Artistokraterna och värdesignalerandets innebörd

Aktuellt, Debatt

  • 17
    Delningar

Det kan inte ha undgått någon vilken betydelse kändisar tillmäts i vår samtid. Vi talar då inte om några mirakelgörare som botar sjuka, eller för den delen om personer som besitter överjordiska förmågor som gör de unika inför sin omgivning. Nej, vi talar om personer som är kända överhuvudtaget. Vad exakt som ligger bakom kändisskapet har egentligen ingen betydelse. Det faktum att just deras person, deras namn, har företräde framför andras, är det väsentliga. De har givits tillgång till den offentliga arenan för att uttala sig i egenskap av sitt kändisskap – huruvida de i övrigt besitter några sakkunskaper i ämnet de yttrar sig i, har mindre betydelse. De uttalar sig som auktoriteter vars röster vanliga dödliga har att rätta sig efter. Det är outtalat men ändå tydligt att de tror sig veta bättre än oss andra – vi som utgör den breda, trögflytande massan, som beskylls för att vara lågutbildad, arg och misslyckad. Verkligheten tycks bekräfta artistokraternas självupplevda överhöghet; de är den moderna världens kalvinister, vars utvaldhet uppenbaras genom deras materiella rikedom.

 

1.

I alla dags- och kvällstidningar finns det mer eller mindre omfattande reportage om kändisarnas göranden och låtanden, vilka de flörtar med, vad deras barn skall döpas till, vilka resmål de drar till när underhållningssäsongen är över, osv. En och annan person inom kändisskapet kan emellanåt bjuda på någon riktigt personlig berättelse, med detaljer som får den uttråkade studsmattemedelklassen att kikna och längta efter en mer händelserik vardag. Efter en lyckad idrotts- eller underhållningskarriär händer det att de slår sig ned och skriver en självhjälpsbok – som blir en bästsäljare, tack vare tidigare publicitet och ett utbrett kommunikationsnätverk. På så sätt kan en C-kändis som Carolina Gynning sprida information om sin ”konst”, en fotbollsspelare som Zlatan Ibrahimovic blir snabbt en bästsäljande ”författare” och en dokusåpakändis som Sofia Hellqvist (Paradise Hotell) kan ta sig ända in i Kungahuset. Kändisskapet öppnar upp många vägar i den moderna världen, vilket är anledningen till att det höjs upp som det högsta goda av en närmast enhetlig populärkultur, något som alla oavsett bakgrund och belägenhet borde eftersträva. De som inte uppnår denna status, som inte visar sig ha vad som krävs för att slå sig in i den nya klassens underbara värld, kommer heller aldrig att ges någon plats vid inflytandets köttgrytor.

 

2.

Hur kan detta komma sig? Förkunnade inte de heliga franska profeterna av 1789: års idéer att den moderna ordningen skulle kännetecknas av frihetjämlikhet och broderskap? Hur är det ens möjligt att det på den gamla ordningens grund genast växte fram en ny, som inte alla fick tillgång till, trots att alla medborgare formellt sett hade samma rättigheter? Bedrog verkligen de franska upplysningsfilosoferna oss så här grovt? Det korta svaret är: ja. De bedrog oss med en häpnadsväckande illvilja. Deras tomma, förvillande fraser var endast del i bejakandet av en diabolisk vilja till makt. De slog omkull den naturliga ordningen under L’Ancien regim med finurliga begrepp och slagord, som talade till alla men som i verkligheten endast gynnade ett fåtal. Den äldre tidens människor var inte sällan formalister, vana vid att lita till ordens äkthet. Det fanns en tid när ord verkligen betydde någonting, när de inte bara konstituerade tomma läten och döda tecken på ett papper (eller en skärm). De franska upplysningsfilosoferna utnyttjade formalismen till sin fördel; det expanderande borgerskapet, den missnöjda aristokratin och andra som sympatiserade med revolutionärernas krav, använde de högtravande slagorden som sitt främsta vapen mot den gamla ordningen. Somliga var säkerligen realister, väl införstådda i att orden bara var ord och inget mer. Andra levde sig betydligt mer in i budskapen och gjorde dessa till en viktig del av den egna identiteten; de trodde innerligt på ordens grundläggande betydelse, på uppfattningen att en handfull filosofer – några födda i Frankrike, någon enstaka i Schweiz – under 1700-talet hade kommit underfund med hur varje politisk, social och ekonomisk ordning borde vara organiserad. De saknade fullständigt distans till sig själva, vilket annars hade kunnat blotta deras extrema hybris och besparat eftervärlden mycket lidande.

