Den italienska traditionalisten Julius Evola (1898-1974) har genom verk som Revolt Against the Modern World och Ride the Tiger haft ett betydande inflytande på vår tids genuina höger. Hans kritik av den moderna världen utgick från förmoderna perspektiv, i hög grad gemensamma för de flesta historiska civilisationer och kulturer, och är en uppfriskande bekantskap för alla som tidigare begränsats till olika varianter av den liberala världsbilden. Uppfriskande eller upprörande, beroende på personlighetstypen, kanske ska tilläggas, Evola vände sig uttryckligen till en minoritet av ”differentierade människor” som var den moderna världen främmande. De senaste åren har flera av Evolas mindre kända verk översatts till engelska, bland dem mer nyligen The Myth of the Blood.
Evola genomförde i The Myth of the Blood en idéhistorisk studie av rasismens anor, undertiteln var därför ”The Genesis of Racialism”. Den avsågs att läsas ihop med hans Sintesi di dottrina della razza. I Sintesi utvecklade Evola sin egen syn på ras, med för den samtida rasisten sannolikt förbryllande begrepp som ”race of spirit”, ”afroditisk ras” och ”hyperboreansk ras”. Givet att mycket fokus låg på olika typers förhållande till det övernaturliga så finns det betydande värde bland annat för kulturkritiker i detta bachofenskt influerade verk (vilken ”andlig ras” motsvarar och formar exempelvis konsumtionssamhället?). I Il mito del sangue beskrev han den samtida rasismens idéhistoria, dess potential och dess fallgropar. Mito är en genuin idéhistorisk studie, faktaspäckad och objektiv. Evola själv var relativt frånvarande i texten, han återgav och summerade andra tänkare och genom dem en idés historia. Framställningen var den för Evola typiska, hans språk och resonemang var glasklara och kärnfulla oavsett om man som läsare håller med eller inte. Man kan till exempel föreställa sig att även vissa mer differentierade ”antirasister” kan ha utbyte av de bitvis nya infallsvinklarna på rasismens historia och väsen. Evolas kärnfulla språkbruk märktes redan i definitionerna, bland annat av myt (”an idea which principally draws its persuasive force from non-rational elements, an idea which has worth for the suggestive force which it condenses, and thus for its capacity to translate itself, finally, into action”) och rasism (”a new myth”, ”a symptom”, ”racism has at its basic idea the strict correlation between blood and spirit, between race and culture”). Rasism utgår enligt Evola från att mänskligheten består av grupper som skiljer sig åt, och att dessa grupper inte bara skiljer sig åt till det yttre. Han lade ingen negativ värdering i begreppet utan såg det som en normal inställning. I Elements of Racial Education hade han definierat rasismen med orden ”the racist, therefore, acknowledges difference, and wants difference. To be different, to be oneself, is not an evil, but a good.” Närbesläktat med vår tids tal om rätten till särart, men uttryckt med en idag demoniserad begreppsapparat och med en metafysisk dimension.
Evola indelade rasismens historia i tre epoker. I traditionella samhällen var ras något så självklart att det inte talades nämnvärt om det, Evola skrev att ”one had race”. Kring det som är självklart uppstår sällan -ismer. Intresset låg istället på de mystiska krafterna bakom blod och gens, som i kulterna till lares och archegetes. Evola tog här upp sådant som rasteorier i Bibeln (Hams, Jafets och Sems ättlingar), kejsar Julianus polygenetiska människosyn, Campanella inte bara som utopisk socialist utan även som rasistisk sådan, Montesquieu, Herder, Fichte och Hegel, upptäckten av den indo-europeiska språkfamiljen et cetera. Det är intressant läsning, Fichte som pan-germanismens andliga fader är exempelvis en ny men övertygande idé. Evola noterade att hos dessa tänkare var rasismen kopplad till nationalistiskt tankegods, först hos Gobineau blev den ”självmedveten”.
Gobineau representerade för Evola därför rasismens andra fas, en förutsättning för detta var nya vetenskapliga rön (Darwin, Retzius, Klemm med flera). Gobineau föresatte sig att förklara civilisationers uppgång och fall, han fann förklaringen i rasfaktorn. Rena raser, enligt Gobineau i praktiken vita sådana, grundade civilisationer men därefter blandades de upp och civilisationerna gick under. Evola noterade ett fatalistiskt inslag i Gobineaus historiesyn, men betraktade hans metod som dynamisk. Han var också tidig att tala om arya, arier, i sammanhanget. Evola menade att han begränsades av tillgång till bristfälligt material, men att hans ansats kan betraktas som en aristokratisk reaktion mot ”times of democracy, of egalitarianism, of the ascent of the masses”. För denna tolkning talade Gobineaus koppling mellan raser och ständer, där adeln var renrasiga arya, men borgarna ”cross breeds”och folket ”a servile class belonging to an inferior human variety”.
Evola beskrev tänkarna efter Gobineau, som Wilser, Chamberlain, Woltmann och Lange. Vissa hade ett biologiskt fokus, Evola refererade här till Trotskijs definition av rasism som ”zoologisk materialism”. Andra hade fokus på längre historiska cykler och andliga traditioner. Vissa av dessa perspektiv finns även idag. Jämför r-/K-selektionsteorin med Wilsers beskrivning av hur ”the terrible Arctic winter is the heredity of warrior virtue, of an internal invincibility, of the spirit of initiative and invention”. Woltmanns fokus var politisk förmåga, han menade att ”papacy and empire are both Germanic institutions”. Vad gällde Chamberlain kunde Evola inte avhålla sig från kritik av ”these dilettante historical views”, överlag är det dock en både faktaspäckad och objektiv genomgång av flera bortglömda tänkare.
