Denna krönika är nummer tre i en serie om tre, angående nödvändigheten av en rimlig återvandringspolitik och på vilka principer en sådan måste grundas, för att vinna genklang bland svenskar.
Huvudprincipen bör vara grundad på en av de bärande konservativa tankarna: att vi som lever nu är ägare och bärare av det arv som tidigare släktled byggt och att vår skyldighet är att förädla och föra vidare detta släktarv till kommande generationer. Av detta följer att nuvarande svenskar är ensamma och oinskränkta ägare till Sverige och att ju lägre ens förfäder varit med och byggt landet, desto större moralisk rätt till det har man. Om man kommit mitt i livet för ett eller tio år sedan och då levt helt på bidrag betalda av svenska skattebetalare, så har man INGEN rätt till Sverige. Om ens förfäder i generationer brutit och odlat jorden, byggt stenmurar, planterat skog, sprängt i gruvor, försvarat landet och sörjt för dess gamla och uppväxande släkten, så har du en mycket stark moralisk rätt till det som dessa dina förfäder skapat.
Denna princip bör inte bara gälla för Sverige och svenskarna, utan vi bör även ta vårt medmänskliga ansvar för de länder och folk som vederbörande vill utvandra från. Vi vet idag att såväl Somalia och Irak vädjar om att få tillbaka sin utvandrade befolkning och då kan det inte anses som en kristlig handling att bidra till utarmningen av dessa länder genom att tillåta vidare invandring därifrån till Sverige. Det enda humanistiska är naturligtvis att vända den strömmen. Om t.ex. Senegal riskerar att tömmas på initiativrika och företagsamma personer, då dessa individer skulle kunna få en bättre framtid i Europa, så måste det senegalesiska folkets intressen sättas före dessa individers. Därför bör svensk lagstiftning även ta i beaktande utvandringslandets och folkets intressen, inte bara intressena hos de individer som önskar invandra.
I lagstiftning bör ovanstående förhållande komma till uttryck genom att enbart invandrare med styrkt identitet som har varit, är eller kan förväntas bli självförsörjande och bidra till svenskarnas välfärd accepteras. Vidare bör strikta kvalificeringskrav vad gäller tillgång till vårt mycket omfattande generella välfärdssystem implementeras. Då den som invandrar inte kan tillgodoräkna sig tidigare släktleds arbete och möda, så måste vederbörande själv arbeta upp detta. Hur lång tid som är rimligt får bli en senare fråga, men sannolikt behövs minst 10-15 av osubventionerat heltidsarbete innan det kan anses som skäligt att en invandrare får tillgång till välfärdsförmåner och tjänster. Fram till dess får vederbörande lösa sin social trygghet genom försäkringslösningar.
Om vi tänker oss att ovanstående enkla principer tillämpas retroaktivt på de invandrare som kommit till Sverige, så inses lätt att en absolut majoritet inte skulle kvalificera sig och därav följer att Sverige inte är landet för dem. Enbart en mycket liten andel av t.ex. asylinvandrarna har någonsin varit självförsörjande, i princip ingen har inte bidragit till att svenskarnas välfärd förbättrats och den absoluta majoriteten vet vi faktiskt inte vilka de är. Alltså upphör de bidrag som de inte kvalificerat sig för att betalas ut och samtidigt upphör dessas uppehållstillstånd. I de fall medborgarskap delats ut så dras det in. De som vi däremot vet vilka de är, att de har arbetat och därmed bidragit till landets växt och framgång är välkomna att stanna.
Huruvida man får stanna eller återvända till sitt ursprungsland har alltså enligt ovanstående principer inte explicit något med etnicitet att göra. Formellt handlar allt om självförsörjning, ens förmåga att bidra till landet och att man kan visa att man är den man utger sig för att vara. Men nu återknyter vi till en tidigare del av texten, nämligen: Svenskar i gemen är i mycket låg grad mottagliga för argument som explicit grundas på etnicitet, men lägger mycket stor vikt vid det i sitt dagliga liv. Med ovanstående grundprinciper implementerade i lagstiftning, så kommer med andra ord “repatrieringsproblemet” att lösa sig själv, naturligt och organiskt. De som står svenskarna nära i etniskt hänseende, kommer också att klara sig bättre på arbetsmarknaden än de som står långt ifrån. De förra kommer att kunna stanna, de senare måste resa hem. (1)
Då såväl svensk, norsk som dansk statistik säger oss att den förra gruppen är långt mycket mindre än den senare, finns det ingen anledning att diskutera repatriering på basis av principer som av de flesta svenska anses som oacceptabla. Inte minst då det går att grunda den diskussionen på solida konservativa principer, principer som sedan lång tid är en del av svenskars grundläggande moraluppfattning. Att dessa principer dessutom kan accepteras av
klassiskt liberalt lagda personer är bara grädde på moset.
(1) I ovanstående utgår jag naturligtvis ifrån att diskriminerande lagstiftning och principer som explicit eller implicit tvingar arbetsgivare att anställa icke-svenskar upphör. Att varje arbetsgivare själv får väja vem man väljer att anställa och att varje företag och organisation själva får avgöra vem de vill göra affärer med etc.
Om skribenten: Daniel Karlsson
