Theodor Adorno, Frankfurtskolans främsta företrädare, var en man av betydande motsättningar, ”två själar levde i hans bröst”. Å ena sidan var han en av den så kallade ”kulturmarxismens” fäder, å andra sidan en elitistisk historiepessimist som kunde angripa jazzen och konstatera att ”every visit to the cinema, despite the utmost watchfulness, leaves me dumber and worse than before”. Dessa motsättningar bidrog i hög grad till Adornos intellektuella attraktionsförmåga, perspektiv och teman från djuphögern anammades och fördes vidare av vissa vänstermiljöer efter kriget. Det handlar bland annat om kritik av kulturindustrin, egalitarismen och miljöförstöringen. Liksom föraktet för biografbesöken, här dessutom ofarligt eftersom Adorno var en man av vänstern. Ihop med dessa positiva teman kom dock mer tveksamma inslag, som Adornos negativa syn på thumos och Benjamins försök att tolka det proletära våldet som något bortom gott och ont. En genuin höger bör därför dekonstruera Adorno och hans gelikar, där finns fortfarande värdefulla insikter men också mycken skadlig ballast.
Ett intressant exempel på Adornos kulturkritik är analysen av det nya. I dagens konsumtionssamhälle är det nya centralt, det gäller oavsett om vi talar om musik, film eller produkter. Det nya är bättre än det gamla, det är så självklart att det inte behöver förklaras. ”Consume product and then get excited for new product”. Adornos ansats är därför fruktbar. Talande nog utgick han även här från två tämligen reaktionära herrar, nämligen Poe och Baudelaire. De identifierade ”det nya” som en viktig kategori i det framväxande moderna samhället och beskrev dess psykologiska kvalitet som, med Adornos ord, ”an unknown threat, which the subject entrusts itself to, and which in a dizzying recoil promises pleasure”. Nyhetens behag analyserades här med utgångspunkt i psykologi och filosofi, nästan i myt. Adornos kunskaper om Guenon tycks ha varit begränsade, men detta moderna fokus på nya det för tankarna till kvantitetens herravälde. Adorno talade flera gånger om ”kvantifiering”, bland annat menade han att ”omnipotent quantification has taken away the possibility of perception itself.” Den som bara ser kvantiteter kan inte förnimma tingen, en variant på att den som vet priset på allt inte känner värdet på något.
Adornos reaktionära ådra och potential blev tydlig i stycken som ”what is rebelled against in the cult of the new and thereby in the idea of what is modern, is the fact that there is no longer anything new.” Detta blir uppenbart om vi studerar musikindustrin. Ytliga ”nyheter” som autotune, ljudeffekter, tillgjorda brytningar, artistbyten, skvaller och smurfröster kan inte dölja det faktum att musikindustrins kärna är repetition, ett annat av Adornos favoritbegrepp. Det är en utarmad, torftig mänsklighet som tilltalas av sådana former av ”det nya”, Adorno beskrev hur de redan på hans tid förlorat förmågan att känna lycka. ”To still be able to perceive anything at all, regardless of quality, replaces happiness.” Den som egentligen inte är nöjd med det bestående behöver hela tiden det nya. Adorno jämförde den moderna människan med en missbrukare, det nya som kickar. ”Everything can, as the new, divested of itself, be enjoyed, just as the numbed morphine addict finally reaches indiscriminately for any drug, even atropine.” Han talade om det nya i ordalag som ”evil”, ”infantile” och ”satanic”. Med tanke på att han till skillnad från Evola och Guenon saknade en metafysik blir detta språkbruk på samma gång fascinerande och tragiskt.
Intressant för vår tid blev resonemanget inte minst när Adorno kopplade det nya till den moderna oviljan att föra släktet vidare. Fallande födelsetal och viljan att byta ut Europas folk mot andra (nyare?) grupper som bland annat Douglas Murray beskrivit får delvis sin förklaring här. Adorno skrev att ”humanity, which despairs of its reproduction, unconsciously casts the wish to survive onto the chimera of never known things, but these latter resemble death. They point to the downfall of an entire constitution, which virtually no longer needs its members.” Konsumtionssamhället och kulturindustrin visar sig existentiellt vara bärare av död, systemet behöver inte längre sina medlemmar och har dessutom tömt dem på liv och mening. Adorno beskrev spelet mellan subjektets sönderfall och det nya, han talade om ”disassembly of the subject into convulsive moments in which the subject deceives itself that it is still alive”. Här känner vi igen Evolas tankar, men konkretiserade och kopplade till konsumtionssamhället.
Det enskilt mest givande i Adornos reflektioner kring det nya är uttrycket ”will-less fascination”, det beskriver i hög grad den moderna människans relation till kulturindustrin. Kombinerar man det med Adornos tankar om det nya, det infantila och subjektets sönderfall blir det fruktbart. Kombinerar man det med Evolas beskrivning av subjektets sönderfall och det sub-individuella blir det än mer givande, Evola erbjuder då ett mer övergripande perspektiv och Adorno en tillämpning av det i en given historisk situation. Men kombinerar man det dessutom med Jungs tankar om den civiliserade människans farliga svaghet för det primitiva blir det högintressant (och direkt politiskt inkorrekt). Adorno var i sin jazzkritik själv inne på hur kulturindustrin försökte kapitalisera på exoticistiska föreställningar och stereotyper, Jung menade att sådan fascination av det primitiva var skadligt för den civiliserade människan. Kombinationen av Adorno, Evola och Jung utgör här ansatsen till en potentiellt fruktbar analys av vårt samhälles fascination av det primitiva. Oavsett om man som Adorno ser det hela som en exoticistisk föreställning eller inte så har vår kultur fastnat i en sådan fascination, där det ska ”skakas rumpa”, visas ”bling bling”, ”pimpas” och så vidare. Det är en variation på det ”nya” Poe, Baudelaire och Adorno beskrev, och det verkar omöjligt för vår civilisation att ta sig ur det. Adorno skisserade i bland annat Minima Moralia de orsaker detta har, i en samhällsform tömd på mening och fylld av repetition och kvantifiering är det nya och det primitiva det enda som återstår.
Sammantaget finner vi att Adornos analys av ”det nya” är användbar och ger perspektiv på det moderna samhället i allmänhet och kulturindustrin i synnerhet.
Om skribenten: Joakim Andersen