 

3.

Om vi betraktar frågan ur ett antiformalistiskt perspektiv framträder det hela i ett annat ljus. Stora delar av den franska aristokratin var missnöjda med kungen och dennes närmaste. Efter Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s styre var den franska ekonomin driven i botten. Samtidigt pågick en social och ekonomisk strukturförändring av det franska samhället. I städerna växte det fram ett ambitiöst borgerskap som successivt blev rikare och mer anspråksfullt. Med ökad ekonomisk autonomi följer också önskemål om att utveckla en egen kulturell smak och en egen politisk ordning, som kan garantera gruppens fortsatta autonomi och öka inflytandet i tillvaron. Den gamla ordningen satte käppar i hjulet för denna utveckling, vilket innebar att borgerskapet blev en revolutionär grupp – eller klass, som Marx skulle ha sagt. Med detta avses inte någon enhetlig grupp där alla härstammade från samma socioekonomiska förhållanden. Vad som avses är en övergripande intressegemenskap; en person identifierar ett gemensamt intresse med en annan person som därmed blir artikulerat. Det innebär inte att det i övrigt inte finns några skiljaktigheter mellan samma personer, men deras gemensamma intresse anses vara överordnat. Vad som var överordnat i Frankrike under den andra halvan av 1700-talet var att åstadkomma sociala, ekonomiska och politiska förändringar, alldeles oavsett den individuella bakgrunden hos de som tillhörde den nya framväxande intressegemenskapen. Att missnöjda segment av den franska aristokratin samarbetade med radikala delar av borgerskapet och vissa extrema grupper av fattiga (som framförallt huserade inne i städerna), framstår därför inte som något underligt. I motsatt riktning organiserade sig den övriga adeln och det franska kungahuset i en egen intressegemenskap, som dessutom backades upp av ett stort antal konservativa bönder. Samhällsgrupper som under andra omständigheter konkurrerade med varandra om inflytande bildade mot bakgrund av ett alltmer politiserat samhällsklimat intressegemenskaper som var mer utvidgade och som förväntades försvara samma gemenskapers grundläggande intressen. Genom att alliera sig med andra stärkte man alltså sin egen maktposition. Det visade sig med tiden att dessa övergripande intressegemenskaper var alldeles för komplexa för att kunna bibehållas över längre tid. Det väsentliga var emellertid att det, vid en tid av omfattande samhällelig oro, blev ytterst tydligt vad politik handlar om. Det handlar om att kalibrera olika slags fluktuerande intressegemenskaper som i bästa fall erkänner en övergripande samhällelig värdehierarki. I värsta fall handlar det om gemenskaper som är inbegripna i konflikter med varandra där det inte finns några gemensamma referensramar och som därmed saknar förhandlingsutrymme. I en stat som är homogen i demografiskt, kulturellt, socialt och religiöst avseende finns det sannolikt en minsta gemensam nämnare som förhindrar den klassiska polemiken mellan vän och fiende att urarta i en blodig förintelsekamp. I en stat som emellertid är splittrad i varje tänkbart avseende, där det saknas gemensamma referensramar, där är också möjligheten större att fenomen som folkmord äger rum och att det politiska som begrepp, i Schmitts mening, endast utmynnar i sin logiska slutpunkt: fysisk förintelse.

 

4.

