Igår gick den brittiske filosofen Roger Scruton bort. Han var en av den traditionalistiska konservatismens mest namnkunniga företrädare, han var också en av dess mest intelligenta och bildade representanter. Scruton var filosof, författare och professor, han tog kultur, musik och konst på betydande allvar och skrev insiktsfullt om ett område många konservativa annars förbigår. Ett givande exempel på detta är boken An Intelligent Person’s Guide to Modern Culture, där han analyserade vad kultur är och vad det har för värde. I en kulturrelativistisk tid är detta viktigt, då Scruton gjorde gällande att kulturens värde inte bara är en fråga om tycke och smak. Viss kultur är bättre än annan, och den ingår bland annat i den västerländska kanon, vårt arv av klassiska verk. På så vis försvarade Scruton flera av klassikerna.
Kultur, stam och religion
Tribes survive and flourish because they have gods, who fuse the many wills into a single will, and demand and reward the sacrifices on which social life depends.
Scruton kopplade kulturen till religionen, ”culture… has a religious root and a religious meaning.” I traditionella samhällen går det i praktiken knappast att skilja på kultur och religion. De binds också samman genom att medlemmarnas liv ges mening genom deltagande i stammens liv. De döda blir en del av dess förfäder, riter ger livets övergångar mening. Scruton fokuserade här inte minst på döden och sexualiteten, allmänmänskliga och potentiellt skrämmande och kraftfulla fenomen. Genom att ge former för sorg, och genom att de döda blir förfäder, ges döden en mening. Även sexualiteten ges en mening genom äktenskapet, som inordnar den både i ett samhälle och en kosmologi. Scruton menade att den sexuella revolutionen gjort sexualiteten till något som inte längre är vare sig heligt eller socialt. ”This de-consecration of the reproductive process is the leading fact of modern culture”, hävdade han.
The ethical vision is what all religions deliver, and what all societies need – a vision of human beings as objects of judgement.. the ethical vision endows human matter with a personal form, and therefore lifts us above nature, to set us side by side with our judge. If we are judged we must be free, and answerable for our actions… from the internal point of view, the ethical vision of man is a constant and self-renewing motive to action. It prompts us to accord respect and loyalty to other people. It confirms importance, mystery and sanctity on our meanest transactions, and irradiates our actions with a meaningfulness that is not of this world.
De traditionella samhällena, folkkulturer och stammar, må ha trängts undan av Upplysningen och den moderna världen kan tyckas överlägsen då den har svar på många frågor. Men Scruton menade att den moderna världen bara ger svar på frågan ”hur”, medan de traditionella samhällena gav svar på frågan ”vad”. Vad ska vi känna i olika situationer? Han kopplade detta till det han kallade den etiska visionen, en vision av det mänskliga livet som meningsfullt och människan som en aktör vars handlingar kommer bedömas. En effekt av den etiska visionen är att den producerar människor som är värda respekt, oavsett om det sedan rör sig om ”ädla vildar” eller de nordbor vi möter i sagalitteraturen.
Upplysningen och romantiken
Upplysningen tar i praktiken kål både på den etiska visionen och de folkkulturer som den bygger på. Utöver att skapa välstånd leder Upplysningen därför också till alienering, känslor av ensamhet och meningslöshet, och en instrumentell relation till andra människor. Scruton såg både den politiska romantiken och marxismen som reaktioner på Upplysningen, försök att återskapa den harmoni och identitet mellan individ och samhälle som gått förlorade. Samtidigt såg han dessa försök som dömda att misslyckas, vi kan enligt Scruton inte vända åter.
I en sådan situation får konsten och kulturen en viktig uppgift, de bevarar nämligen möjligheten till den etiska visionen. Genom Wagners och Baudelaires verk, Mozart och Pound, återupplever vi hur det kunde vara och ges möjligheten att leva som om våra liv och handlingar betydde något mer än det rent nyttobetonade och ekonomiska. Med en sådan utgångspunkt var det naturligt att Scrutons syn på kulturen blev hierarkisk. Inte all kultur har den effekt han beskrev, utan det finns en högkultur och sedan finns det andra former av kultur. Scruton var också elitistisk i sin introduktion, han utgick i boken från att läsaren har en grundläggande kunskap om bland annat Eliot, Goethe och Nietzsche.
Centralt i Scrutons framställning var den estetiska blicken, den estetiska aspekten är det närmaste man kommer det heliga i ett sekulärt samhälle. Scruton skrev att ”and that is why art suddenly leapt into prominence at the Enlightenment, with the eclipse of sacred things. Thereafter art became a redeeming enterprise, and the artist stepped into the place vacated by the prophet and the priest”. Konsten är också viktig då den saknar det intresse som annars präglar så mycket av våra liv. Vi arbetar för att få en inkomst, vi säljer möbler för att tjäna pengar, et cetera. Men människan är fullt mänsklig bara när hon gör saker för deras egen skull (det som hos Marx beskrivs som motsatsen till alienation). Konst, lek, samtal, och idrott bidrar ur det perspektivet till att göra oss till människor. När alla våra handlingar är medel snarare än mål i sig är vi knappast människor.
