I varje ångetag – svensk steampunk

Okategoriserade

De senaste åren har steampunkgenrens popularitet ökat närmast explosivt. Inte minst tycks det handla om en estetisk och subkulturell fascination, idag kan allt från klockor och glasögon till kläder och mobiler ges ett steampunkutseende. Detta öppnar möjligheter för en kreativ ådra, samtidigt som 1800-talets estetik ofta var tilltalande i sig. Mycket av den parafernalia som förknippas med eran förkroppsligar en livsstil som idag kan framstå som utopisk (från fezar och rökrockar till konstnärliga detaljer från Black forest och absinthe). Att gentlemannaideal fascinerar idag är inte särskilt märkligt. Det finns också en litterär aspekt, i steampunken förs arvet från tidiga science fictionförfattare som Jules Verne, Mary Shelley och H.G. Wells vidare. Ibland blir resultatet riktigt roligt, inte minst när man för in teman från andra genrer, som fantasy och habsburgiana i dieselpunkaktiga Carbon Grey och post-apokalyptiska inslag som djurmutanter och steampunkcyborger i Joe Kellys Steampunk.

bf

Mer tveksam är ändelsen i ekvationen, ”-punk”. Alltför ofta handlar det om en sorts retroaktiv kolonisation, där sentiment från tidigt 2000-tal appliceras på en svunnen tid. Så står ofta klassklyftor och genusfrågor i centrum, med en socialdarwinistisk underton som är betydligt starkare än den var i historien (utan kristendomen kan vi exempelvis inte förstå gentlemannaidealet). Huvudpersonerna är inte sällan som hämtade från tidigt 2000-tal de också, med en inställning till samhälle och liv som hör hemma i cyberpunken. Detta innebär att det som är intressant i den viktorianska eran inte kan utforskas, istället reduceras det hela till en karikatyr av sådant författarna ogillar med 2000-talet. Om man är intresserad av viktoriansk moral, gentlemannaideal och imperialism är man alltså snarare neo-viktorian och kommer ofta bli besviken på steampunkgenren. Jag gillar kort sagt steampunk och finner betydande potential i fenomenet, även om det är tråkigt när det ska reduceras till någon sorts tidsresor för 2000-talskommunister.

Steampunkfenomenet har även nått Sverige, där den gamle sherlockianen Mohamed Omar bland annat utvecklat ett fezbeklätt alter ego vid namn Steampunk-Agueli och där rollspelet Mutant, trots sin framtida placering, ofta haft liknande inslag. Det har också getts ut en novellantologi betitlad I varje ångetag. Antologins noveller utspelar sig i en gemensam värld, ett oscarianskt Sverige där Norge aldrig lämnade unionen och där kungadömet rentav har kolonier i omvärlden (både Grönland och Nova Gothia i dagens USA). Teknologin är som sig bör inte helt historiskt korrekt, bland annat stöter vi på luftskepp, väldiga arktiska kupoler och automater. Som om inte detta vore nog har man även fört in odöda i handlingen, världen har drabbats av en invasion av sådana, och dessutom finns det demoner. Detta skulle kunna ge ett överlastat, närmast barockt, resultat, men fungerar väl då de olika författarna fokuserar på olika aspekter. Bakgrunden är riktigt intressant.

Grundproblemet är att man redan i introduktionen slår an den politiserade 2000-talston som nämnts ovan: ”kronan går bokstavligen över lik för att förverkliga sina snillrika planer på att slå mynt av allt… kung Oscar II:s valspråk lovar visserligen ”Brödrafolkens väl” men frågan är om det verkligen inbegriper kvinnor, odöda och andra misshagliga varelser”. Det hade ärligt talat känts mer originellt att läsa en oscariansk ångpunkfantasy utan den ideologiska ballasten från 1968, kanske med en rojalist och gentleman i huvudrollen, utan något som helst ”problematiserande” (ibland är det mer problematiserande att inte problematisera). Men detta överlåter vi med varm hand åt Motpols gissningsvis kreativa läsare att åtgärda, och återgår till recensionen.

oscar II

Ansatsen är på många sätt lovande, att förlägga ångpunk i vårt eget land och att dessutom föra in både demoner och odöda i handlingen. Med det sagt dras flera noveller med problem, bland annat vad gäller språket och trovärdigheten. En del noveller känns amatörmässiga. Samtidigt finns det noveller som håller god nivå, som Stadens saknad av David Hegardt. Detta trots att de dickenska klichéerna där blir surrealistiska och personbeskrivningarna mindre trovärdiga, det hela bärs upp av en fascinerande intrig med vansinniga mekanusar och demoner. Även I stormen hon dansar av Nathalie Sjögren är intressant, och utnyttjar demontemat väl. Förankrad, på botten av min själ av Johannes Pinter för tankarna till den mer gotiska 1800-talsromanen, och olycklig kärlek bortom döden. Även När hundvalpar dör, av Jonas Lejon, har en sorglig underton som fungerar väl.

Man kan alltså konstatera att ansatsen är god, men att den bara genomförs till en del. Delvis beror detta på en oförmåga att förstå den oscarianska epoken annat än som en karikatyr av ens upplevelse av 2000-talet. Är man intresserad av genren är det ändå en antologi värd att läsa, förhoppningsvis kan den också inspirera till mer svensk ångpunk.

Relaterat
Iron sky
Neal Stephenson – The Diamond Age
Steampunk-Agueli
Vox Popoli – What is pink SF/F?