Vår tids aristokrati utgörs av en artistokrati.  De förstår inte att de bidrar till politikens polemisering. De är endast intresserade av att driva igenom sådant som gynnar deras egna intressen. För en kändis – vare sig de är idrottsmän, sångare, skådespelare, Youtubers, bloggare, poddare, eller esteter – finns ett överordnat intresse, något som driver de flesta till kändisskap i den moderna världen: lusten att tjäna pengar. För att få så hög profit som möjligt är det bra om en kändis gör sig så relevant som möjligt, det vill säga att så många personer som möjligt kan relatera till kändisen ifråga. Om kändisen på något sätt begränsar sig, exempelvis genom att säga att han eller hon tycker rosa är en ful färg och att katter är besvärliga, kommer kändisen att potentiellt förfrämliga sig inför de personer i den tidigare konsumentskaran som tycker rosa är vackert och att katter är lätthanterliga djur. Det ligger i kändisens intresse att framstå så inkluderande som möjligt i sin image – då är det nämligen mindre som hindrar dem från att öka sina profiter. Vidare så är kändisarnas livsstil oftast radikalt annorlunda i förhållande till den genomsnittlige medborgarens; de hade lika gärna kunnat leva på varsin planet. Det innebär att den vanliga medborgarens perspektiv inte blir relevant för kändisen, som ser saker och ting ur sitt eget snäva perspektiv. Likaledes kommer de flesta medborgarna inte att relatera till kändisarnas verklighetsbeskrivning. Resultatet blir att de betraktar varandra som olika intressegemenskaper. Då medborgarna saknar ekonomiskt och socialt inflytande att påverka sin verklighet, uttrycker de sig framförallt politiskt genom att rösta på partier som höjer deras intressefrågor på den politiska agendan. Artistokratin å sin sida använder sitt inflytande till att synas och höras ännu mer – på ledarsidor, i gästkrönikor, morgonsoffor och sommarprat. De förkunnar i varje tänkbart sammanhang hur viktigt det är att medborgarna tar sitt förnuft till fånga och inte gör något irrationellt – som att rösta på någon som säger sig företräda medborgarnas intressen (något som artistokratin sällan gör anspråk på att göra). Kändisarna insisterar på sin inkluderande attityd, som de menar är den enda tänkbara. Att samma attityd samtidigt är den som uppenbarligen gynnar deras egna intressen, höljs ofta i dunkel när de rapar sig igenom modernitetens katekesliknande uppsättning av floskler om ”alla människors lika värde”, ”antirasism”, ”feminism”, etc. Det är nästan bara i ett uttryckligt politiskt sammanhang, när politiska partier och deras program analyseras och debatteras, som frågan om dolda agendor kommer på tal. Antiformalism är med andra ord inte något som är främmande för de flesta i den offentliga debatten. Däremot görs sällan antiformalistiska analyser när det kommer till företags och kändisars politiska utspel. Inte sällan upphöjs den aktuella kändisen som ett mönsterexempel som skall tas på orden, någon som ”tar bladet från munnen” och ryter ifrån mot en utveckling som sägs hota samhällsordningen överhuvudtaget. Det är på tiden att artistokratins bottenlösa hyckleri åskådliggörs och att folk slutar ta deras cyniska värdesignalerande på allvar. Låt oss analysera deras ståndpunkter och vad de faktiskt vinner på att förmedla dem.

 

5.

