordnings formalisering under 1700-talet. I ett land där det saknades kvantitet hos adeln var det nödvändigt att göra större delar av befolkningen delaktiga i statsförvaltningen. Likaså ansågs det pragmatiskt att låta vanliga medborgare ta del av statshandlingar för att syna makten i sömmarna och därigenom förhindra framväxt av korruption, vilket skulle bli en extra dyr affär för en statsorganisation som redan sträckte sina resurser. Ett livskraftigt, pragmatiskt folk anpassar sitt handlande efter de förutsättningar som råder – precis som enskilda personer gör.

16.

Den svenska nationalkaraktären, för att använda ett äldre begrepp, har således inte formats av någon uppifrån ordinerad klok härskarkast, eller än mindre,  inspirerats till fullo av en idé eller transcendent lära. Visst har kristendomen haft sin inverkan på organisationen av staten – men detsamma kan sägas om drygt trettio andra europeiska stater. Nej, vad som gör den svenska statsorganisationen så effektiv och originell är den mångsidighet som den utsatts för: ett hårt klimat, ett numerärt litet folk, konkurrerande stater i dess närhet, uråldrig respekt för seder och bruk, och en tradition av respekt för lagen. Egendomen då? Frågor rörande äganderätt har historiskt sett i Skandinavien aldrig varit underordnad feodala förhållanden i den utsträckning som varit fallet på kontinenten. Det finns en långt gången tradition av frihet och äganderätt i Sverige och dess grannländer, som gjort folket i stort medvetet om nödvändigheten av att hushålla med resurserna. Följaktligen har det inte varit en fråga bara för landets härskare att planera sin resursanvändning – det har svensken i allmänhet också varit nödgad att göra. Därmed kan man tala om en kultur, i bemärkelsen att det varit en utbredd sed bland svenskarna att förvalta gården, godset och statens finanser på ett klokt sätt, eftersom konsekvenserna annars varit digra.

17.

Den fullständiga identifikation med statsmakten som många svenskar känner kan alltså redan här skönjas. Även med hänsyn till Gustav Vasas hänsynslösa statsbygge separerade vi inte vår syn på statens sätt och vårt; bygget respekterades överlag under förutsättning att kungen garanterade ordning och lag. Den utbredda folkliga representationen genom ständerna, vilken med europeiska mått mätt var tämligen unik, garanterade folket, om inte direkt möjligheten att påverka styret av landet, åtminstone en insyn i dess skötsel. Sveriges historia har i hög utsträckning också präglats av valmonarki, där konungen blivit vald av olika slags representanter – även det ett exempel på ett deltagande i statsskötseln.

18.

Vi har tangerat vid några förklaringar bakom svenskens djupa engagemang för sin stat. Det finns fler, men för vår skildring är det mer angeläget att gå vidare till de konsekvenser samma engagemang medfört. I första hand innebär den starka identifikationen med statsmakten att svensken som enskild personlighet sätter stor tillit till staten – det är ju lika mycket hans konstruktion som hans landsmäns. Att förolämpa den svenska staten är därmed i någon mån en förolämpning mot honom själv; det skadar hans självuppfattning, rycker undan den grund hans existens vilar på. Svenskens första princip är staten Sverige – det maskineri varmed han förstår världen. Om missförhållanden råder, om någonting är fel i den enskilde svenskens liv, så är det staten som skall ta hand om det – något annat verktyg för att förändra sin livssituation känner svensken ej.

19.

Den utbredda tilltron till statens kapacitet att lösa alla möjliga slags problem hos svenskarna medför att deras uppfattning om gränsen mellan privat och allmänt suddas ut; det ”allmänna”, vilket är detsamma som folkflertalet, skall ställa upp för individen, samtidigt som den individuella svenskens handlingar noggrant analyseras i sina konsekvenser gentemot staten. Det är en väldigt potent hållning, som exempelvis i en krigssituation är ytterst gynnsam – alla viktiga resurser kan då på kort sikt kanaliseras efter yttersta behov. Samtidigt är det en ytterst destruktiv inställning, i det att den lika gärna kan brukas för ändamål vilka egentligen missgynnar folkflertalet. I bakgrunden skymtar den svenska ursymbolen – viljan till konsensus.

20.

