Om dissidenters och karyatiders psykologi

Aktuellt, Feminism, Konservatism, Liberalism, Politik

”Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”

– Lars Gustafsson

Den politiska oppositionen finns inte från början. En politisk opposition är inte institutionaliserad. Det finns ingen färdig plats att inta för dem som börjar göra motstånd mot missförhållanden och förtryck. Detta präglar oppositionen och de som opponerar sig. Oppositionen formas och befästs genom ord och handlingar vilka inledningsvis har en mer personlig och spontan innebörd: en känsla av att vara ho­tad eller trängd, att tycka sig se vitala livsmöjligheter försvagas och försvinna, och ana att det finns en avsikt bakom detta, att förstörelsen inte är en naturlig och ofrånkomlig process utan något som någon önskar och gynnas av. Oppositionen blir till i opposition mot något. Mot något som redan finns och är institutionaliserat, men vars innebörd och konsekvenser ännu är huvudsakligen okända och obestämda – eller dolda och outtalade. En dissident är en avvikare, någon som går sin egen väg. Varje dissident går med nödvändighet sin egen väg. Det som sker när en opposition växer fram och tar form är att dissi­denterna känner igen varandra i sin opposition och i det som driver dem. De ser sig själva i varandra och en slags vänskap uppstår. Oppositionen är i sin vackraste form, när den ännu domineras av de ursprung­liga och äkta dissidenterna, en slags vänskap, ett broderskap. Det yttre hotet hjälper dem att se det mänskliga hos varandra. (Hotet eller risken som en positiv och skapande kraft – detta är något som borde uppmärksammas mer.) Karyatiderna är dissidenternas psykologiska motsats. Karyatider har egentligen inte några övertygelser, de tror inte spontant och av egen kraft på någonting, vilket deras högljudda och ensidiga trosbekännelser är ett indirekt belägg för. (Tillvarons komplexitet utesluter kate­goriska livsövertygelser. Den som ger uttryck för en sådan övertygelse är m.a.o. antingen en skådespela­re – politiker eller gycklare – eller någon som saknar kontakt med tillvarons komplexitet. Och om ens verklighetskontakt är svag eller outvecklad kan man inte bilda några självständiga ideér eller genuina – tentativa – övertygelser. Vem har någonsin mött en högljudd mystiker?) Karyatiderna stödjer inte en sak eller idé utan en institution som fanns innan deras tjänstgöring påbörjades och som finns oberoende av var och en av dem. Maktens byggnad finns från början. Maktens byggnad har alltid funnits. Den är av evärderlighet. Den genomgår upprepade förvandlingar, gör sig av med obrukbara funktioner och häm­mande strukturelement och ersätter dem med andra som är bättre och effektivare, iklär sig nya och mo­derna institutionella former och motiveringar, men till sin kärna och sina bärande strukturer är den all­tid densamma: dominans, kontroll, successivt tilltagande formalism och en ständigt ökande förbrukning av andras resurser. (Det är den institutionaliserade maktens parasitism som är dess viktigaste egenskap. De andra egenskaperna är stödfunktioner eller funktioner som inte kan klara sig utan det konstanta till­flödet av resurser utifrån. Det är parasitismen som gör de officiella religionerna, moralerna och ideolo­gierna till en förklädnad, en kuliss.) Karyatiderna träder in i denna mäktiga och hemlighetsfulla byggnad och tar den plats de blir anvisade. De definieras som karyatider i relation till denna byggnad och i rela­tion till varandra. Varför de dras till denna byggnad från början, vad det är som lockar dem att försöka ta en plats där, behöver vi inte gå in på här. Det tillhör individualpsykologins oklara och röriga område. Innan de har tagit plats i byggnaden drivs de av andra krafter än de som driver dem när de väl har fått sin plats och gör vad de kan för att behålla den. De anvisas en ledig plats där de passar in och kan full­göra en bärande uppgift, och när de väl står där känns platsen på det hela taget trygg och bekväm. Om de av någon anledning skulle börja vantrivas kan de utan rasrisk lämna sin plats igen, för karyatidernas antal är stort och det finns alltid någon annan som är beredd att ta över deras uppgift. Och om bördan de bär på blir för tung och de bryts ned av den försvinner de diskret och ersätts av andra. Men för de flesta av dem är det skönt att rätta in sig i det långa ledet av karyatider, att göra detsamma som alla and­ra och inta samma hållning som dem, och ju fler som står där desto bättre är det, för dels blir ju bördan lättare när det är fler som delar på den och dels känns det rimligare och ser naturligare ut