Vilka är det som tillhör artistokratin och som vardagligen ägnar sig åt värdesignalering? Det är viktigt att göra en någorlunda trovärdig avgränsning så att inte artistokratin omfattar alla som på något sätt bidrar till att upprätthålla åsiktskorridoren. En person som Göran Greider tillhör inte artistokratin. Han är ingen artist. Näppeligen är han att beteckna som en kändis, definitivt inte utanför ett politiskt sammanhang (möjligen är han känd för sin befängda frisyr, som är lika estetiskt givande som en kärnvapenkatastrof). Han arbetar som journalist på en tidning och driver dagligen en ideologisk agenda som går ut på att demonisera alla personer som på något sätt inte tycker att massinvandring är ett vinnande koncept och som förhåller sig skeptiska till idén om ett mångkulturellt Sverige. Greider värdesignalerar inte för att folk skall köpa produkter, vilket i hans fall är böcker. Nej, Greider vill sälja ett budskap som han innerligt tror på, men som händelsevis också råkar falla i samma tankeström som de storföretag och kapitalister han hela tiden säger sig vilja bekämpa. Det diskrediterar hans trovärdighet. För en sådan som Greider är artistokratin en målgrupp, de är öppna för hans typ av idéer, men det gör honom inte till en medlem av deras illustra sällskap. Så vilka utgör artistokratin? I en svensk kontext möter vi personer som: Zara Larsson, Marlena Ernman, Henrik Schyffert, Peg och Penny Parnevik, Börje Salming, Alexandra Pascalidou, Kjell Bergqvist, Bianca Ingrosso, Mikael Backlund, Gina Dirawi, Kristin Kaspersen, Magnus Betnér, Mark Levengood, Odd Spångberg, Jonas Gardell, Silvana Imam och många, många fler. De har tack vare sitt kändisskap tillskansat sig en företrädesrätt framför vanliga medborgare att yttra sig offentligt – ett privilegium som i ett mer hälsosamt samhälle hade behandlats varsamt. Istället ser vi raka motsatsen. De använder sitt privilegium till att dagligen spy ut sitt hat mot ett parti som nästan två miljoner av väljarna sympatiserar med. De får stöd av etablissemanget – inflytelserika medier, mäktiga politiker och affärsintressen som av olika anledningar gynnas av den rådande ordningen – en ordning som kännetecknas av en gränslös profitsträvan och av en lika gränslöst cynisk människosyn, där människan endast betraktas som en homo consumens, en konsumerande automata, fullständigt fri att konsumera sin egen identitet. Människor som känner sig rotlösa kommer följa den naturliga ordningens impuls att finna en stadig punkt i tillvaron, vilket en tradition, identitet eller andra historiskt erkända former av sammanhang vanligtvis tillhandahåller. I den moderna världen bekämpas dock alla sådana fasta punkter – särskilt i Västvärlden, där kapitalismen utvecklats längre än någon annanstans på jorden. Om personer och grupper plötsligt börjar finna sin egen identitet, sina gamla anor, om de blir intresserade av sin historia och sina traditioner, mattas viljan att ständigt omvandla sig själv och konsumera riktningslöst. Det är av denna anledning som storföretagen och vissa politiska partier exempelvis gynnar HBTQI-rörelsen: de vill skapa ännu fler identitetsosäkra personer som i sin alienation finner tröst i gränslös konsumtion. Män och kvinnor räcker inte som kategorier – man önskar fortfarande andra könsidentiteter eftersom det då blir möjligt att diversifiera kulturindustrins kommersiella utbud ännu mer. Vi kan ta benämningen tween som exempel: vi har tidigare konsumerat varor i enlighet med vår identitet som barn, därefter som tonåringar och senare som vuxna. Ur ett kapitalistiskt perspektiv handlar det om tre konsumtionsstadier. Men så som kapitalism och profithunger fungerar, räcker inte detta. Tanken att det kan skapas ytterligare artificiella behov och konsumentkategorier ökar i takt med att profiterna från den tidigare konsumtionen sinar. Någon kläcker ur sig idén om så kallade tweens – personer som fortfarande är barn, men som snart skall bli tonåringar. Följaktligen skapas en helt egen konsumtionsnisch på artificiellt manér. Det fungerar likadant oavsett vilket samhällsområde eller samhällsgrupp vi betraktar. Den moderna ordningen präglas av en genomgripande materialism, som vidare vägleds av en galen profithunger som aldrig låter sig stillas. Samma hunger glorifieras och uppmuntras i självhjälpslitteraturen, i Hollywood, i TV-serier och i musikbranschen – ja, överallt i populärkulturen. Vi har en populärkultur som förvisso har traditionsinriktade underströmmar, men dess grundläggande ton är väl i samklang med den övriga politiska och sociala ordningen. Att förhålla sig inkluderande till människor i allmänhet betraktas av de flesta människor som något positivt. Artistokratin i sin helhet anser att de är tappra som tar ställning för alla människors rättigheter. Men kostar det något att göra detta? Vilka uppoffringar tvingas de göra för att stå fast vid sina principer? Att ta ställning mot exempelvis Sverigedemokraterna betyder ingenting i praktiken; artistokraterna sitter på Instagram, Twitter och radio och slår sig själva över bröstet, men de gör ingenting, annat än uppviglar andra, ofta instabila personer, till handling. Innan Donald Trump valdes till president i USA hotade flera kändisar på vänsterkanten med att de skulle emigrera. Ingen av gjorde det. Det var löst prat, värdesignalerande nonsens, som inte hade någon betydelse i praktiken. De vann likes på sociala medier genom utspelen, samtidigt som deras image som rättvisekrigare förstärktes. Ingenting kunde emellertid i efterhand tvätta bort deras uppenbara skenhelighet, som fullständigt förtog deras trovärdighet. Vem kan lita på människor som inte lever som de lär, som utfäster löften som de inte håller?

 

6.