Det gäller inte minst Evolas genomgång av samtidens fysiska antropologi, som indelade Europas folk i underraser som nordider, alpinider, dinarider et cetera (en och annan torde ha stött på terminologin på internetsajter där man ”klassificerar” olika kändisar). Fysisk antropologi används idag bland annat inom rättsantropologin för att rasbestämma skelett, men var under Evolas tid en livaktig och spännande disciplin. Den fysiska antropologin möjliggjorde en del intressanta historiska tolkningar och teorier. Merkenschlager beskrev exempelvis Europas historia sedan stenåldern som ett spel mellan den dolikocefale ”urjägaren” och den brakycefale ”urbonden”, där den förra typen bland annat kommit till uttryck i uppfinnare och soldater, den senare i burghers och humanister.
Det är en fantasieggande myt oavsett om den är korrekt eller inte, Evolas fokus låg dock på H.F.K. Günther, även känd som ”Ras-Günther”. Günther var en tämligen reaktionär Völkischtänkare men han försökte även summera samtidens forskning kring de europeiska underraserna, inte bara avseende deras fysiska antropologi utan även deras mentala egenskaper (Evolas ”race of body” och ”race of soul”). Bland annat får vi veta att den nordiska rasen kännetecknas av ”reflection, sincerety and strength in action”, dinariden av ”courage, love of fatherland, strong allegiance to the earth, sense of honor”. Evola berörde Günthers materialistiska begränsningar men också hur han bröt med dessa när han började intressera sig för de former av religiositet som kopplades till rastyperna (”race of spirit”). Här spårade Evola ett inflytande från L. F. Clauss och dennes psykoantropologi (som kuriosa kan nämnas att både Evolas och Klages porträtt dök upp i Clauss populära böcker, den förra beskriven som ”mediterranid med nordiska drag”). För den som är intresserad av möjliga psykologiska skillnader inte bara globalt utan även inom Europa är dessa stycken högintressanta, Evolas genomgång är även ett bra introduktion till fysisk antropologi. Detsamma gäller hans summering av Wirth och myten om det arktiska ursprunget (hos Evola oftare benämnt Hyperborea), liksom av Bachofens religiösa typologi. Intressant är att Evola även berörde hur rasismen påverkats av ockulta tänkare som d’Olivet, inte minst vad gällde just det arktiska urhemmet.
Evolas ansats i boken var att följa hur ”myten om blodet” hos vissa tänkare närmat sig den mer traditionella antropologi han själv företrädde i Sintesi, där en ren ”zoologisk materialism” dialektiskt upphävts i en syntes där fysiska, psykiska och andliga aspekter ingick (”race of body, race of soul, race of spirit” talade han om annorstädes). Hur olika typer av människor förhöll sig till det övernaturliga var här minst lika viktigt som hur de såg ut, även om utgångspunkten var att här fanns vissa samband (om än inte utan undantag, ”vi finner också ihop med svart hår och liten växt ofta blonda och slanka själar” för att citera Clauss). Den nordiska människan förhöll sig exempelvis till gudarna på ett annat sätt än många andra. I synnerhet Clauss och den senare Günther framstod här som lovande i Evolas ögon. Men han tog också upp möjliga fallgropar, ”the suspect influences obeyed by every racist myth which does not have.. precise aristocratic-traditionalist premises, but reveals rather ”socializing” and modernizing tendencies”. Inte så få rasister hade en syn på kristendomen han fann förenklad och skadlig. Där fanns också rasism som utmynnade i försvar av matriarkat, liksom försvar av bondeuppror. Överhuvudtaget fanns ett spel mellan rasism, massa och Volk som inte var oproblematiskt i Evolas ögon. Spänningen mellan de nordiska idealen och den moderna, totalitära staten betonade han däremot inte, istället beskrev han den samtida rasismen som ett politiskt projekt kopplat just till staten.
Detta blir smärtsamt tydligt när man har tillgång till historiens facit (Mito publicerades 1937 och 1942). Oavsett varningarna för möjliga fallgropar underskattade Evola faran i en kombination av den moderna masstaten och rasismen, liksom i rashatet som fixering. Värt att nämna är dock att han tog upp detta i två senare verk, Fascism viewed from the Right och Notes on the Third Reich. Man kan också läsa delar av Mito mot bakgrund av hans tankar om apoliteia i senare Ride the Tiger, det handlar då mer om att den differentierade läsaren strävar efter att vara sann mot sitt väsen. Men den kan också läsas mot bakgrund av konsumtionssamhälle, materialism och folkutbyte, vilka mycket väl kan göra den nordiska människan till historia vad gäller både ”race of body”, ”race of soul” och ”race of spirit”.
Myth of the Blood är oavsett vilket ett mycket värdefullt verk. Den kan läsas som ett stycke intressant idéhistoria, som sådant håller den hög klass. Verkligt givande blir den för läsare med intresse för de ämnen Evola berör, oavsett om det handlar om traditionalister, fysiska antropologer, nordicister, nyhedningar eller något annat. Myth of the Blood införskaffas bland annat hos Arktos.
Om skribenten: Joakim Andersen