att stå där och bära upp ju fler som står bredvid. En ensam liten karyatid skulle göra ett besynnerligt, ja, skrattretande intryck. Karyatiderna är inte institutionens underdåniga tjänare, de är inte förödmjukade och förnedra­de av sin uppgift, utan fyller tvärtom en viktig och nödvändig funktion som de har all anledning att vara stolta och nöjda över. Karyatiderna kan inte tänka sig något bättre och riktigare liv än att stå där tillsam­mans med alla de andra och bära upp den stora byggnad i vars dunkla inre maktens gudomligheter döl­jer sig och där dessa gudomligheters präster och övriga officianter utför sina av allt att döma ytterst be­tydelsefulla uppgifter. Kanske hyser några av karyatiderna en hemlig förhoppning om att en gång få bli medlem av prästernas skara och få se en glimt av maktens gudom. För dissidenten är det tvärtom. Av någon anledning varken kan eller vill han bära upp maktens byggnad. Dissidenten är främmande för makten. Den hotar honom på ett inre plan. Den hotar att förfalska honom och beröva honom kontak­ten med sig själv – den utgör ett hot mot hans själ. Den växande och rörliga människan känner instink­tivt att den politiska makten är motsatsen till vad han själv är. Den må representeras av lärarna i en sko­la som vill forma ”goda människor” snarare än att lära ut kunskaper och färdigheter eller av den sociala ingenjörskonstens materialistiska moralister som med vetenskapliga metoder har kartlagt människan och räknat ut allt hon behöver. Dissidenten erkänner maktens ofrånkomlighet och nödvändighet, för han är varken okunnig om människans stora svagheter eller någon verklighetsfrämmande utopiker, men han vill inte själv utöva den och han vill inte att den ska vara större än vad den behöver vara. Och hur stor behöver den vara då? Hellre en för liten stat och en för svag makt som tvingar oss att själva lösa våra problem än en för stor som antingen förtrycker oss eller försvagar oss, säger han sig. Han anser, kanske med ett visst mått av idealitet eller naivitet, att lagen finns inom honom själv, att han själv vet vad som är rätt och fel och att han kan styra sig utan makten hjälp. (En av protestantismens rötter finns i den indoeuropeiska panteismen. Om Gud eller det gudomliga genomsyrar hela världen, allt levande, då kan ju också varje människa få kontakt med det gudomliga utan att behöva gå omvägen via präster och religiösa institutioner.) Och de andra då, kan de också styra sig själva? Kan anarkisterna och ”antira­sisterna” som springer runt och skriker och vandaliserar på gatorna kontrollera sig själva? Men, svarar han, staten finns ju, dess makt är stor och dess kontrollmöjligheter snarare ökar än avtar, och dessa upp­lopp och all denna förstörelse sker likafullt! Statsmakten kunde ha stoppat det. Statens ledare kunde ha analyserat orsakerna vid tidigare tillfällen och förhindrat en upprepning. (Det är egentligen inte så svårt: en företags- och skattepolitik som ökar antalet arbetstillfällen i den privata sektorn, en minskning av an­talet utbildningar och utbildningsplatser på universiteten och högskolorna samt att man gör det svårare för unga människor att leva på bidrag. När vänsterradikalen måste arbeta med något som andra är be­redda att betala honom för blir han småborgare. Småborgaren är jordens salt.) Man har valt att inte göra detta. Varför? Därför att det skulle ha minskat statens intäkter och omfång och därigenom dess makt. (Det är riktigt, men saken är otvivelaktigen mer komplicerad än så.) Dissidenten är ensam i sin övertygelse, och det är som en ensam man han möter sina likar. Men han är inte någon som undviker andra eller skyr mänsklig gemenskap, tvärtom. Det han skyr är den påtvingade gemenskapen och det anonyma kollektivet där alla är utbytbar och endast räknas för den funktion de utför för helheten. Dissi­denten uppbär inget annat än sig själv – men därigenom uppbär han det mänskliga. Det är ingen slump att bärarna av maktens byggnad, av den officiella världsbilden och de politiskt korrekta värderingarna, i det s.k. demokratiska och nominellt inte av våld och styrka utan av regler och information styrda mo­derna samhället till största delen utgörs av kvinnor – eller att dissidenterna i de flesta fall är män. Karyatiderna utgörs schematiskt sett av tre grupper: (1) kvinnor, (2) svaga och osjälvständiga män och (3) ambitiösa och viljestarka men andligt otillräckliga män vilka för att göra karriär och nå sociala fram­gångar är tvungna att utnyttja individer ur de båda föregående kategorierna. Det är väsentligen ur den tredje kategorin som maktens ledare, prästerna och officianterna