Under flera år har de stora internetföretagen, ”Big Tech”, arbetat med dubbla måttstockar när de tillämpat sina formellt sett neutrala regelverk. Måttstockarna blir begripliga och förutsägbara om man konstaterar att de är politiska, de utgår från distinktionen mellan vän och fiende. Kritiker av etablissemanget, oavsett om det handlat om invandringskritiker, trumpanhängare eller andra, har utsatts för allt från shadowbanning till avstängningar. Etablissemangets de facto vänner och allierade har behandlats mer generöst. Detta är inga nyheter, men den ständigt mer orättvisa behandlingen av etablissemangets utmanare bekräftar att status quo upplevs hotat av bland annat Big Tech. Att Facebook nu övergett anspråken på neutralitet och helt sonika förbjudit användare att dela material från ”farliga” opinionsbildare som Alex Jones, Laura Loomer och Louis Farrakhan får därför ses som ett erkännande av att det metapolitiska ställningskriget inte utvecklats som man hoppats. ”Först skrattar de åt dig, sedan stänger de av dig från Fakebook och sedan vinner du” heter det som bekant (det är möjligt att det finns några ytterligare steg vi missat).
Man kan dra ett antal slutsatser av detta. För det första är Facebook med flera arenor fortfarande användbara verktyg för att nå ut med sitt budskap till den stora grupp som ännu befinner sig i början av ett politiskt uppvaknande. Bestående segrar vinns inte på sociala medier allena, däremot kan de vara ett inslag som varken ska över- eller underskattas. Var och en bör fundera över hur man kan nå ut med sitt budskap så effektivt som möjligt utan att stängas av, och i vilka lägen en virtuell kamikazeattack är värd sitt pris. En strategisk och mental distans är oavsett vilket viktig att bibehålla, liksom en insikt att man inte kan begränsa sig till sociala medier.
För det andra är äldre, till synes liberala, argument om att ”det är privata företag som gör som de vill” inte längre tillämpbara. Dels för att det finns en konflikt mellan yttrandefrihet, grundat i kollektivets behov av att kunna väga olika argument mot varandra, och en sådan ”fri företagsamhet”. Monopolföretag ska exempelvis inte kunna kväva samhällets samtal om farorna med allt från invandring till invasionskrig. Men också för att den tydliga gränsen mellan privata företag och statlig sfär hörde 1800-talet till och idag brutit samman. Man kan beklaga detta, om 1800-talets fria företagande, konkurrens och entreprenörer funnits kvar är det sannolikt att vi haft genuin yttrandefrihet på sociala medier och ett flertal politiskt inkorrekta entreprenör-företagare. Men vårt samhälle har genomgått det Samuel Francis i Leviathan & Its Enemies kallade en managerial revolution. Det gäller den stat som vuxit oproportionerligt in i tidigare icke-statliga sfärer och tagits över av ”managers”. Men det gäller också de stora företagen, där ägande och kontroll skiljts från varandra och där liknande grupper av ”managers” tagit över. I samband med detta har gränsen mellan stat och storföretag luckrats upp. Kontakter med staten ger exempelvis möjlighet till överprofiter, komplex EU-lagstiftning slår ut mindre konkurrenter och den nya klassen av managers rör sig mellan statliga och privata arbeten (jämför Persson och Reinfeldt). Samtidigt har man utvecklat en liknande världsbild, ibland talas det om woke capital och det är ett exempel på det. Storkapitalet representeras ofta av politiskt korrekta managers. De agerar som politiska aktörer, och det är positivt när bland annat Donald Trump sätter fingret på det och hotar bemöta dem som sådana. Politiskt korrekta monopolföretag kan inte i längden förvänta sig samma rättigheter som vanliga entreprenörer, fast det idag är tvärtom.
Den tredje punkten rör Facebook som fenomen, Facebook är nämligen skadligt för din hälsa. I ett udda, postmodernt exempel på det den kontinentala filosofin kallar alienering är det här nämligen användaren som är produkten. Tucker Carlson skriver i boken Ship of Fools att ”Facebook knows more about its users than many spouses know about each other. Facebook sells this information to companies, which use it to make the most finely tuned advertising pitches in history.” Facebook har medvetet utformat tjänsten så att den ska vara beroendeframkallande. Sean Parker, tidigare president för Facebook, har i en intervju sagt att tanken bakom det hela var ”how do we consume as much of your time and conscious attention as possible?” Svaret var att man medvetet utnyttjade en svaghet i den mänskliga hjärnan, Facebooks konstruktörer sprider ut de dopaminkickar användare får när någon gillar eller kommenterar deras bilder och inlägg, över tid enligt en algoritm.
Denna cyniska manipulation kan upplevas frånstötande i sig, men den har också konsekvenser för hälsan. En studie av Royal Society for Public Health från 2017 tog upp hur unga påverkas av sociala medier som Facebook, Instagram och Youtube. Bland annat självbilden, bilden av den egna kroppen och sömnen kan påverkas negativt, plattformarna tycks också bidra till ett post- eller ultranarcissistiskt samhälle där människor hela tiden jämför sig med andra (”compare and despair”som det summeras i studien). Sämst för de ungas hälsa var plattformen Instagram, följt av Snapchat, Facebook och Twitter. Youtube tycktes istället ge en liten positiv nettoeffekt. I synnerhet Instagram tycktes bidra till att många får problem med upplevelsen av sin kropp, paret utseendefixering och ”kroppsaktivism” kan i hög grad vara en följd av dessa nya medier. Studien introducerar också termer för nya fenomen som FoMo, ”fear of missing out”.
En dansk studie från 2015 visade att tillfredsställelsen med livet ökade och känslolivet blev mer positivt när en grupp användare avstod från Facebook under en veckas tid. Förändringen var betydande, och särskilt stor för ”heavy Facebook users, passive Facebook users, and users who tend to envy others on Facebook”. Av detta kan man dra slutsatsen att för många är Facebook och liknande sociala medier ett negativt inslag i livet, men också att det för vissa grupper kan vara tillräckligt att ändra sitt användande av dem för att må bättre. Den tunga användaren kan skära ner på sin tid framför Facebook, den som lider av ”facebook envy” kan bli medveten om det och arbeta med det.
Sammantaget finner vi i varje fall att Facebook och liknande sociala medier är djupt problematiska, både av politiska och medicinska skäl. På politisk nivå kan man verka för att dessa managerstyrda monopol kontrolleras, splittras eller läggs ner. Som enskild person och/eller förälder bör man ha en medveten strategi så att deras skada på hälsa och känsloliv begränsas.
Om skribenten: Joakim Andersen
