Under 80-talet fanns det en livskraftig ideologisk tendens som rörde sig bortom höger och vänster, och som kombinerade social kamp med nationell frihetskamp. Dess olika grenar har fått olika namn, från Tredje Positionen till nationalrevolutionär. En av dess förebilder var den libyske ledaren Moammar al-Qadafi. Efter statskuppen 1969 kom han att bli en ledande gestalt i motståndet mot USA och den globala kapitalismen. Till Libyen kom både nationalister och kommunister för att delta i konferenser kring den sociala och nationella frågan, och Qadafi gav ekonomiskt stöd till snart sagt varje rebellgrupp som kunde anses bekämpa USA eller ”imperialismens lakejer”.
Den tiden är idag förbi, och Qadafi har den senaste tiden försökt att åter bli en respektabel ledare i USA:s ögon. Enligt många bedömare är Libyen idag heller inte en så alternativ stat som det en gång var, utan snarare en militärdiktatur där makten kommer att ärvas av någon av Qadafis söner. Men detta förhindrar inte att vi finner inspiration och insikter genom den bok där Qadafi samlade sitt revolutionära alternativ, den så kallade Gröna Boken. Det är en bitvis märklig liten bok, där insikter i den moderna parlamentarismens brister samsas med banala funderingar, men vissa avsnitt är ändå värdefulla. Det är en fascinerande blandning av traditionalism och modernism, av västerländska politiska begrepp och inhemskt politiskt tänkande.
Den Gröna Boken finns online här: The Green Book
Parlamentarism eller folkmakt
Qadafi inleder boken med ett angrepp på den moderna parlamentarismen, som han ser som en diktatur och ett sätt att frånta folket all reell makt. Dels splittrar det folket, dels innebär det att 51% kan kontrollera 49%, dels bygger det på en rent metafysisk tanke om att en grupp politiker kan ”representera” folket, dels är det de rika som kommer att styra genom lobbying och dyr reklam. Detta är en kritik av den moderna parlamentarismen som påminner starkt om den högerradikala och den korporatistiska (och för den delen rådsocialismen och anarkismen). Qadafi skriver:
Parliaments have been a legal barrier between the peoples and the exercise of authority, excluding masses from power while usurping sovereignty in their place. Peoples are left with only false external appearance of democracy manifested in long queues to cast their votes in the ballot boxes.
The masses, therefore, are completely isolated from the representative and he, in turn, is totally separated from them.
Moreover, since the system of elected parliaments is based on propaganda to win votes, it is a demagogic system in the real sense of the word. and votes can be bought and falsified. Poor people fail to compete in the election campaign and it is always the rich — and only the rich — who come out victorious.
Det moderna partisystemet ser han också som ett sätt att splittra folket, där en del av folket kan härska över resten. Han menar också att ”folkomröstningar” i praktiken ofta är ett rent hån:
Plebiscites are a fraud against democracy. Those who say ’yes’ and those who say ’no’ do not, in fact, express their will. They have been silenced through the conception of modern democracy. They have been allowed to utter only one word: either ’yes’ or ’no’. This is the most cruel and oppressive dictatorial system. He who says ’no’ should give reasons for his answer. He should explain why he did not say ’yes’.
Som lösning på den politiska frågan ställer Qadafi alternativet med folkkongresser och folkkommittéer. Detta innebär att folket indelas i folkkongresser, som fattar vissa beslut och utser vissa tjänstemän (som de även kan avsätta).
Thus all public utilities are run by people’s committees which will be responsible to the basic popular congresses and these dictate the policy to be followed by the people’s committees and supervise its execution.
All citizens who are members of those popular congresses belong, professionally and functionally, to categories. They have, therefore, to establish their own unions and syndicates in addition to being, as citizens, members of the basic popular congresses or the people’s committees. Subjects discussed by basic popular congresses or the people’s committees, syndicates and unions, will take their final shape in the General People’s Congress, where the
secretariats of popular congresses, people’s committees, syndicates and unions meet.