Nu påstår jag inte att alla kändisar som är del av den privilegierade artistokratin är inbegripna i någon slags världsomfattande konspiration. Snarare är de flesta av dem att beteckna som nyttiga idioter. De lever så långt från den genomsnittlige medborgarens verklighet att de betraktar etablissemangspressen som trovärdig när den rapporterar om händelseutvecklingen. Personer som systrarna Parnevik, som varnar sina följare från att rösta på Sverigedemokraterna, har levt i lyxvillor i USA i hela sitt liv. Deras erfarenheter av det svenska samhället består av ett par veckors semester under sommarhalvåret i Stockholm. De saknar trovärdighet att yttra sig i debatten. Vad vinner de på att bli politiska och att ”ta ställning”? Det enda resultatet av deras patetiska ansträngningar är att de förfrämligar en stor del av sina följare, som omöjligen längre kan följa dem, just för att de demoniseras på grund av sina åsikter. Parneviksystrarna är inte intresserade av nyanser, att skilja på person och åsikt. Allt som spelar roll är värdesignalerandet – att visa sig vara god, eftersom det förväntas generera intäkter – vilket det också gör, på kort sikt. På längre sikt kommer det dock visa sig att artistokratins skenhelighet varit till dess nackdel. En grundläggande politisk sanning – som samtidigt är en social sanning – är att varje mänsklig samhällsordning är villkorad. Den beror på något: på objektiva faktorer och förutsättningar som griper in i varandra och sammansatt bildar en komplex helhet. Det svenska samhällets välstånd är inte gudagivet – vårt välstånd beror på någonting; i flera århundraden har våra gränser försvarats med blod, svett och tårar, otaliga bönder och borgare har slitit för att bibehålla landets självständighet och självtillräcklighet. De har lämnat landet i arv till oss, till vår generation och våra framtida barn. Det svenska välståndet skapades genom produktivt arbete, tack vare ett politiskt, ekonomiskt och socialt gynnsamt klimat som hindrade oss från att slita itu varandra genom destruktiva särintressen. Även om det alltid existerat särintressen i någon grad har dessa intressens representanter ändå erkänt och arbetat för en grundläggande helhet – den svenska statens suveränitet och fortvaro. Ingen medlem i dagens artistokrati arbetar för detta idag. De bryr sig bara om sina kortsiktiga särintressen; de vill tjäna pengar genom att följa minsta motståndets lag, vilket också är skälet till att de motsätter sig varje initiativ som strävar efter att etablera en annan, mer hälsosam ordning. I dagsläget är Sverigedemokraterna objektet för deras hat – imorgon kommer det vara någon annan. Genom att agera mot liknande utmanare försvarar artistokratin den nya klassens intressen; plutokraterna behöver knappt anstränga sig eftersom de har artistokratin och dess opinionsbildande krafter på sin sida.

 

7.

