I dagarna har partiet Medborgerlig Samling fått veta att de inte är välkomna som utställare på Stockholm Prides område, eftersom de har fel värdegrund. Anledningen är att partiordföranden Ilan Sadé några gånger uttryckt sig på ett sätt som styrelsen för Stockholm Pride valt att reagera på. Bland annat har han i en intervju frågat sig om bokstavskombinationen ”hbtq” egentligen är särskilt meningsfull. Han har även ifrågasatt ”politiseringen av toalettval och pronomen”. Det kan tyckas vara småsaker, men Pridestyrelsen har alltså valt att reagera på det. Den förklarar beslutet med att den har ”ett ansvar att säkerställa en trygg och säker plats för hela hbtq-communityt”. Tolkningen tycks vara att om Sadé och hans partikamrater får närvara som utställare blir området istället en otrygg och osäker plats för hbtq-människor. Översatt till vanlig svenska är resonemanget ganska löjeväckande, inte minst då MED har ett betydande antal homosexuella bland sina företrädare. Det handlar åtminstone om Alexander Bard, Erik Rantzow och Ilan Sadé. De är knappast farliga för andra homosexuella.
Pride Stockholms beslut har väckt starka känslor på sociala medier, inte bara bland MED-sympatisörer. Bland annat Sadé själv har i en debattartikel poängterat att Stockholms stad bidrar med stora summor till Pride men att en vänsterideologisk agenda sedan styr vilka som får vara med. Radikal vänster är välkommen, men liberalkonservativ borgerlighet är det tydligen inte. Alla stockholmare är med och betalar, men bara vissa stockholmares partier får delta. Det är i sig ett tungt vägande argument Sadé här kommer med, och i förlängningen ett argument mot att det offentliga ska sponsra privata tillställningar överhuvudtaget. Som PR betraktat har MED egentligen vunnit mycket gratis marknadsföring genom Pride Stockholms agerande, även om det förmodligen inte var den egentliga avsikten. Styrelsen för Pride Stockholm kan däremot visa sig ha felbedömt tidsandan och den historiska fasen, och kan ha skjutit sig själva i foten genom att utmana den liberalkonservativa miljön.
Man kan tycka vad man vill om både liberalkonservativa Medborgerlig Samling och Pridefenomenet. Jag ser exempelvis själv MED som ett i grunden positivt projekt med många sympatiska och kvalitativa företrädare, men Alternativ för Sverige som ännu mer positivt bland annat på grund av synen på EU, NATO och den demografiska politiken. Liberalkonservatism är inte tillräckligt för att lösa dagens situation, men liberalkonservativa kan spela en roll i undermineringen av den vänsterliberala hegemonin och i vissa fall också gradvis inse situationens allvar. Pride deltar jag inte i av skäl som beskrivs närmare nedan, även om jag är medveten om att spridningen av åsikter och personer även där är stor. Man kan alltså ha olika åsikter om MED och Pride Stockholm. Men det hela är intressant inte minst som ett stycke samtidshistoria, och illustrerar delvis förändrade konfliktlinjer i det svenska samhället. Redan när det blev känt att MED tänkte delta under Pride fick de motta kritik från konservativt håll. Sadé har tidigare själv kritiserat hur Pride utvecklats i Sverige, där han tagit upp hur det svenska etablissemangets konsensuskultur i praktiken kramat ihjäl det, ”det är hela det svenska etablissemanget som vill fira sin egen förträfflighet genom Pride”. När poliser och andra myndigheter visar upp sig under Pride påminner det lite om alla företag som visar upp Zlatan i sina reklamer. Gör Zlatan reklam för dem eller är det egentligen de som gör reklam för Zlatan, som en vis man uttryckt det i en postmodern koan. Man kan också notera att Ilan i en fyra år gammal artikel kritiserat ”den numera identitetspolitiskt extrema organisationen RFSL”. Av naturliga skäl kan det inte tas upp som ett skäl för att stänga ute hans parti idag, då skulle det hela ge ett lättkränkt intryck, men att han trampat på en del tår är sannolikt.