The Romantic period was artistically the richest that our civilisation has known… in Mozart, Goethe, Schiller, Blake and Rousseau the ethical vision of our nature outlasts the closed community.
Viktiga reaktioner mot Upplysningens tomhet identifierade Scruton dels i romantiken, som förde fram naturen och det förflutna som ideal, och modernismen, med namn som Baudelaire, Manet och Wagner. Var och en på sitt vis återskapade de förutsättningarna för den etiska visionen. Wagners gudar och hjältar påminner oss om hur livet är när man lever det som om det betydde något, Baudelaire påminner om det heliga genom att fokusera på synden och det infernaliska. Intressant är att flera av de stora modernisterna varit religiösa traditionalister, som Stravinsky, Matisse och Moore, eller uppfunnit nya religioner som Rilke och Lawrence.
Kitsch och kulturkritik
Men enligt Scruton blir den modernistiska vägen allt svårare att gå, inte minst då samhället avlägsnar sig från den religiösa känslan. I det senmoderna samhället har även känslor blivit varor, Scruton beskrev detta medvetna manipulerande av känslan genom gråtande barn och liknande som kitsch. Samtidigt har det konstnärliga etablissemanget svikit sin roll, och övergår dels till post-modernismens ironiska referenser (”kitsch” är nära släkt med kitsch), dels till frenetiska angrepp på den kultur de tillhör.
…this is the process that we see in Foucault, for whom domination became so vivid a reality, as to eclipse every other aspect of the human world. It became impossible for Foucault to accept that power is sometimes decent and benign, like the power of a loving parent, conferred by the object of love.
Scruton analyserade olika aspekter av dessa angrepp. Särskilt njutbara är de stycken där han summerade Foucault och Derrida, ett par av den moderna ”vänsterns” ikoner, och visade hur banala och negativa de faktiskt är. Foucault visar sig ha varit en endimensionell monoman, besatt av ”makten”, Derrida visar sig ha varit en motståndare till all mening och dessutom medvetet ha presenterat sina relativt banala budskap på ett obegripligt och diffust vis.
Scrutons analys av popkulturen har också sina poänger. Bland annat noterade han att de uppväxande generationerna berövats det kulturella kapital som skulle gjort det möjligt för dem att formulera djupare tankar, och såg det därför som symptomatiskt när Oasis i en text sjöng att ”I can´t find words to say, about the things caught in my mind”. Han menade också att människan är ett socialt djur, och att de subkulturer av ”fans” som växer upp runt olika artister är ett substitut för den reella gemenskap och de ”rites of passage” som fanns i traditionella samhällen.
Scruton gjorde också en jämförelse mellan målning och fotografi, där han menade att målningen möjliggör ”imagination” medan fotot bara presenterar det som är. Fotot, och biografens rörliga bilder, lämpar sig därför för att bara återge bilder, och utvecklas lätt till att kretsa kring våld och sex. Det ligger enligt Scruton i mediets själva natur, och innebär att när filmen ändå gjorts till en konstform, som hos Kurosawa och Bergman, har det krävt en imponerande disciplin.
Sammantaget har Scruton alltså flera värdefulla insikter kring högkulturen och konsten. Den möjliggör en etisk vision som bidrar till att ge våra liv mening i en sekulär verklighet där stammens naturliga gemenskap är borta och medvetet måste återskapas i en invigd krets av högkulturella konnoisörer. Olika kultur förverkligar detta ideal olika väl, och de politiskt korrekta kulturkritikerna i den akademiska världen sviker fullständigt sin uppgift när de angriper själva tanken om en hierarki mellan olika konstverk. Enligt Scruton är kort sagt Wagner bättre än Lady Gaga, T.S. Eliot överlägsen Stieg Larsson.
Samtidigt framstår Scruton delvis som en defaitist. Han tycktes mena att allt är förlorat, och att högkulturen under denna svåra tid endast kan överleva ”bland katakomberna”. Det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser om riktigheten i Scrutons tankar, men historien rör sig i cykler och de politiskt korrektas grepp om debatten har länge underminerats. Läget kanske inte är så förlorat som Scruton upplevde. Hans inställning till integration som lösningen på det mångkulturella samhället kan diskuteras även den.
Men Scrutons ansats förblir användbar i en verklig kulturkritik, då en sådan varken kan byggas på den relativistiska tanken att ”all kultur är lika bra” eller de feministiska, postkoloniala och andra ”läsningar” av klassikerna där man i Foucaults efterföljd letar efter spår av makt och diverse suspekta strukturer. En genuin kulturkritik måste istället bygga på insikten att vissa verk är klassiker, och den måste också kunna förklara varför. Detta lyckades Scruton med, och han gjorde det på ett överlag tilltalande sätt. Vi har med Roger Scruton förlorat en viktig röst men hans rika författarskap finns kvar som en vapenarsenal för var och en som vässar sina argument mot den senmoderna världen, var och en som instinktivt anar att något är allvarligt fel med det som idag föreställer kultur. Vila i frid, sir Roger.
Om skribenten: Joakim Andersen
