Några ord om Henrik Schyffert och Peter Springare

Henrik Schyffert, känd för att han var den enda i killinggänget som inte var rolig, satt nyligen i det mediokra programmet Skavlan och uttalade sig om varför så kallade ”SD-gubbar” har fel. Henrik menar, till skillnad från dessa, att vi aldrig haft det bättre. Sedan har vi Peter Springare, polis i Örebro, som nyligen uttalat sig om sin arbetssituation och hur nästan alla misstänkta han stöter på är icke-svenskar. Dessa två händelser säger en del om Sverige idag.

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Metapolitik, Samhälle

  • 40
    Delningar

Det kanske stämmer att Henrik Schyffert aldrig haft det bättre än nu. Sannolikt tjänar Henrik Schyffert mycket pengar, antagligen väldigt mycket pengar. Tillåter jag mig själv att spekulera så kan jag tänka mig att hans månadsinkomst är runt fyr- eller femdubbla det en vanlig arbetare tjänar. Jag skulle också kunna tänka mig att Henriks bostad är värd väldigt mycket pengar och ligger i ett välbärgat område i Stockholm. Det är egentligen ointressant för om Henriks Schyfferts argument är korrekt eller inte, men det är något vi kan ha i bakhuvudet när vi tänker kring vad Schyffert säger och varför. Henrik Schyffert lever i en värld som inte delas av många andra svenskar, han ingår i en ny form av över- och medelklass som utgörs av en viss kategori människor i storstäderna. På grund av deras ekonomiska välstånd har denna klass kunnat mer eller mindre isolera sig från resten av Sverige.

Den här klassen karakteriseras av ett innehavande av åsikter som enligt all form av rimlig definition ligger på vänsterkanten, främst när det gäller sociala frågor. Det handlar om ett vurmande för det som hos den moderna vänstern har ersatt arbetarklassen: Sexuella minoriteter, icke-européer och kvinnor. Dessa grupper inordnas, som säkert alla motpolläsare vet, i en hierarki där alla förtrycks av främst vita män i olika utsträckning. Det finns ett stort teoribygge kring detta som produceras av landets universitet och tidningsredaktioner. Det har hittills ansetts fint att inneha dessa åsikter och använda de begrepp som arbetats fram. Henrik Schyffert är präglad av detta och han känner antagligen sedan många år inte till något annat. Han möter sannolikt inte människor med andra åsikter som kan argumentera för dessa på ett sakligt sätt, då han inte umgås i sådana kretsar.

Schyfferts ”SD-gubbar”.

Henrik hävdar att SD-gubbarna är som de är för att de är rädda. Det är ett klassikt knep från vänsterns sida att stämpla sina motståndare som irrationella, psykiskt sjuka eller korkade. På det sättet försöker människor som Henrik Schyffert undvika att faktiskt tampas med argument. Är dina motståndare rädda så kan du ju ignorera argumenten och istället lägga dig till med en klappa på huvudet-attityd. Då känner du också dig överlägsen eftersom du är upplyst och god. Du är ju inte rädd eftersom du kan tänka rationellt.

Det finns idag en god anledning för vissa att känna rädsla och oro inför samhällsutvecklingen. Vår välfärdsstat knakar i fogarna. Sjukvården blir successivt sämre och konstanta larmrapporter kommer ut därifrån, polisen klarar inte av att hantera all den brottslighet som invandringen fört med sig och är dessutom kraftigt underfinansierad, LSS-systemet fungerar sämre och sämre, skolan levererar inte bra resultat kunskapsmässigt och dras med enorma ordningsproblem, brandkåren drabbas av massuppsägningar. Det går att fortsätta med fler exempel och jag kan även nämna de negativa trenderna när det gäller vår kultur, sammanhållning som folk, nedbrytandet av våra lokalsamhällen, de många självmorden, vår låga nativitet och raserandet av det sociala kapitalet. Henrik Schyffert och den klass han tillhör drabbas dock knappt av detta (än så länge). Han kan alltså inte förstå varför folk känner som de gör.

Det är viktigt att tänka på att Henrik Schyffert är en underhållare, inte något annat. Det är symptomatiskt för vår tid att denna typ av människa tillåts uttala sig i politiska frågor. Det är tragiskt till och med. Varför skulle kungen fråga narren om råd? Det är en del av vår tids upphöjning av masskulturen och det ”vanliga” i kontrast till mer aristokratiska ideal.

Peter Springare

Kontrasten är stor mellan Henrik Schyfferts verklighet och Peter Springares. Den senare är en polis med lång erfarenhet som från första parkett har sett hur samhället har förändrats till det sämre. Han valde nu att ta bladet från munnen, om än femton år för sent, och berätta hur det faktiskt ser ut. Det kan ju vara värt att påpeka att vi är rätt många som har sagt det här rätt länge och det kan egentligen inte anses modigt att vänta med att ta bladet från munnen tills man närmar sig pensionen. Hade fler poliser gjort det tidigare hade vi kanske sett en förändring innan det tilläts gå såhär långt.

Men det kan också vara en faktor att tiden inte varit mogen för detta förrän nu. Den uppmärksamhet och det stöd Peter Springare har fått visar på en större trend i samhället. Att svenskarna, även i de breda folklagren, är trötta på den nuvarande situationen. Åsikter, värderingar och trender har en tendens att leva ett eget liv och enskilda individer har en begränsad möjlighet att påverka dem förutom vid vissa specifika tidpunkter. Just nu verkar vara en sådan tidpunkt där stora svängningar sker i Sverige och i världen. Peter Springare kan vara en katalysator för förändring, det är hans dharma att bidra med detta.

Peter Springare och Henrik Schyffert representerar de två delarna av Sverige idag: Den vanliga människan som upplever allt det negativa från invandringen och våra inkompetenta politikers styre och den välbärgade övre medelklassen som inte drabbas alls och som kan köpa sig fri från problemen och samtidigt på ett väldigt mästrande sätt fördöma de rasistiska plebejerna som inte förstår hur bra allting är. De två delarna är så långt ifrån varandra att det sliter isär samhället, men ur kaoset som uppstår vid denna sönderslitning kan något nytt uppstå. Efter mörker och kaos kommer ljus och en ny ordning.


  • 40
    Delningar