Vi har alla sett reklamfilmer och lyssnat till radiobudskap där en kändis talar om hur mycket de älskar en viss produkt eller tjänst. De förklarar med påklistrad entusiasm hur glada de är över att de hittat dessa produkter och tjänster, samtidigt som de utvecklar vilken positiv inverkan det har haft på deras liv. Ur företagets perspektiv är kändisen ett medel för att nå målet – att avsätta produkten eller tjänsten hos konsumenterna. Inget annat. Det finns ingen idealism i ekvationen överhuvudtaget. Ur kändisens perspektiv är reklamen i sig ett medel för att nå målet – att öka sin profit och förbättra sitt varumärke som artist. Varken mer eller mindre. Det finns inget ideellt motiv hos kändisarna heller. Både företagen och kändisarna beräknar på ett ganska cyniskt sätt fram hur de kan öka sin profit. När dessa båda grupperingar – plutokratin och artistokratin – känner att deras ställning är hotad av utomstående grupperingar, mobiliserar de sina resurser och går till gemensamt angrepp mot utmanarna. För att gynna sina intressen börjar artistokraterna också att marknadsföra vissa politiska åsikter – som föga förvånande gynnar plutokratin. Är det en slump att ett företag som IKEA gör reklam för HBTQI-frågor i sina svenska kataloger, samtidigt som de profilerar kvinnor i hucklen i motsvarande kataloger i Israel och Saudiarabien? Nej, det är ingen slump – det är rentav uppenbart för alla som förstår vad som driver ett företag och dess ledare och aktieägare, nämligen strävan efter profit. Dessvärre förhåller det sig på så sätt att närapå alla postmoderna idéer och värderingar ligger i linje med plutokraternas intressen, vilket innebär att en ond symbios uppstår som hotar att förstöra alla traditioner och identiteter i världen, samtidigt som det gör ett fåtal personer ofantligt rika och ett oerhört stort antal personer fattiga eller maktlösa. När artistokrater visar sig och tar avstånd från vissa partier, när de varnar för att somliga åsikter är farliga och betonar för oss andra att vi måste vara inkluderande, tolerera allt och alla och att vi måste välkomna mångfald i alla dess former, görs inte det utifrån en intresselös utgångspunkt. Det är en i allra högsta grad medveten strategi som de hoppas skall ge resultat. De vill tjäna pengar, och ju fler personer som känner sig trygga i sin identitet, som inte känner ångest över att ständigt bliva utan som är trygga i sitt varande, som är nöjda med sig själva och som inte tror på att konsumtionen gör en lycklig, desto värre är det, sett ur deras perspektiv. Personer och grupper som är trygga i sin identitet och som därmed blir relativt orörliga i sina konsumtionsvanor, innebär minskade profiter. När profiterna minskar betyder det att företagen och artistokratin får mindre pengar över till sig själva, vilket försämrar deras maktposition. Därför uppmuntrar de alla slags initiativ som leder till att urholka tron på religion, traditioner och historiska identiteter. De vill att folk skall vara könlösaidentitetslösa, ja, politiskt och socialt harmlösa överhuvudtaget. Det ligger i deras intresse att folk dagarna i ända slötittar på filmer och serier, att de slaviskt följer någon hjärndöd Youtube-kändis senaste infantila video, att de sätter sig in i meningslösa trender och lyssnar på puerila poddar. De vill att vi grottar ner oss i fiktiva berättelser som är bättre än vår egen verklighet, eftersom det resulterar i passivisering och att den rådande ordningen inte hotas. Det är deras ordning vi pratar om – inte den som vi själva önskar. Så länge vi är åskådare, lyssnare och följare, garanterar vi deras position som handlingsmänniskor, talare och ledare. Det betyder inte att vi skall undvika att hämta inspiration från böcker, filmer och musik, eller att vi skall avstå från introspektion och självförbättring. Vad som är väsentligt att förstå är att vi själva kan gripa in i händelseutvecklingen. Vi kan handla, men vi skall göra det på ett genomtänkt sätt. Kändisarna har väldigt sällan någon reell auktoritet bakom sina ord. I jämförelse med gångna tiders statsmän vet de ingenting om politisk ekonomi eller om samhällets sociala förutsättningar. Det finns ingen anledning för oss att vörda deras ord. Det finns ingen anledning att respektera deras åsikter, eftersom de är illa underbyggda, känslobaserade och uppenbart framställda utifrån ett cyniskt egenintresse. Artistokratin använder sig av teknikens medel för att förmedla ut sina känslostämningar till världen. Vi behöver göra detsamma – med det väsentliga tillägget att våra åsikter skall underbyggas med fakta.

 

8.

Något som alltid och utan undantag bör betraktas som en dumhet är när någon person säger att de ”känner” att en åsikt är rätt, eller att de ”tycker” att samhället har ekonomisk kapacitet för att exempelvis ta emot mängder av invandrare utan asylskäl. Kännande och tyckande har ingenting att skaffa med faktisk politik. Inom politiken måste sunt förnuft och realistiska överväganden råda. Om någon person säger att de ”känner” att Sverige borde ta emot fler flyktingar, så betyder det ingenting. En eller flera personers känslor bör aldrig, under några som helst omständigheter, trumfa vår förståelse av en verklighet som står i kontrast mot vad känslorna ytterst syftar till att åstadkomma. När vi argumenterar med personer om politik måste vi underbygga våra åsikter med fakta – detsamma förväntar vi oss av våra motståndare, åtminstone i en ärlig debatt. De som insisterar på att hela tiden ”känna” och ”tycka”, bör inte tas på allvar. En person som är i besittning av en särskild livserfarenhet vet bättre än en person som ”känner” att de inte håller med. Så är det bara. Om jag exempelvis har en förutfattad mening om att Thailand är ett paradis för pedofiler och sexköpare och att detta speglar landet i sin helhet, så kommer jag – om jag är intellektuellt hederlig och sansad – att lyssna till en person som hävdar att jag är fel ute i mina antaganden, särskilt om det rör sig om en person som har bott i Thailand under en längre tid och som genom erfarenhet har sett hur samhället där ser ut och fungerar. Jag skulle aldrig få för mig att instruera en NHL-spelare hur hockey fungerar, när jag knappt ens kan stå på ett par skridskor; jag skulle heller aldrig påstå att jag vet vad måleri handlar om, mot bakgrund av att jag aldrig målat en tavla. Överlag så skulle jag alltid, i varje givet sammanhang, hålla mig inom mitt eget kompetensområde och undvika att avge omdöme över sådant jag inte förstår och saknar erfarenhet av. Det är en så grundläggande livsvisdom att man skäms över att behöva påpeka det. I anslutning till detta resonemang kan vi konstatera att det finns två personlighetskategorier: de som präglas av självinsikt – de som vet när de är fel ute och förhåller sig ödmjukt till sin omgivning och till ämnen som de inte förstår och har någon egen erfarenhet av; samt de personer som präglas av dilettantism – en självgod streberaktighet, som leder till en övertro på den egna omdömeskraften. Det behöver knappast påtalas vilken kategori artistokraterna hamnar i.

