Samuel Francis (1947-2005) var en av den amerikanska högerns mest värdefulla företrädare. Han myntade användbara begrepp som anarko-tyranni, han vidareutvecklade också den teori om den manageriella revolutionen som förknippas med James Burnham. Detta i verk som Beautiful Losers och monumentala Leviathan & Its Enemies. Francis nyktra perspektiv på politiken kom till uttryck i kärnfulla observationer i stil med ”sheep don’t fight back; they wait for others to fight for them.” Han är kort sagt en oundgänglig bekantskap för den som vill bidra till en slagkraftig utmaning till dagens etablissemang. Paul Gottfried beskrev honom som ”complex, brilliant, and unfairly neglected by intellectual dwarfs”, Murray Rothbard ansåg honom briljant och betraktade hans bidrag till modern konservatism som unikt. Francis själv såg sig dock hellre som en man av högern än som konservativ, mot bakgrund av den revolution som ägt rum hade de konservativa främst ägnat sig åt en lång serie reträtter och kompromisser. De var bankrutt, istället krävdes en post-borgerlig kontrarevolution som kunde mobilisera massorna och bilda en ny elit.

Den manageriella elit Francis och Burnham beskrev har med tiden blivit intimt knuten till massinvandringsprojektet. En intressant fråga blir då varför så är fallet, överhuvudtaget är detta en fråga många ställer sig när de bevittnar den medvetna förstörelsen av Sverige och övriga Europa. Varför? ”Varför gör de på detta viset?” Frågan utgår delvis från en tänkt intressegemenskap mellan härskande klass och folk som inte finns i verkligheten, men är ändå högst relevant. Med utgångspunkt i Francis teori försöker Jerry Woodruff i The Occidental Quarterly besvara frågan, i en artikel betitlad Samuel Francis on immigration and the ruling class. Den är samtidigt en bra introduktion till Francis perspektiv.

Woodruff summerar inledningsvis Francis teori om härskande klasser och förhållandet mellan dem och deras ideologier. Det sker inte nödvändigtvis fullt medvetet men härskande klasser tenderar att gynna framväxten av sådana ideologier som passar deras intressen enligt Francis. Efter en kort beskrivning av ideologiers evolution introducerar Woodruff teorin om den manageriella revolutionen sådan den beskrivits av Burnham och Francis. Intressant att notera är att enligt Francis formar det manageriella samhället eliter som ”differ in composition, structure, mentality, and interests from those that presided over the prescriptive civilizations of Europe prior to the industrial and democratic revolutions of the eighteenth century, and from those that ruled nineteenth-century bourgeois Europe and America.” Mot bakgrund av teorin om den manageriella revolutionen blir flera ideologiska konflikter under 1900-talet begripliga, inte minst den hätskt anti-borgerliga tendensen i delar av vänstern. Francis menade att den äldre borgerliga elitens ideologi innehöll inslag som individualism, kärnfamilj, individualiserad religion och nationalstat. Mot denna ställde den framväxande managereliten sin egen ideologi, Francis kallade den liberalism och managerial humanism. Den manageriella humanismen utgår från ständig förändring, ”permanent revolution” på trotskistiska, den förutsätter social förändring och social ingenjörskonst. Kopplat till detta är kosmopolitanism, managereliten ser systemets mänskliga beståndsdelar som utbytbara och formbara. Skillnader mellan människor tonas ner eller bekämpas. I managerelitens intresse ligger också en ständig expansion av staten och byråkratierna, därför hittar de nya ”problem” som de måste ”lösa”. Problemen kan vara allt från arbetslöshet till rökning.

Efter en pedagogisk introduktion till Francis perspektiv övergår Woodruff till att förklara elitens starka investering i massinvandringsprojektet. Han finner fyra skäl. För det första erbjuder massinvandring argument för statens och byråkratins ytterligare expansion, ”bigger budgets and expanded programs that will have to be administered and managed,” i form av allt från SFI till integrationsprojekt. Att många av de invandrade är fattiga och behöver bidrag och service av olika slag bidrar också till managerelitens ökade inkomst och inflytande. Detta innebär också att en växande väljargrupp med intresse av systemets fortlevnad skapas, liksom ett växande manageriat med samma intresse.

För det andra innebär massinvandringen många möjligheter för de vänstersinnade organisationer av aktivister och annat som står den härskande klassen nära. De får många anledningar att demonstrera för och mot olika saker, och de kan också finansieras med miljonbelopp. Det handlar om en hel industri med nära band till eliten (artificiell negativitet enligt Paul Piccone). Woodruff berör inte denna industris betydelse vad gäller skapandet och upprätthållandet av falskt medvetande hos delar av befolkningen, en oförmåga att förstå vad som faktiskt händer pedagogiskt uttryckt av låginkomsttagaren som argt upprepar att ”SD har fel”.

För det tredje gynnar massinvandring de delar av managereliten som verkar i den ”privata” sektorn. Detta i synnerhet genom att sänka lönerna. En studie från 2004 fann exempelvis att invandring minskat lönerna för high school-drop outs med 7,4%. Vissa sektorer var mer intresserade av invandring än andra, bland dem hotell och restaurang.

För det fjärde fyller massinvandringen en central ideologisk funktion. Den används för att underminera det som finns kvar av det för-manageriella samhället, Woodruff skriver ”mass immigration is used by the managerial system to undermine and overthrow the remnants of the old traditional order that it seeks to eradicate, thus enhancing its social power and removing impediments to its continued expansion.” Den urbefolkning som inte anammat den manageriella livsformen kan nu beskyllas för ”rasism” och framställas som otidsenlig och tråkig, samtidigt som dess möjligheter att försvara sina legitima intressen inskränks betänkligt. Det handlar om ett angrepp på de inföddas kultur, normer och värderingar, ett angrepp som inte kan bemötas utan anklagelser om rasism. En femte punkt Woodruff inte tar upp är att massinvandringen används för att luckra upp det sociala kontraktet mellan elit och folk, i synnerhet mellan elit och infödd underklass. Dessa kunde tidigare göra anspråk på en viss levnadsnivå och värdighet utifrån delad härkomst, när en ny underklass importeras blir sådana anspråk dels ”rasistiska”, dels praktiskt omöjliga eftersom de infödda blir en begränsad del av en stor grupp med ökande misär. Såtillvida är massinvandringen ett betydande svek mot den infödda underklassen, både reellt och ideologiskt ett inslag i ett klasskrig.

Sammantaget finner vi alltså att Francis perspektiv är användbart för att blottlägga de krassa intressena bakom överhetens invandringsprojekt och påstådda tolerans. Det finns naturligtvis fler orsaker bakom det hela, från existentiell kris till ressentiment, men Francis ger ett värdefullt bidrag till förståelsen av fenomenet. I linje med hans övergripande inställning menade han också att när elitens egenintresse är oförenligt med den västerländska och europeiska civilisationens överlevnad så är det en upprorisk snarare än en defensiv försvarsstrategi som krävs.

.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.