Den centrala, autentiska och inte minst kompletta arketypen i det kollektiva nordiska omedvetna är, trots att Günther som bekant i ett anfall av hallstattborgerlighet beskrev honom som en lokal, västnorsk Sondergott, den gud som visserligen går under många namn men bäst är känd som Oden och Wotan, beskriven av Jung i essän med samma namn som en rastlös vandrare, en våldsam stormgud och enögd ryttare men också en gud med mantiska och extatiska kvaliteter, samtidigt en faustisk arketyp som lämnat ekon genom historien i både politik och kultur och som Henrik Jonasson påpekat manifesterats i bland annat Åsa-Nisse, Linkola, Vikernes och ”Sickan” i Jönssonligan (varför Henrik missat att ta med den på samma gång faustiske och gotiske Willy Wonka är en intressant och omdiskuterad fråga med utrymmesskäl som mest trolig förklaring, detsamma gäller Fichtes av den dumezilska Varunaaspekten tydligt färgade nationalism och Hegels djupt germanska dialektik), en på samma gång tilltalande antinomiansk och inspirerad tolkning där inte minst Odens vandringar och alteriteter i skärningspunkten mellan skogen, det laglösa, det gotiska och det ruralproletära hamnar i blickfånget som centrala aspekter av det genuint svenska, nämnvärt likaså att Henrik i sin fascinerande uppdatering av Odens arketyper även tar upp Pettsson från böckerna om Pettson och Findus som ett exempel, ett intressant exempel vi idag ämnar skärskåda närmare och med överraskande resultat som följd när vi studerar det intressanta och på samma gång numinösa och folkkära eko av arketypen tecknaren Sven Nordqvist kanaliserat i nu 37 års tid, som vi kommer se är detta en arketyp som är kärnan i det svenska och vars fortsatta popularitet i olika former är ett bestående vitt piller även för de okunniga läsare som mot förmodan kan se Pettsson som ett mindre tydligt eller rentav endast partiellt eko av den genuint nordiska arketypen (en partialitet som förvisso är återkommande och bör studeras i en samtida kulturkritik, denna arketypernas frakturering är institutionaliserad och strukturell idag).
Vi finner vid en närmare bekantskap att duon Pettsson och Findus i själva verket enligt initierade bedömare skulle kunna vara ett uttryck för en aspekt från indisk sagotradition där flera huvudpersoner kompletterar varandra, ”the composite hero”, jämförbar även med den teori där Loke ursprungligen var en av Odens aspekter, det är alltså otvetydigt så att Findus är en aspekt av Pettson, men även så att Findus på samma gång bekräftar Pettssons förmåga att tala med djur, i detta fall det aristokratiska och enligt Lovecraft ariska djuret par excellence, och men att Findus även är ett skogsväsen (jämför dakinis om än utan den sexuella polariteten/aspekten, uppenbart saknar familiarjämförelsen här bäring) som bistår sökaren Pettson med djupare men i barnböckerna av genremässiga skäl, ”mediet är budskapet”, endast implicerade visdomar av djupare och mer existentiell karaktär (han har inte lärt Pettsson att se mucklor men han har gett den borgerligt döpte Pettersson hans sanna namn Pettsson), av detta följer logiskt en på samma gång faustisk och biocentrisk kosmogoni, men av intresse är även de inblandades namn där Pettsson härrör från patronymen ”Petters son”, exoteriskt tolkat med anknytning till bibliska Petrus, ”klippa”, och såtillvida svårförenat med den rörliga skogsguden men här på samma gång upphävt och bekräftat genom den säregna stavningen (jämför Aufhebung), Findus rimmar däremot på Indus och Nordqvist har föga förvånande illustrerat de likaledes meningsbärande och mångbottnade böckerna om Mamma Mu vilket givet kopplingen Nandi, Rudra och Shiva är av större intresse än den okunnige läsaren spontant kan tro, den fint skildrade relationen mellan gubbe och katt därför intressant på flera nivåer.
Vi finner i de fascinerande böckerna i varje fall oavsett vilket ett mikrokosmos med intressanta förtecken där Pettsson och Findus likt Oden och en mer välvillig Loke bland annat interagerar med den gifte hundmänniskan och jägaren herr Gustavsson (oklart dock om denne bör betraktas som en representant för första funktionens Mithotyn eller andra funktionens Tor (eller rentav möjligen ett eko av Ull?)), liksom med det svenska kollektiva kvinnliga omedvetnas lägre aspekt uttryckt genom de förvisso underhållande hönsen på gården (uppenbart tredje funktionen), allt detta förlagt till svensk landsbygd i ett evigt 1950-tal på gränsen till gotisk/germansk skog (som bekant dog det sanna Sverige 1967 då högertrafiken infördes och bolsjeviksvenskan etablerats, all genuin kultur måste därför i enlighet med det kollektiva omedvetnas logik förläggas till epoken strax dessförinnan, jämför Pippi Långstrump), noterbart här att de i dubbel språklig mening ”hönsaktiga hönsen” kan vara den antiliberala och implicit alltför thumotiska akilleshäl som blir cancelkulturens vapen mot Nordqvist (jämför dr Seuss genom vilken vi också skarpare kan analysera Deleuzes ständiga ”becoming-ditten-och-datten” mot bakgrund av en dumezilsk Nietzscheläsning).
Vi kan även notera Pettssons numinösa koppling till ålder/visdom, faustisk uppfinnarglädje, gotisk heminredning, skogen och skägget likväl som den karaktäristiska indo-europeiska trollkarlshatten (jämför Pettssons hatt med guldhatten från Schifferstadt, kasternas regression illumineras här genom att guldet ersatts av mer mundäna färger), meningsbärande oneiriska sekvenser, antiborgerligt etos och den öppna identifikationen med Tomten i Tomtemaskinen kan ses som ett erkännande av kopplingen till arketypen för publikens mer initierade medlemmar (samtidigt som den glasögde här fått ersätta den enögde, möjligen för att inte den breda massan ska förstå för mycket, möjligen som symboliskt uttryck för att den sekulariserade eran saknar transcendensens potential till sann syn och Pettson med den) men samtidigt noterar vi flera frånvarande karaktäristika annars förknippade med arketypen i hans kompletta form, om det nu alltså verkligen är den odinska arketypen vi här har att göra med, såsom Rausch, furor, koryos och multitud, ett otvetydigt svar gäckar oss därför i frågan om Pettssons relation till arketypen, här finns förvisso flera likheter men inte lika övertygande som hos exempelvis Moynihans Hagen från Tronje, samtidigt som kopplingarna mellan den genuina svensken och den germanska guden är tydlig, den sanna svensken är en gubbe med en katt och en hatt, på landet med ett skägg men utan ett arbete. Oavsett vilket – avslutningsvis önskas alla med- och motpolare en trevlig första april och i förbigående noteras att vi om ganska exakt ett år kommer att fördjupa oss i Soul Plane som profetisk representation av postmoderna rasrelationer.
Om skribenten: Joakim Andersen
