I de bitvis ännu tämligen outforskade gränslanden mellan djuppsykologi och mytologi finns en serie utsiktsposter varifrån man har en god överblick över den samtida populärkulturen. Ett av dessa vakttorn har blicken riktad mot det tidlösas inbrott i samtidskulturen, det går under namnet Luminariet. Det är möjligt att det burit andra namn tidigare, för den som är intresserad av att finna den samtida kulturens pärlor är Luminariet en värdefull bekantskap. Vi sadlar därför av våra riddjur, oavsett om det handlar om muterade stridssvin eller hästar med anor från det sjunkna Numenor, och går till fots genom den lummiga skogen fram till Luminariets port.
Luminariets är ett ”mytonautiskt uppdrag, eller vad som skulle kunna kallas ett slags subtil jakt i det mytologiskas domäner”, bland influenserna finner vi föga förvånande namn som Tolkien, Jünger, Campbell, Gaiman och Lewis. Poetiskt summeras Luminariet med orden ”uppdraget handlar således ytterst om deltagande i ett pågående återerövrande av myten, innanför vars osynliga kretslinjer också i en tilltagande öken- och ruinvärld zoner av oförgänglig, bestående frihet kan spira.” Det är en tilltalande utgångspunkt, som också förverkligas väl i de texter som publicerats.
Vi finner här bland annat fyra artiklar om Star Wars. De erbjuder en bra introduktion till Luminariet. Att Lucas var inspirerad av Campbells monomyt och av indiska myter torde vara känt, men i dessa inkännande artiklar finner man betydligt fler meningsfulla dimensioner i hans filmer. Färgteori används på ett både spännande och övertygande sätt, samtidigt som de grekiska termerna auctoritas och potestas används för att fånga motsättningen mellan Jedi och Imperiet. Allt från fenixsymbolik till anagnorisis, igenkänning, dyker upp och gör läsningen givande. Av särskilt intresse är jämförelserna med Tolkien och den monomyt Campbell beskrev aspekter av. Släktskapet mellan Lucas och Tolkien visar sig vara starkare än man kanske trott, bland annat fyller svärdet en central roll i båda berättelserna (jämför germansk mytologi). Bri påminner om Mos Eisley, Gandalfs självoffer och transcendering kan jämföras med Obi-Wans. Släktskapet begränsas alltså inte till ytliga aspekter, utan erbjuder inblickar i berättelsernas djupare mening. På Luminariet uttrycks detta bland annat på ett sätt som för tankarna till den indo-europeiska drakdräparmyten, ”Galaxen omsluten och korrumperad av Dödsstjärnan kan jämföras med det fördärvande planetariska välde över Midgård som Morgoth tillskansade sig under en övergående period, och som Tolkien i sitt senare, av filosofiska funderingar präglade, författarskap kallar Morgoths ring”. En civilisationskritik lika tilltalande för djuphöger som för djupekologer uttrycks i orden ”prinsessan Leia kan ses som den västerländska civilisationens musa som överkodats av de titaniska krafternas semiotiska imperium.” Sammantaget fångar Luminariets texter om Star Wars alltså filmernas djupare mening, Lukes initiering och det egentliga hotet från Imperiet. Samtidigt som de innehåller mängder av oväntade referenser och är fängslande läsning.
För den som fastnar för texterna om Star Wars finns det fler givande texter på Luminariet. Bland annat två artiklar om Daredevil, Mad Maxfilmerna, Den mörka kristallen och Stranger Things. Oavsett om man vill ta del av filmer och serier på ett mer medvetet sätt, recensera eller själv skapa dem så är det texter som rekommenderas varmt. Vår samtida kulturindustri skapar ofta en ”tilltagande öken- och ruinvärld”, med spektakulär yta men utan innehåll och mening, men Luminariet visar att något bättre är möjligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
