Ofta antas politisk korrekthet vara en följd av att vänstern tagit över samhället. En alternativ förklaring är att det är förändringar i samhället som gjort att politisk korrekthet tagit över vänstern. Man stöter oftast på den senare förklaringen i delar av vänstern, en mer dialektisk syn på saken är att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.
En tänkare som behandlade detta på ett insiktsfullt sätt var Mark Fisher, tragiskt bortgången 2017. Fisher studerade bland annat det han kallade ”kapitalistisk realism”, den värld där ramarna i form av den ekonomiska ordningen tas för given. Politisk korrekthet är en fullt logisk reaktion på en sådan värld, där man kämpar om att få fördelar inom systemets ramar istället för att förändra det. Depression och överdoser är andra vanliga reaktioner. Men Fisher utvecklade också en värdefull analys av ”vänsterns” häxprocesser i artikeln Exiting the Vampire Castle.
Fisher beskriver där hur vänstertwitter ofta är en ”miserabel, nedslående zon”, där man angriper varandra för påstådda tankebrott och felformuleringar. Han hade själv stillatigande åsett sådana häxprocesser och av rädsla inte ingripit. Men när sådant som faktiskt ingav honom hopp, som Russel Brand, också angreps fick Fisher nog. Hans slutsats var att klass var en central ingrediens i angreppen på bland annat Brand. Vänstern hade slutat prata om klass, och tagits över av småborgare från universiteten. Som utomstående kan man notera att det är samma undermåligt bildade småborgare som idag hånar ”svärjevänner” för deras stavning, men de angrep alltså även vänsterprofiler med arbetarklassbakgrund som Russel Brand. Fisher beskrev resultatet med orden ”class has disappeared, but moralism is everywhere, where solidarity is impossible, but guilt and fear are omnipresent.” Hans slutsats var att detta berodde på att vänstern var så gott som död, och att borgerliga och liberala sätt att tänka tagit över.
Detta kom till uttryck genom det han kallade vampyrernas slott, en ”libidinal-diskursiv konfiguration” (alltså, halvdant översatt, en byggnad av både tankar och begär). Vampyrernas slott bygger på skuld, de som befinner sig i slottet använder skuld som vapen mot oss andra (och varandra). Fishers analys är här starkt influerad av Nietzsche, på ett fruktbart sätt. De libidinala drivkrafterna bakom vampyrernas beteenden beskrivs träffsäkert av Fisher som: ”a priest’s desire to excommunicate and condemn, an academic-pedant’s desire to be the first to be seen to spot a mistake, and a hipster’s desire to be one of the in-crowd.” Han beskriver här samtidigt de psykologiska belöningarna bakom politisk korrekthet. Vampyrerna karaktäriseras också som i grunden liberala, eftersom de själva är relativt priviligierade vill de tala så lite som möjligt om klass. ”Ras och genus” blir deras verktyg för att slippa, Fisher skriver ”the sheer mention of class is now automatically treated as if that means one is trying to downgrade the importance of race and gender.” Detta förklarar varför samma fenomen kan definieras som vänster och anti-vänster. För den gamla klasskampsvänstern är vampyrvänstern en främmande fågel. För andra är de samma gamla vänster. Begreppen är relativa.
Riktigt spännande blir det när Fisher beskriver det han kallar neoanarkisterna. Här besvarar han den fråga de flesta i högern aldrig ens ställer; varför massproducerar vårt samhälle människor benägna att falla för PK-sekten om det nu är så fantastiskt? Uppenbarligen är det ett samhälle som massproducerar besvikelse, alienation, okunnighet och meningslöshet. Det var Fisher redan väl medveten om, han föll själv offer för det samhället till sist. Hans beskrivning av neoanarkisterna är mer specifik, han kopplar dem till universitetsmiljön, en viss klassbakgrund och en viss fas i livet.
Sammantaget är Fishers analys av vampyrernas slott och neoanarkisterna ett givande perspektiv på de libidinal-diskursiva konfigurationer där politisk korrekthet, moralistisk ”vänster” och häxprocesser ingår. Samtidigt finns det givetvis brister. Fishers eget alternativ är inte övertygande. Han tar heller inte steget fullt ut och drar slutsatsen att vänstern och ”vänstern” är två olika fenomen som inte bör låtsas sträva efter samma sak. Drar man den slutsatsen hamnar man så småningom på samma ställe som Alain Soral, Christophe Guilluy eller Jürgen Elsässer, i insikten att vänster- och högerpopulister har mycket gemensamt och att massinvandring och ”antifascism” är klassvapen. Men oavsett sådant är Fishers artikel värdefull och kan ge aha-upplevelser till människor både i och utanför vänstern.
Om skribenten: Joakim Andersen
