D.H. Lawrence (1885-1930) var en originell och begåvad författare och poet, han utvecklade också en givande civilisationskritik. Det är en civilisationskritik med flera svaga punkter, blottor som kan leda fel, men den har bestående värde. Inte minst finns det likheter mellan Lawrences diagnos av den västerländska civilisationens farliga vägval och den tyske filosofen Ludwig Klages. Där Klages talade om Geist och Seele, och den patiska människotypens fortlöpande marginalisering, menade Lawrence att vår civilisation fått överdrivet fokus på abstraktioner och lider av ”a greater and greater abstraction from the physical”. Han talade här också om blood-consciousness och mind-consciousness, i hög grad besläktade med Seele respektive Geist. Lawrences egen bakgrund i engelsk arbetarklass gav hans perspektiv en ovanlig verklighetsförankring, så även hans resor och kontakter med bland annat Tyskland. Han kunde sin psykoanalys och det finns också likheter med Jung. Dels genom aningarna om vad som pågick i det tyska psyket efter Versailles, även om Jung talade om Wotan och Lawrence istället om ”strange feelings stirring out of this still-unconquered Black Forest”. Dels genom försöken att analysera vad som hände med de européer som i den nya världen levde sida vid sida med vad Jung såg som mer primitiva folkstammar.
Bland Lawrences tidlösa bidrag finns nämligen analysen av amerikansk litteratur, Studies in Classic American Literature. Med utgångspunkt i några stora amerikanska författare föresatte han sig där att identifiera och följa det amerikanska väsendet. Lawrence konstaterade tidigt att de första kolonisterna alls inte kom till dagens USA ”på jakt efter frihet”, de ”didn’t come in search of freedom of worship. England had more freedom of worship in the year 1700 than America had.” Tvärtom, kolonisterna lämnade Europa för att de avskydde ”the post-Renaissance humanism of Europe. First and foremost, they hated masters. But under that, they hated the flowing ease of humour in Europe. At the bottom of the American soul was always a dark suspense, at the bottom of the Spanish-American soul the same. And this dark suspense hated and hates the old European spontaneity, watches it collapse with satisfaction.” Lawrence beskrev kort sagt USA:s grundare som drivna av anti-europeiska impulser de inte alltid själva var medvetna om, han beskrev det poetiskt som ”the slow, smouldering patience of American opposition. The slow, smouldering, corrosive obedience to the old master Europe, the unwilling subject, the unremitting opposition.” Man känner här igen teman från den nya högern, där USA ibland betraktats som Anti-Europa, även om Lawrences perspektiv skiljer sig från deras.
Men när han skildrade hur detta ”anti-europeiska” yttrade sig blir det verkligt intressant även för vår tid. Han beskrev ogillande hur Benjamin Franklin förvandlade fullödiga människor till förkrympta maskiner. Den europeiska människosyn och psykologi Lawrence företrädde beskrev han målande med orden ”the soul of man is a dark forest. The Hercynian Wood that scared the Romans so, and out of which came the white-skinned hordes of the next civilization.” Mot detta ställde han Franklins materialistiska och konformistiska fokus på social moral och produktivitet, ”the pattern American, this dry, moral, utilitarian little democrat, has done more to ruin the old Europe than any Russian nihilist. He has done it by slow attrition, like a son who has stayed at home and obeyed his parents, all the while silently hating their authority, and silently, in his soul, destroying not only their authority but their whole existence.” Resultaten var amerikanisering och mekanisering, idag betraktade som självklarheter även av många européer.
