Mark Fisher och kapitalismen

Åsiktskorridoren, Film, Filosofi, Ideologi, Inrikespolitik, Konservatism, Kultur, Litteratur, Marxism, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning, Vänstern

  • 3
    Delningar

Theodor Adorno påpekade på sin tid att den kritik av liberalismen som ”extrema reaktionärer” som Spengler, Jünger, Klages, Steding och van den Bruck stod för på många sätt var överlägsen vänsterns. Idag kan man hitta perspektiv av värde i vänsterns kritik av liberalism och kapitalism, oavsett om man själv ser sig som höger eller vänster. Ett bra exempel på detta är kulturteoretikern Mark Fisher, som inte minst skrev om hur förändringar i samhället återspeglades i populärkulturen. Detta på ett sätt som bör kunna inspirera både alternativhöger, reaktionärer och andra.

Fisher rörde sig hemtamt bland intellektuella som Jameson, Deleuze, Zizek, Badiou och Derrida, men skrev i jämförelse mer lättillgängligt. Ett idag aktuellt verk är Capitalist Realism från 2009. Titeln åsyftade den historiska situation där kapitalismen upplevdes som det enda möjliga systemet, Fukuyamas ”historiens slut”, det post-politiska tillståndet. Efter Sovjets fall tycktes det inte finnas några alternativ, stora delar av vänstern övergick till att slåss om de reella och symboliska smulorna från den rike mannens bord istället för att försöka ta över bordet som sådant. Detta är en starkt bidragande faktor bakom så kallad identitetspolitik och politisk korrekthet, de projekten är ”vänster” utan socialism. Detta beror på konkreta klassintressen hos delar av Francis ”nya klass”, men det beror också på det Fisher kallade capitalist realism. De såg inte längre kapitalismen som möjlig att besegra och ersätta med något bättre. Kring detta resonerade Fisher intressant om sådant som den nya hiphopen som ett uttryck för kapitalistisk realism, och skillnaden mellan gamla maffiafilmers starka gemenskaper och traditioner å ena sidan och de rotlösa kriminella i Heat å den andra. Även Evola hade på sin tid identifierat denna tendens, i The Bow and the Club skrev han:

Intellectual surrender occurs when one grants what exists the character of what should exist, of what is good, thereby stripping reaction of all moral justification.

Evola och Fisher lyfte här en viktig fråga. Under 1930- och 1970-talen var stora delar av befolkningen övertygade om att ”en annan värld är möjlig”, idag har de resignerat och ser kapitalismen närmast som naturgiven, en reifierad del av naturen snarare än det vi kan påverka. ”It’s easier to imagine the end of the world than the end of capitalism” citerade Fisher Zizek och Jameson. Kopplat till detta är populärkulturens sterilisering, ett synnerligen fruktbart och relevant perspektiv hos Fisher. Han återknöt i Capitalist Realism till filmen Children of Men, en dystopi där det inte längre föds barn. Fisher såg den som en möjlig metafor för vår kultur (snarare än den demografiska mardröm den också är i ett Europa där de flesta infödda snart är ensamstående ensambarn). Det nya lyser med sin frånvaro i kulturen, kreativiteten har sinat och vi matas med allt sämre nya versioner av klassiker från 1970- och 80-talen. Något katastrofalt har uppenbarligen hänt med vårt samhälle, på ett kulturellt plan lever vi i ruinerna. Fisher kopplade detta till det kapitalet gör med alla värden, något redan Marx och Engels beskrev. I ett kärnfullt stycke skrev Fisher:

Capitalism is what is left when beliefs have collapsed at the level of ritual or symbolic elaboration, and all that is left is the consumer-spectator, trudging through the ruins and the relics.

Detta kan uppenbarligen knytas både till Jamesons analys av postmodernismen, Debords beskrivning av varuskådespelet och Evolas kritik av moderniteten för dess endimensionalitet. Resultatet är i varje fall en kollaps, ett flerdimensionellt system av värden och perspektiv reduceras till en dimension, den lägsta. Samtidigt försvinner förmågan att ens föreställa sig något annat, ”capitalism seamlessly occupies the horizons of the thinkable”skrev Fisher. Han antydde också ett par möjliga infallsvinklar för den som ser vårt samhälle som sjukt och omänskligt och vill uppmärksamma andra på bristerna i den ”kapitalistiska realismen”. För det första den allt mer utbredda psykiska ohälsan. Om vår samhällsordning är den bästa någonsin, hur kommer det sig då att antalet människor som mår dåligt ökar, antar epidemiska former? Fisher kopplade det till sådant som den ökade otryggheten, att arbetslivet invaderar fritid och familj, att det är svårt att fostra barn när båda föräldrar måste arbeta, et cetera. Studenter Fisher arbetat med led av något han kallade depressiv hedoni. Om depressiv anhedoni präglas av oförmågan att njuta så präglades dessa unga människors depression istället av oförmågan att göra något annat än att söka njutning. Fisher skrev:

There is a sense that ‘something is missing’ – but no appreciation that this mysterious, missing enjoyment can only be accessed beyond the pleasure principle.

I en amerikaniserad kultur där det enda som räknas är pengar och framgång medan högre värden saknas är det föga förvånande att många mår dåligt. Fisher återknöt här till den ”kulturrevolution” man kan koppla till kapitalismens realism. Han lånade termen ”the Selfish Capitalist” från Oliver James bok med samma namn. James skrev:

The Selfish Capitalist toxins that are most poisonous to well-being are the systematic encouragement of the ideas that material affluence is they key to fulfillment, that only the affluent are winners and that access to the top is open to anyone willing to work hard enough, regardless of their familial, ethnic or social background – if you do not succeed, there is only one person to blame.

Detta är en människofrämmande kulturrevolution, som kan ses som ett uttryck för det Guenon kallade det kvantitativas herravälde. Pengar är en form av detta kvantitativa. Fisher kopplade även dagens kris till den byråkratisering som ägt rum trots, eller på grund av, nyliberala reformer. Antalet byråkrater och mängden pappersarbete drabbar oss både som medborgare, konsumenter och anställda, och är en bidragande orsak till att polisen och skolan fungerar så dåligt. Han gav målande, kafkaeska, beskrivningar av detta från sin egen erfarenhet som lärare och myntade det roliga namnet marknadsstalinism för fenomenet. Detta bör vara insikter som kulturkritiker till både höger och vänster kan ha nytta av. Ett samhälle som inte kan reproducera sig utan måste importera ungdomar är inte ett friskt samhälle, detsamma gäller den utbredda psykiska ohälsa och byråkratisering Fisher beskriver. Detta oavsett eventuell materiell ”tillväxt”. Samtidigt lyfte Fisher sådana perspektiv som den utbredda cynicismen som följer av att vi är delaktiga i systemet även när vi i ord tar avstånd från det, och hur moral ersatts av känslor i populärkulturen. Sammantaget är det givande kulturkritik, Fishers förslag på lösningar utgår också från en med mer konservativa synsätt tämligen förenlig marxism (om än otillräcklig). Perspektivet är samtidigt begränsat, och skulle må väl av exempelvis Evolas antropologi eller Jack Donovans samhällskritik med identitet i centrum. Men Fisher är definitivt en värdefull bekantskap för den som vill förstå spelet mellan samhälle, kultur och psyke.

Relaterat

Uppgång och Fall- Children of Mark Fisher


  • 3
    Delningar