Vi närmar oss med raska steg slutet inte bara på ett år utan på ett helt årtionde. 2019 var händelserikt, 2020-talet vi nu går in i lovar att bli än mer så. Generationsteoretikerna Strauss och Howe har i böcker som Generations och The Fourth Turning funnit återkommande mönster i historien, där fyra olika sorters generationer följer på varandra och samhället cykliskt formas av dem. Perioden efter Andra världskriget kan då beskrivas som först en ekonomisk Blomstring, därefter ett Uppvaknande i form av 1968, följt av ett Sönderfall och slutligen en Kris. Det är krisen vi är på väg in i, det som ofta beskrivs som det turbulenta 2020-talet. 2020-talet kommer vara en period av både ekonomisk kräftgång och konflikt, allvarligt förvärrade av decennier av demografisk förändring. Enligt Strauss och Howe är det historiska mönstret att en allians av generationer samarbetar för att hantera och lösa kriserna, vi ser redan idag konturerna av ett sådant samarbete ta form. Samtidigt är de båda generationsteoretikernas modell inte deterministisk, det amerikanska inbördeskriget var exempelvis ett så avgörande trauma att en generation ”hoppades över” efter det. Vi vet ännu inte vad den massiva närvaron av människor utan koppling till europeiska generationsmönster eller europeisk kultur kommer betyda för 2020-talets utgång. Det kan inskärpa situationens allvar hos de viktigaste aktörerna, men det kan också leda till Europas undergång och generationscyklernas slut.
Oavsett vilket ser vi att status quo inte längre är hållbart, vad som än tar vid efter det kan vi redan nu se att det inte kommer överleva 2020-talet. Den ordning som är förknippad med liberalism och manageriella eliter tvingas nu möta sina inbyggda motsättningar vilka under 50 år vuxit från frön till jättar. Den ekonomiska krisen tycks vänta runt hörnet, Sverige står dessutom ovanligt illa rustat inför den. De flesta torde vara bekanta med sådant som bostadsbubbla, skuldsatta kommuner, låg tillväxt, hög arbetslöshet och en illa fungerande välfärd, detta dessutom under vad som ska föreställa en högkonjunktur. Det beror delvis på invandringspolitiken, det bidrar också till en ständigt växande legitimitetskris (tidigare känd som ”politikerförakt”, nu oftare under eufemismen ”populism”).
Kopplingen mellan invandring och legitimitetskris är här central, både reellt och ideologiskt. Det svenska etablissemanget och våra eliter överlag har investerat mycket i invandringen och de ideologier den hänger samman med, ”kampen mot rasismen” har varit ett centralt redskap i deras avlegitimering av folkliga krav i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet . Samtidigt blir det nu tydligt att invandringen sliter sönder samhället, inte bara ekonomiskt. Valet står då för eliterna mellan att fortsätta som vanligt eller att överge den ideologi de byggt sin position på, en inte alldeles enkel situation. Man kan här ha målat in sig i ett hörn. Men vi ser också försök att delvis anpassa sig till det folkliga missnöjet, inte minst i delar av socialdemokratin och den mer radikala vänstern.
Resultatet av sönderfall och massinvandring är en stadigt tilltagande legitimitetskris, inte minst under 2019 har den nått media. Vi har fått bekanta oss med skjutningar, förnedringsrån, IS-återvändare, ”adidasproletariatets” filmade angrepp på Lamotte, raketattacker i Örebro och ”jimmie moments”. Det sistnämnda är särskilt relevant, delar av det svenska etablissemanget har i år börjat tala om den demografiska frågan. De fruktar numera för sina barns säkerhet och framtid, resultatet är en form av konflikt inom eliten. Givet att det upplevda förfrämligandet och förnedringsrånen inte lär minska framöver så kommer denna konflikt inte heller att försvinna. Den har betydande potential för oss som inte tillhör etablissemanget, delar av mellanskikten upplever idag inte att systemet kan leverera grundläggande trygghet för deras familjer. Här finns frön för en allians inte bara mellan generationer utan även mellan olika sociala skikt. Boris Johnson och Brexit antyder, på gott och ont, hur de tidiga stadierna av detta kan te sig. I förbigående kan nämnas att legitimitetskrisen kommer förvärras under 2020-talet, när statens förmåga att leverera inkomster, sjukvård, trygghet och annat begränsas ytterligare. Värt att notera är för övrigt att legitimitetskrisen är en realitet men att det inte finns någon automatik som gör att den kanaliseras i nya folkrörelser och nya eliter. Den kan lika gärna medieras av etablissemangspolitiker med delvis ny retorik. Om man vill något annat kommer det krävas medvetet handlande på flera plan, bland annat populistisk etablissemangskritik och attraktiva alternativ.
