Hysterin kring BLM ebbar sakta men säkert ut, i väntan på nya kollektiva neuroser att engagera maktens nyttiga idioter. Dessa cykler av kollektiva känsloutbrott är möjliga eftersom minnet hos de inblandade är kort, det gäller även det historiska minnet. De inblandade har exempelvis fått sin bild av det amerikanska slaveriet från Hollywood och Netflix.
Att historien är aningen mer komplex än populärkulturens ”svarta bra, vita elaka” är inget man vill ta till sig om man vill kunna delta i maktens orwellska sessioner av tvåminutershat eller alls konsumera dagens populärkultur utan en tilltagande känsla av äckel. Oavsett vilket, historien är komplex antingen man vill det eller inte, och en bra introduktion till hur komplex den faktiskt är erbjuder James LaFond i böcker som America in Chains och Into Wicked Company. LaFond är mångsidig, bland annat har han utövat och skrivit om kampsport och självförsvar. Han har även skrivit överlevnadsguider för det amerikanska ghettot, fängslande fantasy i Howards anda, antropologiska studier om ensamvargen som arketyp och mycket annat. LaFond är en av mina favoriter, trots eller på grund av att han är lika komplex som den amerikanska historien. Han är exempelvis darwinist med ett tydligt underdog-perspektiv, väl medveten om elitens offensiv mot vita amerikaner utan att för den skull tycka illa om svarta.
LaFonds mångåriga historiska studier har renderat ett flertal blogginlägg, böcker och intressanta slutsatser. Vi har den senaste tiden bekantat oss med teoretiker som kan hjälpa oss förstå dialektiken mellan elit och ”mångfald”, kort sagt hur och varför eliten har intresse av att ersätta homogenitet med splittring. Bidrag till en sådan förståelse erbjuder både den äldre Marx med sitt fuidhirbegrepp, Simmel med sitt tertius gaudens och Moldbug et al med beskrivningen av alliansen mellan över- och underklass. Lite pretentiöst kan vi kalla det hela ”weaponizing difference”. LaFonds historiestudier kompletterar och konkretiserar dessa teorier på ett föredömligt sätt. De erbjuder samtidigt mängder av information, källor och citat för den som är tveksam till att historien var så simpel att ”vita” förslavade ”svarta” och detta på grund av ”rasism”.
LaFond beskriver med utgångspunkt i historiska källor hur de brittiska bosättningarna i dagens USA befolkades. De kallades oftare ”plantagerna” än ”kolonierna” och inledningsvis bestod den ofria befolkningen främst av irländare, kidnappade engelska och skotska barn, upprorsmän, hemlösa, krigsfångar och liknande. LaFond noterar bland annat att mellan 1619 och 1670 fördes årligen mellan 2000 och 10000 engelska ”indentures”, ”servants”, krigsfångar och kidnappade barn till Virginia. De flesta dog, många flydde och blev laglösa eller indianer. 1680 såldes 10000 engelska barn, kvinnor och män till plantagerna i Nordamerika och Karibien, oräknat irländare och skottar. 1676 fanns det i Virginia mellan 1500 och 2000 ofria svarta, endast 10% av den totala ofria befolkningen. Den ofria befolkningen var inte sällan större än den fria, i Virginia och Pennsylvania var 90 av 100 slavar. Men återkommande var att vapenlagar inskränkte vapen till jordägare, slavägare, slavdrivare och slavfångare. De män som fick bära vapen utgjorde då ofta en markant minoritet.
Detta gjorde att plantagerna var militärt svaga. De ingick därför avtal med indianstammar, som fick vapen i utbyte mot beskydd. I avtalen ingick även att de fångade in förrymda slavar och kväste slavuppror.
Det systemet skakades i sina grundvalar bland annat av Nathaniel Bacons uppror 1676, Bacon ledde en armé där bland annat vita och svarta slavar ingick. Mot honom stod bland annat guvernörens trupper, pirater, indianer och fria svarta. Hade han inte dött av sjukdom är det troligt att upproret lyckats, 100 år före revolutionen. Ungefär samtidigt utspelades indianhövdingen Metacomets uppror. LaFond beskriver hans situation på ett sätt som nästan kusligt för tankarna till dagens svenskars. Först hade hans fäder bjudit in främlingar att bosätta sig på stammarnas mark. Främlingarna fick fler barn än de infödda. Förbrytare bland främlingarna började förgripa sig på stammarnas kvinnor och barn. Infödda som försvarade sig bestraffades men inte omvänt. Vart en fri man än såg omgavs han av fiender. Av förrädare, gamla fiender (bland annat engelsmännens allierade kannibaler) och främlingar. Metacomet, ”kung Phillip”, tvingades till ett krig som slutade med katastrof.
