”Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”

– Lars Gustafsson

En politisk opposition finns inte från början. Den politiska oppositionen är inte institutionaliserad. Det finns ingen färdig plats att inta för dem som börjar göra motstånd mot missförhållanden och förtryck. Detta präglar de som opponerar sig och deras tillvägagångssätt. Oppositionen formas och befästs ge­nom ord och handlingar vilka inledningsvis har en mera personlig och spontan innebörd: en känsla av att vara hotad eller trängd, av att tycka sig se vitala livsmöjligheter försvagas och försvinna, och att ana att det finns en avsikt bakom detta, att förstörelsen inte är en naturlig och ofrånkomlig process utan nå­got som någon önskar och gynnas av. Oppositionen blir till i opposition mot något. Mot något som re­dan finns och är institutionaliserat, men vars innebörd och konsekvenser ännu är huvudsakligen okända och obestämda – eller dolda och outtalade. En dissident är en avvikare, någon som går sin egen väg. Varje äkta dissident går med nödvändighet sin egen väg. Det som sker när en opposition växer fram och tar form är att dissidenterna känner igen varandra i sitt motstånd mot något och i det som driver dem. De ser sig själva i varandra och en slags vänskap uppstår. Oppositionen är i sin vackraste form, när den ännu domineras av de ursprungliga och äkta dissidenterna, en slags vänskap, ett broderskap. Det yttre hotet hjälper dem att se det mänskliga hos varandra. (Hotet eller risken som en positiv och skapande kraft – detta är något som borde uppmärksammas mer i riskforskningen.) Karyatiderna är dissidenter­nas psykologiska motsats. Karyatider har egentligen inte några övertygelser, de tror inte spontant och av egen kraft på någonting, vilket deras ofta högljudda och ensidiga trosbekännelser är ett indirekt belägg för. (Tillvarons komplexitet utesluter kategoriska livsövertygelser. Den som ger uttryck för en sådan övertygelse är m.a.o. antingen en skådespelare av något slag, t.ex. en politiker eller profet, eller någon som saknar vital kontakt med denna komplexitet. Och om ens verklighetskontakt är svag eller outveck­lad kan man inte bilda några självständiga ideér eller genuina – tentativa – övertygelser. Vem har någon­sin mött en högljudd mystiker?) Karyatiderna stödjer inte en sak eller idé utan en institution som fanns innan deras tjänstgöring påbörjades och som finns oberoende av var och en av dem. Maktens byggnad finns från början. Maktens byggnad har alltid funnits. Den är av evärderlighet. Den genomgår upprepa­de förvandlingar, gör sig av med obrukbara funktioner och hämmande strukturelement och ersätter dem med andra som är bättre och effektivare, iklär sig nya och moderna institutionella former och mo­tiveringar, men till sin kärna och sina bärande strukturer är den alltid densamma: dominans, kontroll, successivt tilltagande formalism och en ständigt ökande förbrukning av andras resurser. (Det är den in­stitutionaliserade maktens parasitism som är dess centrala och mest karaktäristiska egenskap. De andra egenskaperna är stödfunktioner eller funktioner som inte klarar sig utan det konstanta tillflödet av re­surser utifrån. Det är parasitismen som gör de officiella religionerna, moralerna och ideologierna till en förklädnad, en kuliss.) Karyatiderna träder in i denna mäktiga och hemlighetsfulla byggnad och tar där den plats de blir anvisade. De definieras som karyatider i relation till denna byggnad och i relation till varandra. Varför de dras till denna byggnad från början, vad det är som lockar dem att försöka ta en plats där, behöver vi inte gå in på här. Det tillhör individualpsykologins oklara och röriga område. Innan de har tagit sin plats i byggnaden drivs de av andra krafter än de som driver dem när de väl har fått den­na plats och gör vad de kan för att behålla den. De anvisas