Det är viljan till konsensus som gjort det möjligt för ett demokratiskt parti, Socialdemokratiska arbetarpartiet, att mer eller mindre enhälligt styra Sverige i ett helt sekel. Det är vidare samma viljas obönhörlighet som gjort svensken så trög att uppfatta statsmaktens urholkning och växande korruption. Överlag har vi svenskar svårt att separera staten från våra förehavanden. Partierna, 1800-talets främsta organisationsform, blev hos oss ett med staten; samma med fackförbunden, de frivilliga sjukkassorna och arbetslöshetskassorna – de växte samman och blev verk och myndigheter under statens hand. Allt som uppstår i den svenska hjärnan har ansats att bli en statsangelägenhet; vi vill inte tänka oss personligheter och deras isolerade idéer, eftersom de underminerar vår uppfattning om det gemensamma öde som staten tagit med oss på. Det är i någon mån en väldigt hegelsk uppfattning – genom staten upplever vi tillvarons mening.

21.

Denna vidriga konsensuskultur! Detta konstlade, halvaktiga spektakel av påstådd enighet! Det är viljan till konsensus vi svenskar har att skylla för som moder till så mycket elände; denna perverterade, mäktiga, fallna vilja, som en gång i tiden gjorde oss aktade över hela den europeiska kontinenten. En vilja, som inspirerade Karl XII:s tyst tågande karoliner att gå i döden med stolt förakt; denna vilja, som tvingade svenska, faustiskt inspirerade själar att pröva gränserna för sin vakenhets kallelser. Viljan till konsensus var vår stora lycka, vår mäktiga säregenhet som gjorde det möjligt för oss att utsträcka vårt lands inflytande över hela världen och som, särskilt under 1600-talet, såg till att påverka den europeiska historien, som då verkligen var världshistoria. Det är tyvärr så att det är viljan till konsensus som över generationer utgör vårt lands gemensamma nämnare; den har inspirerat hjältemod, skapelseakter och ett fantastiskt statsbygge. Den har, dessvärre, också inspirerat den värsta form av bedrägeri och misskötsel världen skådat. Bara med den svenska statsmaktens hjälp har det varit möjligt att bygga upp ett skenhumanistiskt komplex, vilket idag behärskar alla svenska offentliga myndigheter, ett komplex som också sträcker sitt inflytande in i de privata sfärerna genom ett totalitärt inrättat åsiktsmonopol. Den mäktiga förvaltningsmodell som svenskarna byggde upp över århundraden och som manifesterade sig genom deras mäktiga stat, används idag för att underminera folket och de själva grundvalar som staten vilar på. Som fallet är med all subversion kommer dess naturliga vidareutveckling upphöra först med den svenska statens fullständiga upplösning – när det inte längre finns något att parasitera på.

22.

Något viktigt bör påpekas som vanligen missuppfattas i den allmänna debatten: likställandet av stat och samhälle. De flesta känner instinktivt att detta är en falsk motsättning, som inspirerat många uttryck av dårskap. När folk tänker sig den svenska statsmaktens fall föreställer de sig samtidigt den svenska nationens död. Precis som traditionsenligt är för svensken betraktar han statens undergång som sin egen; det existentiella trauma som uppstår hos svenskarna när de försöker föreställa sig en alternativ ordning där det är grupper och familjer som verkar i tillvaron, snarare än regeringar och departement, är grymt och mäktigt på samma gång. Få exempel finns på en så tydligt statsrelaterad stil som hos svenskarna; det är också den mest uppenbara förklaringen till att vi aldrig erfarit verkligt inflytelserika decentraliserade rörelser, som i USA. För även om den ursprungliga arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, sjukkasserörelsen och nykterhetsrörelsen uppstod nedifrån, var de alla riktade mot ett uppgående med staten. Den svenska viljan till konsensus är så mäktig att den bemäktigar sig varje rörelse som söker utmana den; genom att ges del av statsmakten förlikar den sig med utmanande krafter som annars kunnat hota dess monopolställning. Det är en i sanning mäktig modell som svensken byggt upp över flera sekler. Ändå kan dess undergång skönjas i och med de mäktiga påfrestningar som landet numer möter.

23.

Vår kollektiva självuppfattning och relation till verkligheten i egenskap av svenskar, styrs alltså utifrån vår relation till statsmakten. Genom staten är vi svenskar; genom staten är vi solidariska; genom staten investerar vi i våra individuella liv; genom staten tar vi oss an alla slags utmaningar; genom staten förverkligar vi oss själva. Svensken är inte mycket utan sin stat – och det måste sägas: det är en stat utan dess like. En av de äldsta i Europa, näst efter Danmark. Vi har mycket att tacka vår älskade stat för. Den har sörjt för våra förfäder, som i sin tur sörjde för dess välgång. De blödde för vår gärning på kontinentens slätter och gick i döden för oss på haven, sänkta och glömda i Nordsjöns och Östersjöns dunkla djup. Den svenska fanan har ärats av många vördnadsfulla människor. Vad den symboliserar är något att minnas och vara stolt över. Samtidigt måste vi kontrastera vad Sverige historiskt sett har varit och vad landet numer representerar. Följaktligen är kampen om Sverigebilden inte avgjord. Den har bara börjat. För de som avskyr Sverige, som önskar nivellera staten och nationen till oigenkännlighet, finns inget mer angenämt än konstaterandet att även motkulturens representanter sätter sig emot staten och dess minne. Det talas i dagarna om att tribalism är att föredra framför nationalstaten, som ändå kommer falla samman – och visst behöver vi lägga om vårt tankesätt. Vi bör emellertid inte glömma att nationalstaten är ett sammansatt ord, bestående av två komponenter –nation och stat. Den svenska staten må vara under upplösning, men det betyder inte nödvändigtvis att den svenska nationen också är det. Tvärtom – nationen kan överleva över främmande geografiska områden, så länge det finns ett folk som likaledes bejakar sin identitet och som lever affirmativt, alltså riktat.

