Oklarheten – en fotnot till en fotnot

Filosofi

Den klarhet och oklarhet som finns hos medvetandet och som gör att vi ser vissa saker klart och andra oklart, att vi än ser en sak klart, än oklart, kommer sig av rörligheten och skiftningarna hos vår upp­märksamhet, av att vi än är uppmärksamma, än ouppmärksamma, än mer uppmärksamma, än mindre, än uppmärksamma på en sak, än på en annan. När vi fokuserar på datorn vi sitter skriver vid är husen och gatorna utanför fönstret oskarpa. När vi tittar ut genom fönstret blir istället texten på datorskär­men suddig. Detta är en så vanlig erfarenhet att vi sällan reflekterar över den. Denna variabilitet och perspektivism hos vårt medvetande uppenbarar tydligt för oss den medvetandemässig relationen mellan oss själva och världen och demonstrerar innebörden hos den. Om vi inte hade ett rörligt och begränsat fokus utan uppfattade allting lika skarpt och fullständigt hela tiden skulle medvetandet och vår medve­tandemässiga relation till världen vara dold för oss. Vi skulle identifiera vårt medvetande med världen. Vårt rörliga och begränsade fokus är en aspekt av att vi är agenter. Det är inte någon brist hos oss, såvi­da det nu inte är en brist hos oss att vi måste handla, utan en förutsättning för att vi ska kunna agera i världen.

Klarheten är klarhet hos begreppen och deras användning. Oklarheten, att något befinner sig utanför fokus, är en följd av att vi inte fokuserar vår begreppsliga förmåga eller att vi fokuserar den på någon­ting annat. Själva uppdelningen i klara och oklara upplevelser eller i klart och oklart hos en och samma upplevelse förutsätter begreppen. Men det oklara behöver inte förklaras med att något ligger utanför begreppens område, att det för närvarande inte begreppsliggörs eller rentav inte kan begreppsliggöras, utan det kan lika väl förklaras med att begreppens aktivitet är svagare utanför fokusområdet, med att den medvetna användningen av dem är det, eller med att vissa av de begrepp vi har är svaga eller inte fullt adekvata. Vi behöver inte för att förklara den vanliga erfarenheten av klara och oklara delar hos en upplevelse, av t.ex. en skarp förgrund och en suddig bakgrund, anta att det finns både en begreppslig och en obegreppslig sida hos vårt medvetna uppfattande, något som bl.a. Kant hävdar (Kant talar om förnuft och åskådning), utan vi kan lika gärna förklara denna skillnad som ett resultat av en varierande aktivitetsgrad eller styrka hos begreppen (hjärnan). Denna förklaring är inte bara enklare (= kräver färre antaganden) utan kan också bidra till att förklara hur begreppen aktiveras och hur de samverkar med varandra. Om medvetandet är begreppsligt i sin helhet behöver man inte bestämma var gränsen går mellan begreppsliga och obegreppsliga upplevelser eller förklara hur övergången mellan dessa upplevel­seformer går till. Vi behöver inte förklara hur vi i någon mening kan uppfatta eller registrera det obe­greppsliga eller åskådningsmässiga och hur det sedan går till när vi begreppsliggör det (bearbetar det med vårt förnuft och dess kategorier) och förstår det i denna form. De strukturer och funktioner hos hjärnan som vi använder för att i medveten form registrera och förstå omvärlden (och oss själva – i re­lation till den) är begreppsliga till sin form. Varav följer att medvetandet är begreppsligt i sin helhet. Att kvaliteten hos hjärnans begreppsliga verksamheter kan variera från situation till situation beroende på olika yttre och inre faktorer är inte konstigare än att verksamheten hos kroppens andra organ gör det. Att den som får ett slag i huvudet eller har druckit för mycket whisky ser suddigt beror inte på att hjär­nan har slutat att använda sin begreppsliga förmåga utan på att denna förmågas kapacitet är tillfälligt nedsatt.

Det faktum att en person som har dålig syn eller är blind ändå kan orientera sig i världen, kan identifiera ting och förhållanden i den och förmår kommunicera mer eller mindre obehindrat om dem med andra som inte har detta handikapp, är förresten ett vägande argument för att begreppen är medfödda och finns i hjärnan. Vi kan här tänka på författarinnan och den politiska aktivisten Helen Keller som trots att hon vid tidig ålder i en sjukdom förlorade både syn och hörsel ändå lyckades tillägna sig ett språk och lära sig att kommunicera med andra människor i både tal och skrift. Detta förutsätter begrepp – mer bestämt gemensamma begrepp. Men hur kunde hon som saknade två av de sinnen som vi betraktar som de viktigaste (dock inte det allra viktigaste, nämligen känseln; hudens direkta kontakt med om­världen) tillägna sig och förstå dessa begrepp? Svaret måste vara att de fanns hos henne i medfödd form. Helen Kellers intelligens var av allt att döma hög, kanske mycket hög, men detta förminskar inte exemplets värde utan tvärtom förstärker det, eftersom begåvning har med begreppen att göra – med deras klarhet och rikedom, med förmågan att arbeta med dem och kombinera dem på olika sätt.