en ledig plats där de passar in och kan full­göra en bärande uppgift, och när de väl står där känns platsen självklar och naturlig och på det hela ta­get trygg och bekväm. Om en karyatid av någon anledning skulle börja vantrivas kan hon utan rasrisk lämna sin plats igen, för karyatidernas antal är stort och det finns alltid någon annan som är beredd att ta över hennes uppgifter. Och om bördan hon bär på skulle bli tung för henne och hon bryts ned av den försvinner hon diskret och ersätts av någon annan. Men för de flesta är det skönt att rätta in sig i det långa ledet av karyatider, att göra detsamma som alla andra och inta samma hållning som dem, och ju fler som står där desto bättre är det, för dels blir ju bördan lättare när det är fler som delar på den och dels känns det bättre och ser naturligare ut att stå där och bära upp ju fler som står bredvid. En en­sam liten karyatid skulle göra ett besynnerligt, ja, närmast skrattretande intryck! Karyatiderna är inte institutionens underdåniga tjänare, de är inte förödmjukade och förnedrade av sina uppgifter, utan fyller tvärtom en viktig och nödvändig funktion som de har all anledning att vara stolta och nöjda över. Karyatiderna kan själva inte tänka sig något bättre och riktigare liv än att stå där tillsammans med alla de andra och bära upp denna stora byggnad, i vars dunkla inre maktens gudomligheter döljer sig och där dessa gudomligheters präster och övriga myndighetspersoner utför sina av allt att döma ytterst bety­delsefulla uppgifter. Kanske hyser några av karyatiderna rentav en hemlig förhoppning om att någon gång få bli medlem av prästernas skara och få se en glimt av maktens gudom. För dissidenten är det tvärtom. Av någon anledning varken kan eller vill han bära upp maktens byggnad. Dissidenten är främ­mande för makten. Den hotar honom på ett inre plan. Den hotar att förfalska honom och beröva ho­nom kontakten med sig själv – den utgör ett hot mot hans själ. Den växande och rörliga människan känner instinktivt att den politiska makten utgör motsatsen till vad han själv är. Den må representeras av lärarna i en skola som vill forma ”goda människor” snarare än att lära ut kunskaper och färdigheter eller av den sociala ingenjörskonstens materialistiska moralister, vilka anser sig med vetenskapliga meto­der ha kartlagt människan och räknat ut allt hon behöver och inte behöver. Dissidenten erkänner mak­tens ofrånkomlighet och nödvändighet, för han är varken okunnig om människans stora svagheter eller någon verklighetsfrämmande utopiker, men han vill inte själv utöva den och han vill inte heller att den ska vara större än vad den behöver vara. Och hur stor behöver den vara då? Hellre en för liten stat och en för svag makt som tvingar oss att själva lösa våra problem än en för stor som antingen förtrycker oss eller försvagar oss, säger han sig. Han anser, kanske med ett visst mått av idealitet eller naivitet, att lagen finns inom honom själv, att han själv vet vad som är rätt och fel och att han kan styra sig utan makten hjälp. (En av protestantismens rötter finns i den indoeuropeiska panteismen. Om Gud eller det gudom­liga genomsyrar hela världen, allt levande, då måste ju också varje människa själv kunna få kontakt med det gudomliga utan att behöva gå omvägen via präster och religiösa institutioner – då måste hon själv kunna veta vad som är rätt och vad som är fel.) Och de andra då, kan de också styra sig själva? Kan an­arkisterna och ”antirasisterna” som springer runt och skriker på gatorna och vandaliserar allt i sin väg kontrollera sig själva? Men, svarar dissidenten, staten finns ju, dess makt är stor och dess kontrollmöjlig­heter snarare ökar än avtar, och dessa upplopp och all denna förstörelse sker likafullt! Statsmakten kun­de ha stoppat det. De styrande och deras medhjälpare kunde ha analyserat orsakerna vid tidigare