2019 kan också karaktäriseras som ett år av liberala pyrrhussegrar, där de vunnit dyrköpta segrar på slagfälten bara för att komma allt närmare en förlust av kriget som sådant. Idag tycks de vara i sitsen att de inte kan vinna utan att samtidigt förlora. Januariöverenskommelsen var en sådan pyrrhusseger, som på kort sikt garanterade makten men samtidigt började mejsla ut ett alternativt ”konservativt block” och bidrog ytterligare till legitimitetskrisen. Något liknande gäller den tydligt politiserade riksrättsprocessen mot Donald Trump. På det kulturella området har de senaste åren präglats av sanningen i orden ”get woke, go broke”. Politisk korrekthet har förstört franchise efter franchise, från Terminator till Star Wars. Det är idag uppenbart att PK är en kulturell och kreativ återvändsgränd, som förhoppningsvis drar kultur- och musikindustrin med sig i sitt fall så att något nytt och bättre kan ta vid. Idag är medveten konsumtion av kultur och musik ännu viktigare än vanligt, det finns ingen automatik som gör att bättre alternativ växer fram bara för att kulturindustrin spårat ur. De bättre alternativen behöver stöd, både pengar och marknadsföring. Det finns idag också ett behov av kulturkritik, förfallet i kulturen är uppseendeväckande. En sådan kritik kommer inom kort oavsett vilket, för den som känner sig manad kan det vara förenat med vinster att vara en av de första som tar upp handsken.
2020-talet kommer att vara en tid av höga insatser och höga odds. På det individuella planet är det på sin plats att förbereda sig och de sina för en period av ekonomisk och social osäkerhet. För någon kan det betyda att man köper ett reservelverk och tar jägarlicens. För någon annan kan det innebära att man slutar med godis och Netflix och istället skapar nätverk med likasinnade och kvalitativa individer.
Det kommer vara nödvändigt att tänka bortom den rena partipolitiken. Det är viktigt att rösta och om möjligt även stödja rätt partier, men politiker kommer inte att kunna lösa alla problem som uppstår. Medveten konsumtion av kultur, demonstrationer, grannsamverkan, finansiering av influencers, konstnärer och swishjournalister, det finns mycket som sköts bättre på frivillig basis. Givet att 2020-talet kommer präglas av reell konflikt är det också på sin plats att påminna sig om talesättet ”inga fiender till höger”. Människor behöver inte dela varandras åsikter i detalj för att objektivt sett befinna sig på samma sida i konflikterna som väntar. Idealet är breda rörelser för bland annat yttrandefrihet, friskolor, rätten att äga vapen, återvandring, kulturell normalisering och så vidare. Detta blir inte minst viktigt då repressionen idag blir allt tydligare. Det handlar om allt fler domar för ”hets mot folkgrupp”, det handlar om censur på sociala medier. Här har de mer etablerade aktörerna en lika viktig roll att spela som bredare folkrörelser, båda behövs för att skapa den synergi som kan motverka repressionen.
Sammantaget finner vi alltså att 2019 innehållit skäl till optimism för årtiondet som väntar, media har inte kunnat undanhålla systemets tillkortakommanden längre. Både legitimitetskrisen och interna konflikter i eliten är tydliga inför 2020-talet. Men vi finner också att 2020-talet kommer vara turbulent och kräva strategiskt tänkande och medvetet handlande på både individuell och kollektiv nivå. Människor blir idag alltmer medvetna om att något är allvarligt fel med den förda politiken, med ideologi och kultur. Nu handlar det om att erbjuda alternativ både vad gäller teori och praktik.
Avslutningsvis önskas både med- och motpolare ett gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