24.

Vi skådar vardagens oändliga led av deprimerande händelser och funderar över livets mening. Varför är det värt att fortsätta? Vad tjänar det till? Finns det någon väg ut ur mörkret? Inte kan allt det som jag avskyr, alla negativa, fruktansvärda och destruktiva händelser vara möjliga att mota bort? Inte kan allt elände trängas undan till förmån för det vackra och det värderade? Finns det en morgondag, finns det hopp; allt som kan tänkas är också möjligt, varje utfall skall vägas, även det minst sannolika. Länge nog har eländet greppat oss och tyngt ner vår vilja att leva och kämpa. Även om kampen står i motvind, även om nederlagen blir många och motgångarna oräkneliga, så måste den alternativa livsuppfattningen leva vidare, om inte i oss så i andra. Det finns inget rättfärdigande för förtvivlan och tröstlöshet; den som lever och andas, som är stark i sin kropp och med hjärnan och hjärtat på rätt ställe, har världen för sina fötter. Svenskarna har fått lära sig att saker och ting måste ske på ett visst sätt; deras tro på staten är beaktansvärd, men inte längre aktuell. Svenskens vilja till konsensus kan leda till statens undergång, ja, det är rentav sannolikt att den gör det. Att det emellertid skulle betyda att också den svenska nationen går under är inte alls lika säkert. Den svenska nationen kommer leva vidare, så länge det existerar livsstarka grupper ur det svenska folket som håller fast vid sin tusenåriga identitet, vid sitt kollektiva minne. De kan bida sin tid i hundratals år om så skulle vara, men en vacker dag kan på nytt ur deras kollektiva ansats en ny stat uppstå, vars ursymbol på nytt kan spira och utvecklas till en ännu vackrare version än sin anfader. Följande kan konstateras: svenskarnas ursymbol, deras vilja till konsensus, kan användas för affirmativa eller reaktiva ändamål. I modernitetens tidevarv har det brukats för det senare. Sett över tusen år kan vi skåda en pendel-lik rörelse där den svenska ursymbolens innebörd har varierat. När emellertid den nuvarande svenska statsmodellen störtar samman och ersätts av ett livskraftigt alternativ, kommer vi åter stöta på samma mäktiga ursymbol, då bärandes på en helt ny mening, en ny värdehierarki – långtifrån den småaktiga nivelleringsmani och jämlikhetsfetischism som präglar vår samtid. För att nå dit kommer det dock krävas tålamod av svensken – och det är en dygd som, trots vår nuvarande nationella patetiska framtoning, ligger djupt rotad hos oss.

Pin It
  • ashtown
  • The Chamber Pot

    Insiktsfullt! För att kunna betrakta de stora utvecklingslinjerna i vårt samhälle kan det vara bra med lite distans till Sverige. Distans kan ju vara både en längre tids utlandsvistelse eller arbetslöshet. De svenskar som arbetat och vistats mycket utomlands (tex sjömän) är nog insiktsfullare än ”Svensson”. Samma sak gäller förmodligen den som hamnat vid sidan av arbetslivets ekorrhjul ett tag.

    • Parsifal

      Att hamna vid sidan av åsiktskorridoren ger också mycket insikter och klarsyn.

  • Parsifal

    Något som blivit väldigt tydligt de senaste dagarna, med avslöjanden om sextrakasserier och övergrepp inom olika yrken, är att den svenska konsensuskulturen byggt på systematiska ”avrättningar” av budbärare och visselblåsare. Det visar sig nu att många under årens lopp försökt slå larm men tystats ner med olika grader av brutalitet. Likheterna med svenska invandringskritiker som försökt väcka debatt i migrationsfrågan är slående. Inget har tillåtits rubba harmonin och samförståndet i mellanmjölkens land. Ansvarslöshet och kravlöshet har florerat samtidigt som ett motbjudande godhetsposerande varit högsta mode.