Hans F.K. Günther – Folk och frihet

Fascism, Historia, Ideologi, Konservatism, Politik, Rekommenderat

  • 6
    Delningar

Häromdagen behandlade André Iskra Jönsson på Motpol fascismens doktrin. Intressant i sammanhanget är även Hans F.K. Günthers liknande projekt. Günther var en av de främsta antropologerna i Tyskland, och en av de framträdande gestalterna inom Völkisch-miljön. Eftersom han inte ville ”yla med vargarna” direkt efter det tyska nederlaget väntade han i decennier med att publicera sin analys, men det visar sig där en betydande skillnad mellan Günthers Völkisch världsbild och det Tredje riket. Hans analys kan vara intressant både som konstruktiv kritik från höger och som en mer allmän skildring av den moderna eran, massans era. I synnerhet är det intressant att läsa Günthers Mein Eindruck von Adolf Hitler i anslutning till Evolas A Traditionalist Confronts Fascism. De hade en gemensam vän i L.F. Clauss, Günther nämner också att han läser Evolas Gli uomini e le rovine. Som kuriosa kan nämnas att han betecknar Evola som Völkisch.

Folk och massa

En frihetlig stat skyddar lärde och konstnärer mot unga frihetsföraktare som vill tvinga in dem i ett ”kollektiv”… i synnerhet kvinnornas frihet måste skyddas mot varje ”kollektivism”.
– Günther

Günther skiljer på folk och massa, och talar om ”den del av befolkningen som ännu var folk och inte massa”. Detta folk uppskattade ännu den germanska friheten. Han beskriver sin Völkisch världsåskådning som i grunden aristokratisk, en världsåskådning som försökte förnya ett folk av fria människor. En sådan germansk frihet upplevde han under sina besök i Sverige och Norge. Men senare märkte han hur även svenskarna urartade. Han skriver om hur ”friheten” bland stadsungdomen i Sverige levdes som ”tygellöshet” och ”skamlöshet”, om hur landet blev ett förmyndarsamhälle och föröddes andligt. Utan självbehärskning och självrespekt är ingen frihet möjlig.

Günthers folk består alltså av oberoende, närmast aristokratiska, människor. Här finns en intressant koppling mellan Günthers Völkisch världsbild och en del klassisk liberalism a la Hoppe, Kuehnelt-Leddihn och de Jouvenel. Men för Günther är den intimt knuten till livet på landet. Med urbaniseringen går friheten, och Västerlandet, under. I deras ställe kommer massan och ochlokratin. Här finns också en koppling mellan Günthers Völkisch historieskrivning och marxismen, i intresset för de konkreta historiska processer som undergräver ett folk av fria människor och ersätter det med urbana proletärer.

Han ser stora delar av nationalsocialismen, socialismen och liberalismen som uttryck för massan. Därför var det inte förvånande att Völkisch grupper tvångsanslöts eller förbjöds. Samtidigt pågick en maktkamp mellan urbana och lantliga element även i NSDAP, där Günther särskilt lyfter fram den honom närstående, och av mer urbana partikamrater hatade, Darré som en företrädare för den lantliga gruppen.

Men utvecklingen bort från friheten har inte ideologiska förtecken, och Günther spårar den i de flesta länder. I sin kulturpessimism för han här tankarna till Spengler, vi rör oss mot ett tillstånd präglat av ”så mycket stat som möjligt”. Inte ens apoliteia, den enskilde som drar sig undan från massan, kommer där att vara möjligt. Genom ”så mycket stat som möjligt” omvandlas de sista resterna av folket till massa. Günther kommenterar uttrycket ”du är intet, ditt folk är allt” med att ”med 70 miljoner inten kommer inte mycket att kunna genomföras”. Han citerar också Walter Muschg, när denne beskriver hur de samtida väljer bekvämlighet och livsnjutning även till priset av byråkrati och ofrihet.

j

Den gode ledaren

Enligt Martialis är ledarens främsta dygd förmågan att genomskåda de sina.
– Günther

Günther skriver att Hitler hade stark vilja och betydande intellekt, men att han ”inte var någon med-människa”. I detta finner han fröna till katastrofen, då det medförde en oförmåga att omge sig med rätt människor. Günther fann i ledningen få människor han skulle anförtro ett lands öde, Darré, Frick, kanske Göring. Detta fortplantade sig genom riket, med ett stort antal olämpliga ”mini-Hitlers” på lokal nivå. Günther noterar att just makt och rang ofta får fram det sämsta hos människor. Han är mer positiv till Mussolini, och konstaterar att förståelse mellan honom själv och Hitler omöjliggjordes av att de tillhörde vitt skilda människotyper. Samtidigt diskuterar han förhållandet mellan politik och massans tidsålder, och frågar sig om en idealisk ledare ens kan vinna makten i vår tid. Själv saknade han uppenbarligen både viljan och förmågan därtill.

Av intresse är också de dygder Günther förknippar med den gode ledaren. Det handlar om självbehärskning och måttlighet, men också om förmågan att omge sig med rätt människor. Men åtminstone de två förstnämnda dygderna betraktas med förakt av massan. Ett viktigt metapolitiskt mål torde därför vara att uppmuntra och odla den människotyp som förknippas med frihet och folk, med självbehärskning och självrespekt, det klassiska och germanska arvet. En sådan människa är svårare att manipulera med mutor och hot, har både historiskt och psykologiskt perspektiv. Den kanske aldrig kan utgöra en majoritet, men den kan vara mer eller mindre marginaliserad.

Sammantaget är det i varje fall en intressant analys av massans samhälle i allmänhet, och den tyska erfarenheten i synnerhet. Visionen av folk, frihet och landsbygd är fortsatt givande, Günthers analys av massans tidevarv ger också en god inblick i den Völkisch världsbild och livssyn som är hans alternativ. Det projekt han kritiserade från höger finns inte mer, men mycket av Günthers kritik är lika tillämplig på dagens liberala samhälle.


  • 6
    Delningar