tillfäl­len och förhindrat en upprepning. (Det är egentligen inte så svårt: en företags- och skattepolitik som ökar antalet arbetstillfällen i den privata sektorn, en minskning av antalet utbildningar och utbildnings­platser på universitet och högskolor samtidigt som man gör det svårare för unga människor att leva på bidrag… När vänsterradikalen måste arbeta med något som andra är beredda att betala honom för blir han småborgare. Och småborgaren, die Kleinbürger, är jordens salt.) Man har valt att inte göra detta. Varför? Därför att det skulle ha minskat statens intäkter och omfång och därigenom dess makt. (Det är riktigt, men saken är otvivelaktigen mer komplicerad än så!) Dissidenten är ensam i sin övertygelse, och det är som en ensam man han möter sina likar. Men han är inte någon som undviker andra eller skyr mänsklig gemenskap, tvärtom. Det han skyr är den påtvingade gemenskapen och det anonyma kollekti­vet där alla är utbytbar och endast räknas för den funktion de uppbär för helheten. Dissidenten uppbär inget annat än sig själv – men därigenom uppbär han det mänskliga. Det är ingen slump att bärarna av maktens byggnad, bärarna av den officiella världsbilden och de politiskt korrekta värderingarna i det s.k. demokratiska och nominellt inte av våld och styrka utan av regler och information styrda moderna sam­hället, till största delen utgörs av kvinnor – eller att dissidenterna i de flesta fall är män. Karyatiderna utgörs schematiskt sett av tre grupper: (1) kvinnor, (2) svaga och osjälvständiga män och (3) ambitiösa och viljestarka men andligt otillräckliga män, vilka för att göra karriär och nå sociala framgångar är tvungna att utnyttja individer ur de båda föregående kategorierna. Det är väsentligen ur den tredje kate­gorin som maktens ledare, prästerna och administratörerna inne i byggnaden, hämtas. Varför utgörs ka­ryatiderna i det moderna samhället i så stor utsträckning av kvinnor? Förklaringarna är flera. Fast jäm­likhetsideologin och feminismen är knappast en av dem. Om kvinnan inte i sig själv, till sin natur, hade vissa mentala egenskaper som är lämpliga i ett högteknologiskt och utpräglat formaliserat och byråkrati­serat fördelningssamhälle skulle ingen ideologi i världen kunna hjälpa henne att få makt och inflytande i det. En viktig orsak är att empatin, förmågan till inlevelse och medkänsla, vilken ju är starkare hos kvin­nor än hos män, är en konflikthämmande och anpassningsdrivande kraft. (Fast här hör jag nu Vilhelm Ekelund häftigt invända att föreställningen om kvinnors högre känslighet är en enfaldig fördom! Sensi­bilitet är en form av begåvning. Den höga begåvningen är vanligare hos män. Följaktligen också den höga sensibiliteten. Jag tror att det ligger något i vad han säger. Att snabbt förstå nya sociala eller inter­aktiva situationer och med precision och nyansering kunna bedöma psyket hos andra – människor såväl som andra varelser – måste alltid ha varit en viktig tillgång hos män. Kvinnors känslighet är kanske mer specialiserad och tar sig konventionellare och därigenom lättare identifierbara uttryck? Medkänsla och sentimentalitet är f.ö. en annan sak än sensibilitet. I sentimentalitetens fall närmast motsatsen.) En an­nan uppenbar orsak är att kvinnor generellt sett är fysiskt svagare än män, har mindre muskler och inte är så aggressiva och våldsbenägna, och därför i högre grad är beroende av en av andra skapad yttre skyddande ordning. Detta beroende av andras, d.v.s. mäns, skydd gör att sociala avvikelser och regel­brott kostar mer för kvinnor än för män. Det är därför män är moraliskt skyldiga att skydda kvinnor – och kvinnor är moraliskt skyldiga att visa erkänsla för detta skydd och det risktagande det innebär. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har dock minskat behovet av fysiskt starka män för att upprätt­hålla detta skydd. Den ”duktiga” eller, som det numera heter, ”högpresterande” flickan (de kallar gärna sig själva så!) är den lydiga och indoktrinerade kvinnan. Indoktrinerad att göra yrkeskarriär framför att bejaka sin naturliga roll som hustru och moder – något som så småningom leder till diverse psykologis­ka problem i form av depression och ”utbrändhet” m.m. Feminismens lockelse ligger bl.a. i att den ut­gör ett psykologiskt skydd mot den oroande insikten att det under den sociala fernissan fortfarande är biologin som bestämmer. Fast viktigast av allt är kanske kvinnans konventionella sinnelag, hennes öns­kan att vara till lags, att passa in, att till punkt och pricka följa de sociala reglerna och uppträda på rätt sätt, d.v.s. att vara comme-il-faut eller, med ett modernare uttryck, politiskt korrekt. Kvinnor är nog­grannare med allt ifrån det korrekta uttalet av ord till att inte hysa fel åsikter – eller umgås med männi­skor som misstänks göra det, d.v.s. med dissidenter. Får de t.ex. veta att Strindbergs förnamn egentligen ska uttalas som på franska (Ågysst) springer de snart runt och uttalar det så inför alla som kommer i de­ras väg och tycker att det är höjden av obildning att använda det vanliga svenska (germanska) uttalet. Vilket dödligt själsgift är inte humanistiska högskoleutbildningar för kvinnor av denna osjälvständiga och förkonstlade sort! (Kvinnor som behållit sin ursprungliga dialekt har alltid väckt min spontana sym­pati. De som har bytt bort den mot ett opersonligt och tillgjort riksmål – exempel: journalister och pro­gramledare i radio och tv – väcker en lika spontana motvilja. Dessa kvinnor kan t.o.m. låta mindre mänskliga än en artificiell rösttjänst som Siri!) Behovet att försköna sig själva och göra sig attraktiva med hjälp av smink och kläder och annat dylikt spelar givetvis också en roll. Att dölja sina verkliga åsik­ter och känslor, eller att inte ha några, är ju också ett sätt att ”försköna sig” på. (Inte för den man som söker en själ, dock. Män gör faktiskt det! Det är därför så många kvinnor väljer strategin att betona sina kroppsliga företräden – och blir bittra feminister när de är på väg att förlora dem. Förr levde män och kvinnor som regel i livslånga äktenskap. Inte var det den kroppsliga attraktionen som höll dem samman hela denna tid.) Kvinnors rädsla för att beskyllas för alltifrån bristande etikett till saker som ”främlings­fientlighet” och ”rasism” handlar inte så mycket om innehållet hos dessa uppfattningar som om en oro över vad andra ska anse om dem. De förtrycker sig själva, och sina medsystrar, genom sin biologiskt be­tingade sociala anpasslighet och rädsla för avvikelser. Om det vore politiskt korrekt att sätta den egna rasen framför andra skulle kvinnor följaktligen göra detta – och göra det i ännu högre grad än män. (Män är i själva verket öppnare för företrädena hos representanter för andra raser, de manliga såväl som de kvinnliga. Det är en aspekt av deras sensiblitet och den med denna sammanhängande nyfikenheten och objektiviteten.) Är det f.ö. inte detta vi ser hos de skränigt onyanserade afroamerikanska BLM-kvinnorna i USA och hos en växande grupp likaledes aggressivt rasistiska yngre invandrarkvinnor i Sve­rige? Jo, delvis, men det handlar också om mindervärdeskänslor och om en förträngd önskan att attra­hera ordentliga och framgångsrika män, vilket i ju realiteten ofta innebär vita män. Att uttrycka hat mot vita blir ett sätt för dem att hantera denna inre konflikt på. Sammanfattningsvis: en hos kvinnor biologiskt betingad brist på äkthet och ärlighet, på självdistans och objektivitet – på verklighetssinne. (De ser sig själva på för nära håll, som ”kvinnor” – eller ännu värre som ”förtryckta kvinnor” eller ”svarta kvinnor” eller ”förtryckta svarta kvinnor”, eller vad som nu ligger närmast till hands – och upp­fattar sig därigenom