 

9.

Värdesignalering har ett syfte. Det tjänar både plutokratin och artistokratin. Genom att tro sig vara inkluderande och verka som företrädare för hela mänskligheten, ökar de sina profiter. Det paradoxala uppstår emellertid när artistokratin blir för engagerad i sitt värdesignalerande, när de aktivt driver på jakten på oliktänkare som hädat mot deras heliga dogmer. Då uppstår faktiskt en avgränsning gentemot de personer som, även om de kanske inte höll med i deras politiska åsikter, ändå köpte deras produkter och tjänster. Men även följarna har sin brytpunkt. Om en artistokrat gång på gång förtalar personer som inte har samma åsikter som dem själva, kommer personerna till slut att tröttna och söka sig till andra personer som bättre representerar deras intressen. När stora företag utesluter grupper av människor som de anser är extrema, alienerar de samtidigt potentiella konsumenter – med resultatet att deras profiter minskar. De anser emellertid att det är en rimlig risk att ta – de tror att deras profil riskerar lida skada om de inte går ut offentligt och tar avstånd från vissa partier eller grupper, då deras konkurrenter skulle få någon slags fördel av värdesignalerandet. Det hade varit mycket intressant om någon engagerad person ville ta på sig att forska i ämnet och reda ut hur mycket (eller lite) ett företag tjänar på att ge sig in i politiska signalstrider. Sådan forskning skulle kunna vara gynnsam för artistokrater som eventuellt tvivlar på värdesignalerandets presumtiva fördelar. I väntan på sådana studier nöjer vi oss med att konstatera att företagens och artistokratins grundläggande syfte – att tjäna pengar – svårligen låter sig förlikas med politiska avståndstaganden gentemot potentiella konsumenter. Jag skulle rentav hävda att många företag kan vinna fördelar gentemot sina konkurrenter genom att inte värdesignalera. Det återstår att se hur lång tid det tar innan vi ser en reaktion från företagens sida. I slutändan kan det inte vara viktigare att värdesignalera än att tjäna pengar, sett ur företagens perspektiv.

 

10.

Hur bör vi som utomstående förhålla oss till den känslostinna artistokratin och deras anhang? Vi bör inse att vi aldrig kan hota deras inflytande i traditionella medier. De har oftast byggt upp sina varumärken under flera års tid och när de väl står framme vid inflytandets köttgrytor, vill de ogärna ge upp sin plats. De antar hellre rollen som dilettanter och allmänna förståsigpåare – dels för att de kan och har den nödvändiga tillgången till offentligheten och vill känna sig mäktiga, men också för att de vill avsätta fler produkter eller tjänster. Motkulturen kommer inte att konkurrera om inflytandet över populärkulturens konsumerande massor om den låter artistokratin sätta agendan. Vi måste besegra artistokratin på de sociala mediernas många slagfält, samtidigt som vi noggrant iakttar trender och tendenser som kan ge oss ett övertag i kampen om att sätta agendan för vad som skall anses vara bra och dåligt i samhällsutvecklingen. Hundratusentals människor som lyssnar till artistokratins representanter köper deras ord rakt av, samtidigt som många känner sig alienerade av deras ofta oförsonliga inställning i politiska frågor. Genom att erbjuda alternativa sfärer för dessa besvikna mängder, kan vi på sikt beröva artistokratin dess livslina – följarnas plånböcker. Genom att samordna kampanjer mot artistokraterna kan vi sabotera deras varumärken och underblåsa motsättningar i deras fan base. Det är hög tid att visa att deras cyniska värdesignalerande gester inte längre accepteras och att deras billiga politiska poänger inte längre kommer tas emot okritiskt. På samma sätt behöver vi lyfta fram kändisar som faktiskt har en mer nyanserad inställning i den offentliga debatten och som framstår som återhållsamma men ändå tydliga i sina värderingar. Vi behöver alltså en mot-artistokrati, som till skillnad från sin mer korrupta motsvarighet inte dryper av hyckleri och självmotsägelser. Vi behöver skapa en underström av kändisar som lever som de lär, som uppfyller funktionen som förebild åt otaliga ungdomar som följer sina kändisars varje steg och andetag. Vi i motkulturen har mycket att lära gällande hur marknadsföring av idéer, produkter och tjänster går till. När vi har förstått hur och varför artistokratin beter sig som den gör och vad som är dess överordnade intresse, inser vi också att den inte kan reformeras. Vi lever i ett land där den politiska eliten är skild från verkligheten. De är i sällskap av en affärselit som också förnekar de avgörande problem som hotar leda till statens undergång. Även kultur- och underhållningseliten är så uppenbart världsfrånvänd att den inte kan användas i bygget av en annan, mer hälsosam samhällsordning. Artistokratins herravälde kan brytas, men det förutsätter att vi uppmuntrar skapandet av en alternativ kändiselit som verkar som föredömen i våra strävanden.

