Feminismen som bestyckad ideologi

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Feminism, Ideologi, Inrikespolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle

I dagarna har en debatt utbrutit efter att Cissi Wallin i en krönika i Expressen vänt sig mot att män, nakenmodeller och transpersoner får ta med sig sina respektive livsval in i det feministiska tältet och kalla dem feminism. Wallin uttrycker att hon inte har något mot att män slutar slå sina partners eller att transpersoner arbetar mot förtryck, men att feminism är ”en ideologi och kamp som syftar till att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Detta är feminism – en kamp för rättvisa. Varken mer, varken mindre.” Wallins formuleringar är svenskt diplomatiska och texten kort men den rör sig i närheten av den så kallade TERF-positionen, ”trans exclusionary radical feminism” för den som inte hållit sig a jour med nyvänsterns ständigt nya nyord. Ett ilsket genmäle har därför författats av queerfeministen Andrés Esteche Caratte och publicerats på QX. Oavsett vad man tycker om terferier i allmänhet och Cissi Wallin i synnerhet är det en orättvis text, Caratte hävdar bland annat att Wallin skrivit en ”hatisk” artikel. Queerfeministens text bekräftar också att i vissa kretsar råder det idag ett oproblematiskt konsensus kring användningen av ”vita” som ett negativt laddat tillmäle samtidigt som man i samma kretsar kallar sig antirasister.

Oavsett vilket finns det enstaka poänger även i Carattes text, utöver att den belyser en relativt ny konfliktlinje. Poängerna illustrerar det fenomen man kan kalla ”bestyckad ideologi”, en försvenskning av det betydligt mer stilrena men i sinnevärlden närmast oanvända ”weaponized ideology”. Caratte menar att ”vita heterosexuella ciskvinnor från innerstan” sviker ”rasifierade feminister” och ”transpersoner”. Bakom detta hemska svek måste det gissningsvis finnas konkreta intressen, även om Caratte inte går in på det. Fortsätter vi ner i det kaninhålet stiftar vi snart bekantskap med Nietzsche och Marx som redan gjort sig hemmastadda där, vi finner att bakom ideologier finns grupper med konkreta intressen. Det behöver inte nödvändigtvis vara just klasser, den sociala verkligheten är något mer komplex än så, men det handlar om grupper med intressen likafullt. Dessa intressen kan leda till att grupperna anammar vissa ideologier som gynnar dem, alternativt finslipar de ideologier de redan har tillgång till för att hantera nya situationer. Det kan också innebära att vissa, för tillfället svagare, grupper undviker att alltför ärligt eller medvetet formulera sina intressen i en egen ideologisk form (jämför Gramscis begrepp hegemoni och classi subalterni). Grupper kan också befinna sig i en situation där de söker allianser med andra grupper och anpassar sina ideologier efter dessa eller rentav framställer sina mål som universella. Det finns undantag från regeln, människor som intar ståndpunkter helt opåverkade av de egna intressena, men deras resonemang anammas och förändras normalt av mer världsliga aktörer.

Feminismen är ett sällsynt pedagogiskt exempel på ovan skisserade och för den delen något förenklat skildrade processer, den är kort sagt en ”bestyckad ideologi”. Bakom den finns en samling grupper som uttrycker sina, delvis motsatta, intressen i en gemensam ideologisk dräkt. Börjar vi betrakta saken på det sättet blir mycket som varit obegripligt plötsligt glasklart. Det gäller den kluvna inställningen inom feminismen till ”sexarbetare”, eftersom de är det kvinnliga ”fackets” motsvarighet till ”svartfötter”. Om målet är att kontrollera tillgången till sex och närhet och på så vis även kontrollera männens beteende både privat och politiskt är sexarbetare att betrakta som patriarkala femtekolonnare. Att många feminister är SWERF, ”sex worker exclusionary radical feminists” för att en stund hänge sig åt nyvänsterns klassificeringsvansinne, blir då logiskt. Det som behöver förklaras är istället varför relativt många feminister inte är det och varför den ”sexpositiva” feminismen överhuvudtaget existerar.

TERF-fenomenet blir också begripligt mot bakgrund av feminismen som en bestyckad ideologi. Om målet är att tränga tillbaka infödda män och ta över så mycket som möjligt av deras resurser och positioner är det fullt möjligt att alliera andra grupper enligt logiken ”min fiendes fiende” och att anpassa sin ideologi efter dessa allianser (”intersektionalitet”). Men om dessa allierade blir för framgångsrika eller börjar kannibalisera mer på den egna sidan än på den gemensamma fienden blir situationen en annan. Uppenbarligen upplever många radikalfeminister att transpersoner passerat den gränsen idag, en försvårande omständighet är dessutom att transkvinnor av många feminister egentligen betraktas som biologiska män som invaderar och konkurrerar på kvinnors arenor.

Oviljan att på allvar bekämpa hedersvåld, kvinnlig omskärelse och liknande blir logisk om man betraktar feminismen som just ideologi-som-vapen. Motståndaren är nämligen inte ”män” eller ”patriarkatet”, den är specifikt ”vita män”. Bland de möjliga allierade finns därför ”invandrare”, ”rasifierade” eller vad man nu föredragit för termer. Att börja angripa dessa allierade för att vara betydligt mer patriarkala än den gemensamma fienden skulle dels försvåra samarbetet något, dels undergräva den ideologi med anspråk på universalitet man mödosamt utarbetat. Här tillkommer det faktum att utan klan- och hederskulturerna skulle ett betydande antal invandrarkvinnor och svenska män bilda familj. Detta skulle ytterligare försvåra kontrollen av de svenska männen, inte minst då en del av dessa kvinnor skulle premiera sådana egenskaper och värden som feminismen annars aktivt motverkar. Istället för kvinnlig omskärelse kommer etablerad feminism därför att fortsätta fokusera på verkliga problem som ”mansplaining”, ”manspreading” och ”vita män”. Detta oavsett om de etablerade feministerna ifråga är ”vita heterosexuella ciskvinnor från innerstan” eller ”rasifierade feminister”. Skillnaden är att den förra gruppen förvånansvärt snabbt skulle anamma etnocentriska argument om de ”vita männen” ifråga en masse började söka sina kvinnliga partners annorstädes.

Vad kan vi då lära av detta, utöver att ideologer sällan är lika logiskt stringenta som de kan ge sken av och att även vi bör finna den optimala kombinationen av idé och intresse? Den viktigaste lärdomen rör feminismen, då den innehåller ett betydande antal inbyggda motsättningar, flera av dem dessutom allvarliga. I en mer konfliktfylld period, då feminismens allierade både kulturellt och demografiskt flyttar fram sina positioner, kan detta visa sig ohållbart. Feminismen är kort sagt regnbågskoalitionens svagaste länk, resursstark men ohjälpligt vit. TERF-konflikten bekräftar denna obekväma relation till den regnbågsfärgade överideologin, men den bleknar i jämförelse med den konflikt som på sikt blir följden av den demografiska förskjutningen. Här har vi att göra med en kamp om både symboliska och ekonomiska resurser, men också mer immateriella värden som trygghet i vardagen och möjlighet till familjebildning. Den kommer ställa både feminister och transpersoner mot historiska allierade, den kommer också att slita sönder själva den bestyckade ideologin inifrån och leda till att de band som hållit delvis olika grupper samman rivs upp. Försök att anpassa ideologin efter den nya historiska situationen och efter eventuella nya allierade kommer också att bli resultatet. Vi lever kort sagt i spännande tider.