Efter Bacons och andras uppror förändrade slavägareliten systemet, bland annat med tydligare gränser mellan svarta och vita för att förhindra liknande revolter. Med tiden kom man också fram till att vita slavar var för farliga, deras inställning till slavägarna kan beskrivas som mordlystnad och deras uppror inkluderade inte sällan krigstränade män. Att förslava människor som såg ut som en själv visade sig vara riskabelt. Gradvis kompletterades och ersattes det öppna vita slaveriet därför av slavar importerade från Afrika. Deras lott kunde skilja sig åt. I New England var de inledningsvis dyra men bättre behandlade hushållsslavar. Husslavar fick ofta lära sig läsa och skriva, enligt LaFond skälet till att vi idag har fler dagböcker och brev som berättar om svarta slavars öden. Han hänvisar till både svarta röster som Solomon Northrop och Frederick Douglas och mindre kända vita röster. I Virginia var de ofria svarta istället hårt utnyttjade på tobaksplantager och konspirerade med ofria vita i uppror och rymningar. I de båda Carolina användes de under första halvan av 1700-talet rentav som milismän, för att kväsa slavuppror och fånga förrymda vita slavar. För fattiga vita fanns det inte heller så många andra möjligheter i slavsamhället än att bli slavdrivare, ibland indiankrigare. Jämför Marleys ”buffalo soldiers”, fenomenet var inte exklusivt svart.
LaFond hyser en betydande respekt för många krigarnaturer som vände sig mot slaveriet, från indianhövdingar som Tecumseh och Metacomet till vita och svarta rebeller och rymlingar. En intressant tes är att epidemier gjorde att flera indianstammar var tvungna att adoptera så många vita att de snart var etniskt blandade. Många vita valde att kämpa med indianer mot civilisationen, inte sällan i ledande positioner. Från Virginia 1622 till Ohio 1790 beskriver samtida källor ”vita indianer” som kämpar på indianernas sida. Under trycket av hotfulla indianstammar tvingades ”herrarne” ibland beväpna sina vita slavar, dessa återgick därefter ogärna till slaveriet och utvandrade ibland västerut. LaFond menar att den amerikanska kärleken till friheten är ett arv från indianerna, liksom de lärde mycket om att överleva och föra krig i vildmarken av dem.
Den historia LaFond berättar är hårresande, brittiska barn kidnappades på gatorna och sändes till ”plantagerna” i tiotusental. Så även irländare, skottar, hemlösa, fattiga och andra. Överfarten var lika dödlig oavsett om den mänskliga lasten hade svart eller vit hudfärg, eftersom de vita ofta var barn kan den rentav ha varit dödligare för dem. Behandlingen var även därefter brutal av de överlevande, prygel, tortyr, våldtäkt och liknande ingick. Många begick självmord eller tynade bort. LaFond skriver att i Carolina 1754 dog 80% av de vita slavarna under sitt första år. Han tar också upp hur Kuba och Haiti beskrevs som ”människoätare”, trots massiv import av slavar varje år ökade inte invånarantalet. Oavsett om det handlade om förslavade irländare, engelska barnslavar eller svarta slavar dog de som flugor under de omänskliga förhållandena.
LaFond delar in det amerikanska slaveriet i några historiska faser. Den första ägde rum under åren 1584-1677, den benämner han invasionen. Perioden 1678-1753 betitlar han exploateringen. Epoken 1754-1814 ger han namnet reformeringen, den innehöll inslag som vit flykt från slavsamhällena och deras ersättning genom massivt svart slaveri. 1815-1923 är den industriella eran, då det individuella slaveriet gradvis ersattes av kollektivt och anonymt skatteslaveri. Perioden från 1919 beskriver han även som förbudseran, då emotionellt slaveri under media ingått. Vilken era som kommer att ta vid vet han inte med säkerhet, det kan bli en ny form av slaveri eller en reaktionär brytning med slavsamhället. Givet att eliten allierat, priviligerat och sedan krossat olika grupper, som indianer och korta perioder även svarta, misstänker han att dagens massinvandring, politiska korrekthet och krig mot ”populism” är ett försök att utsätta de vita för samma sak som tidigare indianerna. Det evinnerliga tjattret om ”vit rasism” är i så fall ett försök att genom ideologi blanda bort korten så att offren inte förstår vad som pågår.
Ett inslag i detta är fokus på svart slaveri och rasism för att förta fokus från slaveri och exploatering som sådant. Här finns också ett inslag av språkpolitik, där svarta numera beskrivs som ”slavar” och ofria vita under perioden som ”tjänare” trots att det var synonymer och båda grupper levde under liknande förhållanden.
Sammantaget är LaFonds böcker värdefulla, med mängder av statistik, utdrag ur självbiografier och belysning av ett stycke bortglömd historia och lika bortglömda offer för ett omänskligt system och dess lika omänskliga profitörer. En brist är att kapitlen ibland är blogginlägg som utan någon större struktur blivit till böcker. Givet LaFonds perspektiv och ämnet som sådant är det dock förlåtligt, om än olyckligt. Som komplement till Simmel, Francis och Marx är LaFonds modell där eliter historiskt växlar mellan allierade en värdefull inblick i dialektiken mellan etniska relationer och klasskamp. Att tanken idag är att utsätta de ”priviligerade” vita för samma öde som indianerna framstår som högst troligt. LaFonds böcker och maskulina krigarperspektiv kan då väcka misstankar och inspirera genom bortglömda hjältar som Bacon och Tecumseh. Eller för att citera LaFond, ”we are the postmodern Indians and our soulless slave masters are commited to our eradication.” Hans böcker rekommenderas varmt, de är värdefulla oavsett om läsaren ser sig som marxist, libertarian, vänsternationalist eller något annat. Idealet vore naturligtvis att de historielösa och Hollywoodskadade skulle läsa dem, detta är dock mindre sannolikt. För den som har svårt för LaFonds bitvis ostrukturerade böcker kan Jim Goads klassiska Redneck Manifesto vara ett alternativ, Goad och LaFond delar i hög grad samma historiska perspektiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
