2008 års Nobelpristagare i litteratur, Jean-Marie Gustave Le Clézio, presenterades ofta som en mångkulturell författare, rentav som en ”nomad”. Detta ledde oundvikligen till vissa misstankar kring varför valet föll just på honom, och om det var politiska eller litterära skäl som låg bakom.

Samtidigt kan man notera hur Le Clèzio som författare förenar flera olika tendenser, vilket också påminner om de likheter mellan mångkulturalism och traditionalism som trots allt finns. Skillnaden är främst att den förstnämndas uppskattning av olika kulturer bygger på det kvantitativa och det ytliga, ”två kulturer är dubbelt så bra som en, och tre är ännu bättre, även om jag som småborgare inte har en chans att hinna lära känna annat än deras matkultur”, medan den sistnämnda bygger på det kvalitativa, både det exoteriska och det esoteriska (där man söker det gemensamma men också respekterar skillnaderna). Samtidigt kan den mångkulturella sfärens exotism ibland vara den sista frizonen för den mångkulturalistiska småborgaren, där vitalitet, manligt och kvinnligt, tradition och identitet ännu tillåts existera (ett exempel är böcker som Den vita massajen, och för den delen även historien bakom boken). Mycket ”reaktionärt” är uppenbarligen tillåtet även för småborgaren så länge man nöjer sig med att projicera det på exotiska folkslag.

Öken

I Öken, som tillhör Le Clèzios mest kända och populära verk, följer han parallellt händelser i Nordafrika och Europa under två tidsepoker. Å ena sidan följer vi en grupp infödda muslimer kring mystikern och ledaren Ma el-Ainin under 1900-talets början. Den gamle el-Ainin leder en samling av krigare och flyktingar, män, kvinnor och barn, under en era då de hårt ansätts av kolonialismen, och i skildringen av hans förtvivlade kamp uppnår Le Clèzio bitvis en liknande tragisk stämning som Yukio Mishima i beskrivningen av de unga samurajerna i Runaway Horses. Det blir också intressant när Le Clèzio beskriver de olika stammar och folk som följer shejken, där det dyker upp både tuaregiska ökenkrigare, berbiska muslimer och svarta nomader. Samtidigt är det inte helt historiskt korrekt, shejken hade trots allt kontakter med europeiska kolonialmakter som var rivaler till de makter han bekämpade, och dessa försåg hans armé med moderna vapen. Sådana tråkiga fakta ignorerar Le Clèzio i sin skildring av en mystiker bortom historien.

I skildringen av ökenstammarnas förlorade strid mot franska kolonialister och deras lokala samarbetsmän, framstår Le Clèzio dock som tämligen subversiv och anti-modern. Han skyggar inte för att skildra inslagen av andlighet och sakral auktoritet (el-Ainin är exempelvis en sharif, en ättling till Profeten). Inte heller skildrar han den nya, moderna ordningen som något annat än en ordning byggd på girighet och våld.

Där han rider tillsammans med officerarna tänker den civile observatören på alla dem som inväntar den gamle shejkens fall. Européerna i Nordafrika, ”de kristna” som ökenfolket kallar dem men är inte deras sanna religion penningens religion? … Vad förmår han mera, den gamle mannen från Smara, ensam mot denna våg av pengar och kulor? Vad förmår hans skygga blick, det jagade djurets blick, mot dem som spekulerar, som traktar efter mark, efter städer, mot dem som hungrar efter rikedom och lovar folket elände.

Parallellt med historien om ökenfolkens sista större uppror följer Öken en ung flicka från ett mer nutida Nordafrika. Det mer än antyds att hon härstammar från de överlevande från el-Ainins kamp, och handlingen knyts delvis ihop genom mytiska teman. Dels spelar legenden om mystikern el-Azraq, den blå mannen, en central roll. Denne är en ökenkrigare som blir en helig man och mystiker för ökenfolken, och som delar med sig av sin visdom till en ung el-Ainin. Senare dyker han också upp i den mer nutida handlingen.

Le Clèzio använder sig också av öknen som en metafor, som en stämning och en mentalitet, som en symbol för frihet och ödslighet, delvis bortom tiden. Här påminner han om Ernst Jüngers användande av skogen och underjorden som liknande symboler. Bitvis uppnår han också en magisk stämning, där öknen verkligen blir en mytisk plats, befolkad av skorpioner och ödlor, heliga män och djinner. En liknande symbolisk roll spelar blicken i handlingen. Huvudpersonernas blick är kraftfull och genomskådande, direkt obehaglig för de individer som har något att dölja.

Hans främsta brist som författare är dock att han ofta blir olidligt långtråkig i sina skildringar av skeenden och miljöer. Hans huvudpersoner beskrivs också som så främmande att man egentligen inte kommer dem inpå livet, och igenkännandet blir därför begränsat. De är ”ett med öknen”, de talar inte utan de bara ”vet”, och så vidare. Detta betyder att han inte drar sig för att skildra den Andre som den genuint Andre, för att återkoppla till de Benoists kritik av många mångkulturalister, men det innebär samtidigt att den Andre blir närmast obegriplig, omöjlig att identifiera sig med. Dialogen är i Öken också starkt nedtonad, vilket bidrar till samma effekt. Ibland magisk, ibland tråkig.

Le Clèzios skildring av den moderna storstaden, dit den kvinnliga huvudpersonen kommer som immigrant, är också mörk. Det är en anonym miljö, präglad av fattigdom, våld, snusk och tomhet. Där talas en mängd språk, och ensamma människor på ständig genomresa passerar varandra utan att egentligen uppnå någon gemenskap.

Där Lalla vandrar i gatornas smala rännor… ser hon allt avskräde, och det är som om havet kräkts upp det: rostiga konservburkar, gamla papper, benbitar, skrumpnade apelsiner, grönsaker, tygtrasor, söndriga flaskor, gummiringar, kapsyler, döda fåglar med lösryckta vingar, söndertrampade kackerlackor, damm, drav, drägg. Det är ensamhetens och övergivenhetens tecken…

Det är en värld där al-Azraq inte äger tillträde, där ökenvinden är stum, och en värld den kvinnliga huvudpersonen, Lalla Hawa, också lämnar mot slutet av boken för att återvända till sitt egentliga hem.

Le Clèzio har fått en del kritik för sin naivism och exotism, delvis en välförtjänt kritik. Han försöker skildra Lallas världsbild som magisk och naiv, hon beskrivs som en flicka som talar med ökenvinden och ger fåglarna namn, och även om han ofta lyckas med det så blir det också ibland ganska enformigt. Någon trovärdig huvudperson är hon heller inte. Men bortsett från det så innehåller Öken flera magiska ögonblick. Det gäller skildringen av ökenshejkens trogna och deras kamp, och det gäller en hel del av Lalla Hawas upplevelser i öknen och i storstaden. Le Clèzio går heller inte att beskriva som helt politiskt korrekt, hans exotism rör sig hela tiden på gränsen till det mer traditionella och det mytiska tänkandet.

Att han är en mångkulturell författare blir främst tydligt genom att Lalla så flitigt rör sig mellan olika världar. Hennes bästa vänner är en jude och en dövstumm haratin (illa sedda ättlingar till svarta nordafrikaner), senare även en zigenarpojke. Men utöver det är inslagen begränsade.