inne i byggnaden, hämtas. Varför ut­görs karyatiderna i det moderna samhället i så stor utsträckning av kvinnor? Förklaringarna är flera. Men jämlikhetstänkandet och feminismen är knappast en av dem. Om kvinnan inte i sig själv hade vissa mentala egenskaper som är lämpliga i ett högteknologiskt och utpräglat byråkratiserat fördelningssam­hälle skulle ingen ideologi i världen kunna hjälpa henne att få makt och inflytande i det. En viktig orsak är att empatin, förmågan till inlevelse och medkänsla, vilken ju är starkare hos kvinnor än hos män, är en konflikthämmande och anpassningsdrivande kraft. (Fast här hör jag nu Vilhelm Ekelund invända att föreställningen om kvinnors högre känslighet är en enfaldig fördom! Sensibilitet är en form av begåv­ning. Den höga begåvningen är vanligare hos män. Följaktligen också den höga sensibiliteten. Jag tror att det ligger något i vad han säger. Att snabbt förstå nya sociala situationer och med precision och ny­ansering kunna bedöma psyket hos andra – människor såväl som andra varelser – måste alltid ha varit en viktig tillgång hos män. Kvinnors känslighet är kanske mer specialiserad och tar sig konventionellare och därigenom mer lättidentifierbara uttryck? Sentimentalitet är f.ö. något helt annat än sensibilitet. När­mast motsatsen.) En annan uppenbar orsak är att kvinnor generellt sett är fysiskt svagare än män, har mindre muskler och inte är så våldsbenägna, och därför i högre grad är beroende av en av andra skapad yttre skyddande ordning. Detta beroende av andras, d.v.s. mäns, skydd gör att sociala avvikelser och re­gelbrott kostar mer för kvinnor än för män. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har dock mins­kat behovet av fysiskt starka män för att upprätthålla detta skydd. Den duktiga eller ”högpresterande” flickan är den lydiga och indoktrinerade kvinnan. Indoktrinerad att göra yrkeskarriär framför att bejaka sin naturliga roll som hustru och moder – något som så småningom leder till diverse psykologiska pro­blem i form av depression och ”utbrändhet” m.m. Feminismens lockelse ligger bl.a. i att den utgör ett psykologiskt skydd mot insikten att det under den sociala fernissan fortfarande är biologin som bestäm­mer. Fast viktigast är kanske kvinnans konventionella sinnelag, hennes önskan att vara till lags, att passa in, att till punkt och pricka följa de sociala reglerna och uppträda på rätt sätt, d.v.s. att vara comme-il-faut eller, med ett modernare uttryck, politiskt korrekt. Kvinnor är noggrannare med allt ifrån det kor­rekta uttalet av ett ord till att inte hysa fel åsikter – eller umgås med människor som misstänks göra det det, d.v.s. med dissidenter. Får de t.ex. veta att Strindbergs förnamn egentligen ska uttalas som på frans­ka (Ågysst) springer de snart runt och uttalar det så och tycker att det är höjden av obildning att använ­da det vanliga svenska (germanska) uttalet. Vilket dödligt själsgift är inte många högskoleutbildningar för kvinnor av denna osjälvständiga och förkonstlade sort! (Kvinnor som har behållit sin ursprungliga dialekt väcker min spontana sympati. De som har bytt bort den mot ett opersonligt och tillgjort riksmål – exempel: journalister och programledare i radio och tv – väcker en lika spontana motvilja. Dessa kvin­nor kan t.o.m. låta mindre mänskliga än en artificiell rösttjänst som Siri!) Behovet att försköna sig själva och göra sig attraktiva med hjälp av smink och kläder och annat dylikt spelar också en roll. Att dölja sina verkliga åsikter och känslor, eller att inte ha några, är ju också ett sätt att ”försköna sig” på. (Inte för den man som söker en själ, dock. Män gör faktiskt det. Det är därför så många kvinnor väljer strate­gin att betona sina kroppsliga företräden – och blir bittra feminister när de är på väg att förlora dem. Förr levde män och kvinnor som regel i livslånga äktenskap. Inte var det den kroppsliga attraktionen som höll dem samman.) Kvinnors rädsla för att beskyllas för alltifrån bristande etikett till saker som ”främlingsfientlighet” och ”rasism” handlar inte så mycket om innehållet hos dessa uppfattningar som om oro över vad andra ska anse om dem. De förtrycker sig själva, och sina medsystrar, genom sin bio­logiskt betingade sociala anpasslighet och rädsla för avvikelser. Om det vore politiskt korrekt att sätta den egna rasen framför andra skulle kvinnor följaktligen göra det – och göra det i högre grad än män. (Män är i själva verket mer öppna för företrädena hos representanter för andra raser, de manliga såväl som de kvinnliga. Det är en aspekt av deras sensiblitet och den med denna sammanhängande nyfiken­heten och objektiviteten.) Är det f.