Systemet innehåller som synes starka likheter med både gillesocialismen och med den nationella syndikalismen (och för den delen med rådsocialismen).
Naturlig lag eller mänsklig lag
Om tankarna kring folkkongresserna visar ett starkt arv från den direktdemokratiska traditionen, så kommer Qadafis traditionalistiska sida fram i synen på lagen. Han menar att det finns en naturlig lag, och att den visar sig i ett folks religion eller traditioner. Lagar som stiftas av människor är däremot orättvisa och syftar till att en grupp ska kunna suga ut en annan:
The natural law of any society is either tradition (custom) or religion. Any other attempt to draft law for any society, outside these two sources, is invalid and illogical. Constitutions are not the law of the society. A constitution is a basic man-made law. That basic man-made law should have a source for its justification.
Religion embraces tradition, which is an expression of the natural life of the peoples. Thus, religion, embracing tradition, is an affirmation of natural law. Non-religious, non-traditional
laws are invented by one man for use against another.
Den ekonomiska frågan
Qadafi är socialist, men hans tankar kring den ekonomiska frågan är mer förvirrade än hans politiska ideal (ideologin om folkkongresser och folkkommittéer är tämligen glasklar). Dels menar han att man måste äga sitt hem, sin bil, och liknande, så att man inte hamnar i beroendeställning av någon annan. Han menar också att lönearbete är en form av slaveri, och att det är bättre om arbetarna är ”partners”, alltså någon form av delägare.
Detta stämmer också relativt väl överens med den högerradikala skolan, där man velat byta ut den rena lönearbetets relation mot något mer organiskt och tryggt. Qadafis funderingar om produktionens ”faktorer” som ska ha lika ”delar” blir dock något överflödiga.
Den nationella frågan
Såhär långt framstår Qadafi lätt som en typisk socialist (om än med en traditionell ståndpunkt när det gäller lagarna). Så är dock inte fallet, vilket märks när han kommer in på den nationella frågan. Qadafi ser familjen, stammen/klanen, nationen och mänskligheten som naturliga enheter. Och det är på nationen som staten skall byggas.
In the world of man, this is the historical reality, as it is a social reality. That means that the national struggle — the social struggle — is the basis of the movement of history, because it is stronger than all other factors since it is the origin … the basis … it is in the nature of the human group … the nature of the nation. It is the nature of life itself.
Nations whose nationalism is destroyed are subject to ruin. Minorities, which are one of the main political problems in the world, are the outcome of a social cause. They are nations
whose nationalism has been destroyed and torn apart. The social factor is, therefore, a factor of life … a factor of survival. It is the nation’s natural innate momentum for survival.
Genom att han ser den nationella kampen för ett fritt hemland som så central, hamnar Qadafi nära en etnopluralistisk eller samnationalistisk ståndpunkt. Han menar också att det är genom de naturliga gemenskaperna (familj och nation) som vi blir mogna och goda individer, inte trots dem. På så vis hamnar han också nära den Nya Högern och Paul Piccone.
Societies in which the existence and unity of the family are threatened, in any circumstances, are similar to fields whose plants are in danger of being swept away or threatened by drought or fire, or of withering away. The blossoming garden or field is that whose plants grow, blossom, pollinate and root naturally. The same holds true for human society. The flourishing society is that in which the individual grows naturally within the family and the family itself
flourishes in the society. The individual is linked to the larger family of mankind like the leaf to the branch or the branch to the tree. They have no value or life if separated. The same is
the case for the individual if he is separated from the family, i.e. the individual without a family has no value or social life.
Qadafi tar också upp sådant som kvinnans ställning (han är inte feminist, men ändå relativt ”modern” i sin ståndpunkt), vad en nation är (där blodsbanden inte är det minst viktiga), utbildning och liknande. Man får vara beredd att själv sålla, att själv urskilja det som är värdefullt från det som inte är det, men om man gör detta så kan man ha en del nytta av den Gröna Boken.
Om skribenten: Joakim Andersen
