Den franske advokaten Jacques Verges (1925-) tillhör sitt skrås mest beryktade medlemmar. Han har fått tillnamnet ”djävulens advokat” på grund av sin vana att försvara några av de mest hatade ledarna och grupperna. Verges inledde dock sin bana som en tämligen vanlig socialist. Hans liv och karriär skildras i den intressanta filmen Djävulens advokat av Barbet Schroeder.
Algerisk anti-kolonialism
I filmens beskrivning av den unge Verges framstår han som en ganska vanlig anti-fascistisk fransman, med rötterna i Vietnam och Reunion, som lät sig värvas till de Gaulles styrkor för att kunna bekämpa Vichyregeringen. Under sina akademiska studier var han sedan aktiv i anti-koloniala studentgrupper, och lärde där bland annat känna den blivande Pol Pot.
Som nybliven advokat hamnade han medvetet i händelsernas centrum när han försvarade den kvinnliga algeriska FNL-aktivisten Djamila Bouhired, anklagad för att ha placerat en bomb i ett café. Han insåg redan här att den gängse juridiken inte skulle rädda hans klient, utan förde istället in politiken i rättssalen och rättssalen i världspolitiken. Han använde rättegången som ett forum för att anklaga fransmännen för tortyr och andra övergrepp, och hävdade att Bouhired inte var en brottsling utan en soldat i kampen för sitt folks frihet. Genom att väcka världsopinionen fick han hennes dödsstraff att omvandlas till livstids fängelse. Verges och Bouhired gifte sig senare.
Verges kom att hyllas i det FNL-styrda Algeriet, men det var en hårt styrd och trist tillvaro där han i första hand sågs som nationalhjälten Djamilas make. 1970 försvann han därför spårlöst, och gick under jorden under åtta års tid. När han återvände inleddes en ny epok i Verges liv. Han hade omvärderat en del av ungdomens åsikter, men inte alla.
Djävulens advokat
Verges kom nu bland annat att försvara palestinska terrorister. Samtidigt rörde han sig i kretsen kring den schweiziske nationalsocialisten Francois Genoud, känd både som beskyddare av tyskar i exil och finansiär av arabnationalistiska och islamiska rörelser. Genoud hade särskilt nära förbindelser med palestinska PFLP, vars legendomspunne militant doktor Wadie Haddad gav honom hedersbetygelsen ”shejk Genoud”. Haddad var annars känd som en av hjärnorna bakom 1970-talets terrorism, och utvecklade nya metoder som rekrytering av vänsterradikala européer. Under Haddads ledning blev den palestinska kampen internationell.
Verges anti-imperialistiska grundsyn går som en röd tråd också genom hans senare val av klienter. Palestinska och iranska terrorister, men också gruppen kring Baader-Meinhof och Illich ”Schakalen” Ramirez Sanchez. Mycket uppmärksamhet väckte han när han försvarade Klaus Barbie, misstänkt för krigsförbrytelser under Andra världskriget. Han har också försvarat den tidigare ledande franske kommunisten, numera muslimen, Roger Garaudy när denne anklagades för att ha förnekat förintelsen (en åsikt som är straffbar i Frankrike). Han har också företrätt diktatorer av flera olika slag, liksom den jugoslaviske ledaren Slobodan Milosevic. Med tanke på hur världsordningen idag ser ut har dessa klienter med få undantag varit persona non grata för USA. Andra diktatorer åtalas nämligen inte.
Filmen om Verges och hans liv är på flera sätt intressant. Verges är en motsatsernas man, en provokatör men en konsekvent sådan. Att han uppskattar uppmärksamheten är ganska tydligt i filmen, liksom att han inte är något helgon. Samtidigt har han levt ett både riskabelt och händelserikt liv. Särskilt intressant är inte minst skildringen av kopplingarna mellan vänstergrupper som de tyska radikalerna och palestinska PFLP, och Genoud. Beskrivningen av det revolutionära 1970-talet är tämligen ingående, och ger en god introduktion till en svunnen era.
Folkmord och politik
Detta påminns man inte minst om idag, när man stöter på vår tids hysteriska debatklimat som ständigt legitimerar det liberala status quo. Verges försvarade många av sina klienter genom att påpeka att det de gjort var småpotatis jämfört med det deras anklagare och domare ägnat sig åt (exempelvis att tortyren som Klaus Barbie anklagades för inte skilde sig från den fransmännen utsatt algerierna för). Han påpekade också att anklagelser om folkmord inte sällan även fyller en propagandafunktion, och att det är regimer som USA vill straffa eller ersätta som utsätts för sådana anklagelser.
Problemet är att om man idag gör liknande påpekanden kommer hysterin som ett brev på posten. Ifrågasätt den officiella bilden av ”massakern i Kambodja”, om så bara genom att försynt undra om siffrorna inte kan ha blivit fel eller om det snarare var en följd av dålig politik och embargon än medvetet folkmord, och du kommer snabbt att ha en hel hord av liberaler efter dig som beskriver dig som en synnerligen dålig människa. Vad som händer om du ifrågasätter den officiella skildringen av vad som skedde under Andra världskriget ska vi inte ens gå in på.
Dessa anfall av hysteri gynnar ytterst den liberala ordningen. Amerikanska, eller USA närstående staters, brott mot mänskligheten kan debatteras fram och tillbaka, men anti-amerikanska staters brott är det synnerligen suspekt att ens ifrågasätta. Ytterst handlar detta om legitimitet. Moment 22 här är att i en alltmer infantilt emotionell atmosfär är detta svårt att överhuvudtaget nämna, samtidigt som det hela tiden utnyttjas av överheten när det står oemotsagt.
Det är möjligt att den metod Verges valt för att tydliggöra detta inte fungerar, och det är möjligt att många av de grupper han försvarat eller haft kontakter med inte var särskilt sympatiska. Oavsett detta är det en intressant dokumentär som tar upp samband och sammanhang som aldrig beskrivs i mer etablerade media.
Lämna ett svar