Den indo-europeiska drakdödarmyten

Historia, Indo-europeana, Kultur, Litteratur, Okategoriserade, Religion

Enligt den indo-europeiske forskaren E. Benveniste så utmärktes de första indo-européerna, eller med politiskt inkorrekt språkbruk indo-arierna, av en patriarkal utökad familj, förfaderskult, jordbruk och boskapsuppfödning, ett aristokratiskt samhälle med präster, krigare och jordbrukare, dyrkan av ”naturkrafterna”, och kungliga offer (av vilka det viktigaste var Ashamedha, hästoffret).

Mircea Eliade skulle sannolikt ha påpekat att det inte är naturkrafterna i sig som ”primitiva folk” dyrkar, utan att naturkrafterna ses som representanter för kosmiska krafter och gudar, och att de första indo-européerna inte lär ha varit något undantag här. Men bortsett från det så är det ju en behändig sammanfattning Benveniste ger av våra förfäders särdrag. Många av dessa särdrag följde också med indo-européerna över världen och genom historien, professor Georges Dumezil har till exempel studerat hur tredelningen i präster, krigare och jordbrukare återkom i deras samhällen från Irland till Indien. Men det finns ytterligare ett sådant särdrag som följt dem, som Benveniste inte nämner i denna genomgång, nämligen drakdödarmyten.

Calvert Watkins – How to Kill a Dragon
Professor Calvert Watkins tar upp drakdödarmyten i sitt mastodontverk How to Kill a Dragon. Professor Watkins’ specialområde är det som kallas komparativ indo-europeisk poesi, vilket innebär att han studerar indo-europeiska dikter, myter, böner, sagor, och liknande. Det är inte i första hand innehållet han studerar, utan vilka ord som används, hur meningarna byggs upp, vilka versmått som används, och sådant. Detta innebär att How to Kill a Dragon är en synnerligen tung bok rent teoretiskt, och den rekommenderas därför bara för verkliga indo-europeiska fanatiker med ett intresse för lingvistik.

Professor Watkins skriver att det enligt Benveniste finns tre teman i den vediska (ariskt ur-indiska) drakdödarmyten. Dels ett religiöst motiv, där det är en segrande guds bedrift som beskrivs, dels ett episkt motiv, där det är en hjältes kamp mot ett vanligtvis reptiliskt monster, dels ett mytiskt motiv, där det är befriandet av vatten som beskrivs.

Det första motivet rör en indo-iransk krigsgud, ofta även stormgud. Det andra motivet återfinns även utanför den indo-europeiska världen, hjälten som dödar en reptil hittar man även hos semiter, amerikaner, asiater och andra. Det tredje motivet är specifikt indo-europeiskt. Draken har lagt beslag på vattnet, och hindrar det att flöda fritt. Som följd av detta törstar världen och människorna. Watkins misstänker att detta kommer från den tid då de första indo-européerna levde i ganska torra länder norr om Indien.

Watkins arbetsmetod, där han studerar ord och fraser, är väldigt användbar. Han kan med hjälp av den visa att de drakdödarmyter som dyker upp till exempel på Irland, i Iran eller bland vikingarna är direkta ”ättlingar” till den ursprungliga drakdödarmyten, och alltså inte ”lån” från andra folk. Detta eftersom samma ord dyker upp, på samma ställen, samma ordföljd, samma språkliga ”formula”, och liknande.

Mer om Watkins här: Poetens roll i det indo-europeiska samhället

F

Indra och Vritra
Krigsguden Indra var ariernas ”skyddsgud”, och den som ledde dem i de sagor där de kämpar mot Indiens urbefolkning, dasas. Indra var också en av de första drakdödarna. Det trehövdade drakodjuret Vritra hade lagt beslag på vattnet i världen, och Indra dräpte draken för att återge vattnet till världen och människorna. Detta är något av en ”ur-typ” av drakdödarmyten. En drake har lagt beslag på något som människorna behöver, och en hjälte dräper därför draken.

