För den som följt vänsterns utveckling under några decennier blir det snabbt tydligt att det som var oproblematiskt igår är oacceptabelt idag och vice versa. Det gäller allt från synen på religionskritik och yttrandefrihet till den nationella frågan och konsumtionssamhället. Detta beror bland annat på att vänstern tagits över av det Christophe Guilluy kallat borgerliga bohemer och att ekonomin numera både gynnar och gynnas av en liberalisme-libertaire. Denna snabba förändring av vänstern kan illustreras av hur Castoriadis från Socialisme ou Barbarie utan omsvep kunde avfärda mångkulturalismen som utopisk, en grupp dominerar alltid andra grupper i en ”mångkultur”, och att Debord från Situationist International kunde förutspå att invandringen skulle leda till apartheid, ghetton, raskonflikter och, ”someday”, till blodbad. Båda dessa var på sin tid uppburna företrädare för den nya vänstern.
En i sammanhanget intressant företrädare för den äldre vänstern är istället den albanske diktatorn och stalinisten Enver Hoxha. Hoxhas styre var inte tilltalande, det var repressivt och totalitärt. Hoxhas texter kan också påminna om Stalins vad gäller träighet, det för ofta tankarna till en sekulär religion (”den enda religionen för en alban är albanism” för att citera den både kristendoms- och islamfientlige Hoxha). Men det i sammanhanget intressanta är hans inställning till den nationella frågan, inte minst då den på sin tid inte var skäl till kritik från övrig vänster och då den ligger väl i linje med arvet från Marx. Hoxhas retorik utgår från två centrala begrepp, klasser och folk. Folket är den ursprungliga gemenskapen, vilket för tankarna till Marx etnografiska anteckningar. Hoxha var, i likhet med bland annat sin rumänske kollega Ceausescu, protokronist, och lade betydande energi på att identifiera kontinuiteten från illyrier via historiska albaner till sitt samtida folk. Bland annat fysiska antropologer var involverade i detta projekt, Hoxha anknöt också till historiska försvarare av det albanska folket i sina tal och texter. Skanderbeg beskrevs exempelvis som en nationalhjälte, en furste ”som älskade folket och var älskad av det”. Här avviker vi som synes en aning från Marx, genom att nationalismen i Hoxhas nationalkommunism får företräde framför klassanalysen.
Han rörde sig i tal och texter med begrepp som idag vore fullständigt oacceptabla inom vänstern, bland annat noterade han att skillnaden mellan albaner och britter varit albanernas ovilja att blanda blod med erövrare, ”our country has been invaded many times, but we have always fought the enemies, we have driven them out and we have never mixed our blood with them.” Blod spelade för övrigt, vid sidan av målande liknelser med vargar och örnar, en viktig roll i Hoxhas retorik. Om Marx symbolvärld var gotisk, präglad av vampyrer och odött arbete, så var Hoxhas mer arkaisk och präglad av rovdjur och blod. Man anar här kopplingen till ett krigarfolk med en fot uppe bland bergen. Kontinuiteten spelade oavsett vilket en viktig roll, till den grad att han definierade den albanska nationen etniskt. I en debatt med en serbisk kommunist skrev Hoxha ”the Albanians are one ethnic entity, one people.” Han såg detta som oproblematiskt och vände sig mot föreställningen att det skulle vara ”fascism”. I synnerhet om det var acceptabelt att tala om en serbisk nation men fascism att tala om en albansk. Detta har för övrigt bäring på vår situation idag, där nationalism för svenskar är ”fascism” men för andra grupper anses fullt legitimt.
Hoxhas centrala begrepp klass och folk blir begripliga mot bakgrund av Marx. Folkets gemenskap splittras under historien av klasser, dessutom underordnas flera folk av imperialismer. Det senare är kärnan i Hoxhas internationalistiska texter och tal, där ”the peoples” och deras kamp för frihet står i centrum. Splittringen i klasser innebär samtidigt att främmande makter har tillgång till överlöpare i folken (jämför det marxistiska begreppet komprador, tillämpbart på vår tids globalister). I Hoxhas tankevärld finns det därför en logisk koppling mellan patriotism och socialism, det klasslösa samhället är folkets intressegemenskap återskapad på en högre nivå (jämför Aufhebung). Det som skiljer Hoxhas nationalkommunism från en klassisk nationalsocialism är en betydligt mer pessimistisk inställning till kapitalets förmåga att samexistera med folkgemenskapen.
Vad man kan notera är att Hoxhas långt gångna isolationism gjorde honom uppmärksam på hotet från det Adorno kallar kulturindustrin. Även om det var förbjudet tog många albaner del av västerländsk media och populärkultur. I en text betitlad Intensify the ideological struggle against alien manifestations and liberal attitudes towards them angrep han samtida västerländsk populärkultur, på ett sätt som påminner oss om att dekadensbegreppet sällan varit marxister främmande. Hoxha skrev att ”in spiritual life, liberalism became the key which opened the door to the influx of the degenerate Western culture and way of life”, han talade om ”the degenerate ways of behaviour, tastes and way of life of the rotten bourgeois-revisionist world” och beskrev hur en mäktig industri för förgiftandet av allmänheten vuxit upp. Bitvis låter Hoxha reaktionär, han försvarade arkaism och folklorism och vände sig mot ”such degenerate «importations» as long hair, extravagant dress, screaming jungle music, coarse language, shameless behaviour and so on” (just formuleringen med ”djungelmusik” fick han faktiskt kritik för från amerikansk vänster). Samtidigt begränsades hans förmåga att förstå konsumtionssamhälle och populärkultur dels av det egna landets fattigdom och dels av en föråldrad begreppsapparat, där han talade flitigt om ”revisionism” som en del av problemet.
Sammantaget finner vi med Hoxha som exempel alltså att vänstern på historiskt sett kort tid bytt position vad gäller ”the peoples”, och gått från inter- till antinationalism. Den som vill fördjupa sig i Hoxha finner en betydande kvantitet av texter på Enver Hoxha Archive, de texter som använts i dagens artikel återfinns i Selected Works volym IV, V och VI, samt i The Anglo-American Threat.
Om skribenten: Joakim Andersen