Men om det amerikanska var ett övermått av abstraktioner, mind-consciousness och Geist, så identifierade Lawrence också ett misslyckat försök till motreaktion, en romantisering av ”naturen” och ”vilden”. Han fann denna tendens hos bland annat Crèvecœur och Fenimore Cooper. Lawrence talade här om en kluven inställning till indianerna, med både en vilja att utplåna dem och en vilja att glorifiera dem. Det senare kom till uttryck inte minst hos en akademisk minoritet, ”the minority of whites intellectualize the Red Man and laud him to the skies. But this minority of whites is mostly a high-brow minority with a big grouch against its own whiteness.” Man kan här notera att Lawrence skrev detta på 1920-talet, men den tendens till att människor med ett övermått av mind-consciousness projicerar det de själva lider brist på till mer ”äkta” främmande grupper som de sedan glorifierar är idag än mer framträdande . Det genomsyrar hela vår kultur och stora delar av vår politik. Delvis för att det är just anemiska människor utan blood-consciousness som av tämligen naturliga skäl tar över organisationer och institutioner. Lawrence beskrev det hela med orden ”ghastly Americans, with their blood no longer blood. A yellow spiritual fluid” men det är idag tveksamt om det hela är specifikt amerikanskt.
Lawrence erbjöd här en värdefull inblick i aspekter av den etnomasochism som idag blivit hegemon ideologi inte minst i kulturindustrin. Han ansåg sig finna tecken på en nalkande högre syntes av ”vitt” och ”rött” psyke, där de vitas medvetande visserligen inte blev som de rödas men väl kunde ”cease to be the opposite and the negative of the red man’s spirit. It can open out a new great area of consciousness, in which there is room for the red spirit too.” Det är svårt att följa hur Lawrence menade att detta skulle äga rum, hur det vita psyket skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av desintegrering, mind-consciousness och exotisk glorifiering. Givet att de skikt som dominerar akademi och kultur är de av Geist mest präglade. De kan fantisera om att bli ”vildar” men de kan inte ta steget. De kan på sin höjd byta ut sig själva, och hela sin civilisation, mot den hyllade ”andre”. Lawrence skrev om detta att ”the renegade hates life itself. He wants the death of life. So these many ”reformers” and ”idealists” who glorify the savages in America. They are death-birds, life-haters. Renegades.” Angående inslag i 1968 skrev han profetiskt att ”if you prostitute your psyche by returning to the savages, you gradually go to pieces.” Oavsett vilket, det amerikanska 1968 kan i hög grad förstås mot bakgrund av Lawrences litteraturhistoriska studie. Det gäller de vita radikalernas romantisering där önskan att själv ha varit svart ofta uttrycktes explicit, det gäller motståndet mot resterna av europeisk civilisation och regler.
Särskilt givande är annars Lawrences tolkning av Moby Dick, ”of course he is a symbol”, ”old, hoary, monstrous, and swims alone; who is unspeakably terrible in his wrath, having so often been attacked; and snow-white”. Tolkningen är inte minst givande eftersom Lawrence noterade att Melville själv inte riktigt förstod vad den vita valen symboliserade. Moby Dick symboliserade ”the deepest blood-being of the white race… our deepest blood-nature… the last phallic being of the white man”. Medan den mångkulturella besättning som jagar honom symboliserar ”the maniacal fanaticism of our white mental consciousness. We want to hunt him down. To subject him to our will. And in this maniacal conscious hunt of ourselves we get dark races and pale to help us, red, yellow, and black, east and west, Quaker and fire-worshipper, we get them all to help us in this ghastly maniacal hunt which is our doom and our suicide.” Lawrences summering skulle sannolikt ha lästs med gillande av Klages, ”our blood-consciousness sapped by a parasitic mental or ideal consciousness.” Seele mot Geist. Samtidigt kan man notera att den neuros Lawrence beskrev, som resulterade i att ”äkthet” projicerats på främmande grupper, har en möjlig lösning och att den lösningen blockeras genom att kombinationen ”blood-consciousness + vit” associeras med rasism och låg social status. Det är den gordiska knuten och innan den huggs itu fortsätter den att producera bland annat etnomasochister. Vi finner alltså sammantaget att Lawrences perspektiv är originellt och belyser viktiga sidor av Europas tilltagande självförstörelse. Det kan också väcka tankar kring möjliga lösningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