Senare centrala drakdödarmyter hos indo-europeiska folk är hittiternas kamp mellan guden Teshub och draken Illuyanka, Zeus kamp mot det hundrahövdade odjuret Typhon, Apollos kamp mot ormen Python, och Tors kamp mot Midgårdsormen. Det är intressant att både Teshub, Tor, och Zeus i likhet med Indra inte bara är krigsgudar, utan också åsk- och stormgudar.

Har man ett intresse för den traditionalistiska skolan, ser man att temat i myten konsekvent är en (Olympisk) himmelsgud som bekämpar en (ktonisk, eller rentav demonisk) drake. Man kan också se det, mer generellt, som kampen mellan Kosmos och Kaos. Äldre folk såg ofta draken som en lärare, men detta finns det bara vissa ekon av i den indo-europeiska mytvärlden (Sigurd lärde sig att förstå fåglars språk efter att ha ätit Fafners hjärta, och Oden förvandlade sig till en orm när han skulle få Suttungs mjöd, men det är svaga ekon som sagt).

ToJ

Från myt till episk saga
Med tiden ser man en förändring av sagan hos de indo-europeiska folken. Från att ha varit en berättelse/myt om en kosmisk kamp mellan en gud och en drake, så blir det en episk saga med en, mer eller mindre, mänsklig hjälte i huvudrollen. Vi ser här den iranska sagan om Zahhak, som har två ormar på axlarna och äter människohjärnor. Zahhak övertar illegitimt kejsar Jamsjids tron, men dräps senare av hjälten Feridun. Det är nu alltså inte längre en kamp mellan gudar, utan den har ”förmänskligats”. Men samma teman finns kvar. Vi ser detta i sagan om Herakles och den månghövdade vattendraken Hydra, vi ser det i irisk saga med Fergus mac Leti och sjömonstret muirdris. Det finns också många drakdödarmyter från Östeuropa, ända in på 1600-talet anses hjältar ha varit just detta. Albanerna har den märkliga drakvarelsen bolla/kulshedra (albanerna är förövrigt det enda indo-europeiska folk som professor Watkins inte tar upp i sin bok, och vars mytvärld sannolikt är en outforskad guldgruva för indo-europister). I vår egen nordgermanska sagovärld har vi drakdödaren Sigurd som dödar draken Fafner. Här är det inte längre vatten som draken lagt beslag på, utan guld. Professor Watkins skriver att detta var mycket negativt för germanerna, eftersom de menade att guld skulle flöda fritt mellan samhällsmedlemmarna, och alltså inte ligga någonstans till ingen nytta.

Drakdödarmyten överlevde in i kristen tid, exempelvis i legenden om Sankt Göran och draken. Här är det fortfarande frågan om en drake som lagt beslag på en vattenkälla, även om det nu också finns med människooffer och en vän jungfru i legenden.

Professor Watkins visar också hur språket, vissa fraser, och liknande, från drakdödarmyten återkommer i senare sagor, även sådana sagor där det inte är drakar som dödas. Ett exempel är att en del besvärjelser i folktron använde samma språk för att döda en ”worm” i form av en sjukdom. I vår tid har drakdödarmyten återkommit som ett ganska centralt tema i fantasygenren. Motivet med att ”dräpa draken” har också överlevt i politisk propaganda, där det har varit allt från ”the debt dragon” till kommunismens orm som skulle dräpas. I vår tid är det ju heller inte i första hand stora reptiler som lägger beslag på samhällets vatten, utan det är andra krafter som lägger beslag på andra livgivande resurser. Vår tids drakdödare kanske därför istället ska dräpa etnomasochismens drake, eller miljöskövlingens drake. Men det är fortfarande samma tema, där företrädarna för ktoniska och demoniska krafter (själlös kapitalism och kommunism, etnomasochism, mord på ekosfären) måste bekämpas av företrädare för en tidlös, Olympisk visdom.

Pin It