på ett förvrängt och förfalskat sätt. När de sedan märker att denna vrångbild ger dem uppmärksamhet och någon slags makt bejakar de den med ännu större övertygelse – och blir följ­aktligen ännu mer insnärjda i den och får ännu sämre kontakt med sig själva och med den människa de verkligen är. Den bristande självkännedomen eskalerar i sin tur hatet och aggressiviteten. Und so wei­ter.) När makten övergår från att vara personlig och direkt till att bli formellare och mer indirekt får den i växande grad ett behov av lögner, tillrättalägganden och kulisser – av förvanskande och förskönande åtgärder. Orsakerna till kvinnornas fallenhet för att vara karyatider är hur som helst huvudsakligen bio­logiska. Man kan se flera av dessa orsaker exemplifierade i naken förkulturell form hos schimpanserna och deras flockbildningar, där honorna följer de starkaste hannarna eftersom de ger dem skydd och sta­tus och garanterar dem en god avkomma. Honorna anpassar sig till makten, de ignorerar de perifera och avvikande hannarna men konkurrerar desto hårdare med andra honor, i synnerhet kollektivt mot dem som är mera självständiga och oberoende än de själva, d.v.s. som bryter det feminina mönstret. De starkaste hannarna kan konkurrera inbördes om ledarskapet i flocken eller bilda ett slags brödraskap, medan de svagaste hannarna lämnas åt sidan eller får lämna flocken. Det finns en makt hos schimpan­serna liksom det finns hos människorna, men den är inte institutionaliserad utan personlig – den är identisk med den eller de starkaste individerna i flocken. Denna makt är kanske mindre komplex och effektiv än den institutionaliserade mänskliga, men den är samtidigt ärligare och direktare och kräver till skillnad från den andra personligt mod och handlingskraft. (Fast kan en institutionaliserad och operson­lig makt verkligen vara komplexare än en personlig och psykofysisk? Innebär institutionaliseringen inte samtidigt en ofrånkomlig schematisering och förenkling – ett förstärkande av den gemensamma nämna­ren och av det genomsnittliga?) De svaga schimpanserna har inga möjligheter att prata till sig inflytande med hänvisning till sina ”schimpansliga rättigheter” och de kan inte ställa några krav på rösträtt och jämlikhet eller tvinga de starkare schimpanserna att följa de ”demokratiska spelreglerna”, d.v.s. avstå ifrån de fördelar de har i kraft av sin biologiska överlägsenhet. Hos schimpanserna finns varken dissi­denter eller karyatider.

Fotnot
Denna essä är kanske inte lika substantiell som jag först tyckte, men jag ville gärna få tillfälle att citera min favoritförfattare Lars Gustafsson. Läsaren kan betrakta resten som utfyllnad! Citatet är hämtat från boken För liberalismen – en stridsskrift. Med tanke på formatet, sex kapitel på knappt 70 små sidor, är det förmodligen en av de innehållsrikaste och tänkvärdaste politiska texter som skrivits på svenska. Mycket uppslagsrik och stimulerande, på det sätt som är typiskt för Lars Gustafsson. Ingen konservativ bör av­skräckas av bokens titel. Det är inte trångsynt och förmyndarmässig socialliberalism som förklaras och försvaras utan en liberalism som med Gustafssons egna ord ”vill ha en människa som växer”, d.v.s. raka motsatsen till det ”lika utfallets” livsfientligt nivellerande ideologi. En faustisk liberalism, skulle man kunna kalla det. För övrigt måste vi hålla dialogen levande inom oss. Hålla oss med en inre dissident el­ler daimon som kan utmana oss, väcka oss och leda oss rätt när vi håller på att gå vilse. Att sluta gå, att sluta röra sig, sluta växa, är även det ett sätt att gå vilse på. Utan en inre dialog, utan personliga motsä­gelser, konflikter, frågor och ifrågasättanden, riskerar vi att snart likna de själlösa karyatider som tror att de känner sig själva och vet allt de behöver.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.