ö. inte detta vi ser hos de skränigt onyanserade afroamerikanska BLM-kvinnorna i USA och hos en växande grupp aggressivt rasistiska yngre invandrarkvinnor i Sveri­ge? Jo, delvis, men det handlar också om mindervärdeskänslor och om en förträngd önskan att attrahe­ra ordentliga och framgångsrika män, vilket i ju realiteten ofta innebär vita män. Att uttrycka hat mot vita blir ett sätt för dem att hantera denna inre konflikt på. Sammanfattningsvis: en hos kvinnor biolo­giskt betingad brist på äkthet och ärlighet, på självdistans och objektivitet – på verklighetssinne. (De ser sig själva på för nära håll, som ”kvinnor” – eller ännu värre som ”förtryckta kvinnor” eller ”svarta kvin­nor” eller ”förtryckta svarta kvinnor”, eller vad som nu ligger närmast till hands – och uppfattar sig därigenom på ett förvrängt och förfalskat sätt. När de sedan märker att denna vrångbild ger dem upp­märksamhet och någon slags makt bejakar de den med ännu större övertygelse – och blir följaktligen ännu mer insnärjda i den och får ännu sämre kontakt med sig själva och med den människa de verkli­gen är. Den bristande självkännedomen eskalerar i sin tur hatet och aggressiviteten…) När makten övergår från att vara personlig och direkt till att bli formellare och mer indirekt får den i växande grad ett behov av lögner, tillrättalägganden och kulisser – av förvanskande och förskönande åtgärder. Orsa­kerna till kvinnornas fallenhet för att vara karyatider är hur som helst huvudsakligen biologiska. Man kan se många av dessa orsaker exemplifierade i naken förkulturell form hos schimpanserna och deras flockbildningar, där honorna följer de starkaste hannarna eftersom de ger dem skydd och status och ga­ranterar dem en god avkomma. Honorna anpassar sig till makten, de ignorerar de perifera och avvikan­de hannarna men konkurrerar desto hårdare med andra honor, i synnerhet kollektivt mot dem som är mer självständiga och oberoende, d.v.s. som bryter det feminina mönstret. De starkaste hannarna kan konkurrera inbördes om ledarskapet i flocken eller bilda ett slags brödraskap, medan de svagaste han­narna lämnas åt sidan eller får lämna flocken. Det finns en makt hos schimpanserna liksom det finns hos människorna, men den är inte institutionaliserad utan personlig – den är identisk med den eller de starkaste individerna i flocken. Denna makt är kanske mindre komplex och effektiv än den institutiona­liserade mänskliga, men den är samtidigt ärligare och direktare och kräver till skillnad från den andra personligt mod och handlingskraft. (Fast kan en institutionaliserad och opersonlig makt verkligen vara komplexare än en personlig och psykofysisk? Innebär institutionaliseringen inte samtidigt en ofrånkom­lig schematisering och förenkling – ett förstärkande av den gemensamma nämnaren och det genom­snittliga?) De svaga schimpanserna har ingen möjlighet att prata till sig inflytande med hänvisning till sina ”schimpansliga rättigheter” och kan inte ställa några krav på rösträtt och jämlikhet eller tvinga de starkare schimpanserna att följa de ”demokratiska spelreglerna”, d.v.s. att avstå ifrån de fördelar de har i kraft av sin biologiska överlägsenhet. Hos schimpanserna finns varken dissidenter eller karyatider.

Fotnot
Denna essä är kanske inte lika substantiell som jag först tyckte, men jag ville gärna få ett tillfälle att cite­ra min favoritförfattare Lars Gustafsson! Läsaren kan betrakta resten som utfyllnad. Citatet är hämtat från boken För liberalismen – en stridsskrift. Med tanke på formatet, sex kapitel på knappt 70 små sidor, är det förmodligen en av de innehållsrikaste och tänkvärdaste politiska texter som skrivits på svenska. Mycket uppslagsrik och stimulerande, på det sätt som är typiskt för Lars Gustafsson. Ingen konservativ bör avskräckas av bokens titel. Det är inte trångsynt och förmyndarmässig socialliberalism som förkla­ras och försvaras utan en liberalism som med Gustafssons egna ord ”vill ha en människa som växer”, d.v.s. raka motsatsen till det ”lika utfallets” livsfientligt nivellerande ideologi. En faustisk liberalism, skul­le man kunna kalla det. För övrigt måste vi hålla dialogen levande inom oss. Hålla oss med en inre dissi­dent eller daimon som kan utmana oss, väcka oss och leda oss rätt när vi håller på att gå vilse. Att sluta gå, att sluta röra sig, sluta växa, är även det ett sätt att gå vilse på. Utan en inre dialog, utan personliga motsägelser, konflikter, frågor och ifrågasättanden riskerar vi att snart likna de själlösa karyatiderna som tror att de känner sig själva och vet allt de behöver.