 

11.

Vi kan inte ignorera artistokratin och dess inflytande över vår samtid. Vi kan heller inte låtsas om att det saknar betydelse när knappt läs- och skrivkunniga tonårskändisar sitter i en podd och snackar skit om ett riksdagsparti och dess medlemmar, för det gör det. De har hundratusentals lyssnare och följare, personer som påverkas av deras omdömen. Det är därför de kallas för influencers – de påverkar faktiskt sina följare. Företag betalar dyra pengar för att dessa skall marknadsföra olika slags produkter och tjänster. De betalar även dessa för att förmedla politiska budskap som är inkluderande och som gör det möjligt för företagen att tjäna ännu mer pengar. För ett företag är värden och åsikter endast värdefulla om de bidrar till att produkterna och tjänsterna når avsättning – annars förkastas dem. Det finns en anledning till att storföretag, banker och globala NGO:s uppmuntrar till globalisering och uppluckring av världens nationer och traditioner. De vill skapa en orolig ordning som skall vara lösfluktuerande, utan fasta stilbildningar och unicitet, kort sagt: en ordning som gynnar homo consumens. Människor som saknar sammanhang, som inte har någon kontakt med sin historia, som inte bekänner sig till någon specifik religion och som inte känner sig hemma i någon identitet, är tacksamma verktyg i händerna på plutokrater, vilka gärna pratar om mänskliga rättigheter, frihet och broderskap, men som endast gör detta utifrån förväntningen att det gynnar deras profitsträvan. Det är av denna anledning som vi motsätter oss globaliseringen: vi vill inte bli rotlösa; vi önskar inte överge våra traditioner och seder; vi vill inte bli som lövet för vinden, eller som sandkornet mot havet; vi önskar fasthetkontinuitet och ett äkta varande, istället för det falska och enerverande blivandet. Vi försvarar nationernas rätt att existera, då det suveräna territoriet utgör den första och viktigaste principen som leder varje sann självständighetssträvan. Utan ett fritt rum finns inget utrymme att skapa eller utveckla sin andliga kapacitet. För de personer och grupper som inte har ett fritt utrymme att återhämta sig på, som aldrig får tillräckligt med rast och vila, som jämnt och ständigt störs av en bullrig och föga hänsynstagande omgivning, väntar livsleda och alienation. Människor som inte mår bra gör dumma saker; de säger saker som de inte menar och gör saker som de annars inte skulle ha gjort. Livsledan bryter ner vår personlighet och gör oss till eländiga varelser som andra i vår omgivning hatar – vilket i sin tur förpestar deras syn på livet. Vi alla lider oerhört under en fruktansvärd samhällsordning, vars negativa utvecklingslinjer har starka synergieffekter på vårt allmänna välmående. Vi vill inte ha det dåliga samhället – det har vi levt länge nog med. Vi är också vuxna nog att förstå att vi heller inte kommer att få det goda samhället – det har vi aldrig haft, annat än i sagor och utopiska visioner. Vad vi däremot kanske kan få är det rimliga samhället, ett samhälle där tillräcklighet räcker långt och där rastlöshet och nervös förändringsiver inte härskar oinskränkt. Det rimliga samhället kännetecknas av att det ligger i samklang med den naturliga ordningen, en ordning där hierarkier, duglighet, ära, redbarhet och arbetsamhet är normen och där frosseri, brott och lögner straffas. Om vi önskar det rimliga samhällets återkomst måste vi inse att artistokratin, i dess nuvarande form, inte har någon roll att spela däri – den utgör endast en tillfällig bromskloss för en folklig resning som vinner mer och mer mark för var dag som går.

 


  • 17
    Delningar