Det finns en viss ironi i att MED utestängs från Pride strax efter att partiet själva inlett uteslutningsärende mot den egna medlemmen Arvid Haag för fel värdegrund. Politisk korrekthet och åsiktskorridoren fungerar genom gradering och relativ positionering. MED är för politiskt inkorrekta för Pride och det upplever man som orättvist och fel, Haag är däremot för extrem ”på riktigt”. Men det här är sådant läsaren redan känner till, många som ibland kritiserar åsiktskorridoren kan frestas att själva använda sig av den. Av mer allmängiltigt intresse är den inblick spelet mellan MED och Pride ger oss i hur PK-vänstern, eller vad man nu väljer att kalla den, fungerar. Den radikala vänstern talade tidigare om att den borgerliga demokratin hade två ansikten. Det ena ansiktet var välvilligt och humant, men om man provocerade det så skulle det verkliga, fascistiska ansiktet visa sig. Detta var en del av analysen som låg bakom Röda Arméfraktionens terrorkampanj under 1970-talet, i efterhand varken mänskligt eller strategiskt tilltalande. De ville tvinga den västtyska staten att visa sitt ”rätta ansikte”, men avslöjade samtidigt sitt eget.
Janusansikten
När man talar om dubbla ansikten är den romerske guden Janus en bra symbol, ibland används uttrycket ”janusansikte”. Janus hade två ansikten, och detsamma gäller dagens PK-vänster. Behandlingen av MED är ett bra exempel på det. Den twitteraktive centerpartisten Staffan Danielsson kommenterade det hela med att det var ”ofattbart”, eftersom han ansett att Pride var ”opolitiskt och samlande”. Hur opolitiskt Pride är varierar från stad till stad och från år till år, men Danielsson satte här utan att veta om det fingret både på sin egen okunnighet och janusfenomenet. PK- eller identitetsvänstern arbetar nämligen med två ansikten. Det kanske bästa exemplet är Expo, föregivet objektiva experter på sina egna meningsmotståndare, men Sadés beskrivning av RFSL visar att Expo inte är ensamma här. När man som identitetsvänster interagerar med allmänhet och, i viss mån, myndigheter, visar man upp ett ansikte som är ”opolitiskt och samlande”. Då handlar det om ett ganska diffust språkbruk, som vem som helst kan hålla med om. Ett exempel kan vara att man vill säkerställa en ”trygg och säker plats” för den egna gruppen. Det är inte alldeles enkelt att argumentera mot det, om man nu inte vill göra världen otrygg och osäker för andra människor. Samtidigt anknyter man som identitetsvänster i sin retorik till motstånd mot sådant som människor i gemen definitivt inte ställer sig bakom, exempelvis våld (mot homosexuella, invandrare eller kvinnor).
Detta ansikte, det opolitiska och samlande ansiktet, är nödvändigt av två skäl. Dels vinner man sympatier och neutraliserar möjlig kritik på förhand. Väl så viktigt är att man gör sig till representanter för en hel grupp. Här finns det ett samspel med etablissemanget. I likhet med i filmen Highlander ”kan det bara finnas en”. Det kan exempelvis bara finnas ett Afrosvenskarnas riksförbund, och det är etablissemanget som väljer vilket det är (och vilka grupper som överhuvudtaget har rätt att representeras, exempelvis afrosvenskar men inte etnosvenskar). Egentligen är det, som Sadé påpekat i en av de intervjuer som fick hans parti portat, tveksamt om homosexuella, bisexuella och transpersoner har särskilt mycket gemensamt. En del av dem är höger, andra är vänster, en del är introverta och andra är extroverta. En del trivs i garderoben, andra vill sexualisera offentligheten. Det finns rentav homosexuella som ogillar bisexuella. Et cetera. Att en viss organisation ska representera alla dessa människor är tveksamt, även om man inte som de gamla anarkisterna ifrågasätter idén om ”representation” som sådan. Rantzow har sammanfattat det väl, ”en sexuell läggning är inget politiskt ställningstagande”.
Detta för oss osökt över till Janus andra ansikte. Det är här inte nödvändigtvis ”fascistiskt”, men det har en specifik agenda. Eftersom vi lever i ett land med ett vänsterliberalt etablissemang finns det goda skäl att misstänka att agendan i de organisationer som får ”representera” olika grupper också är vänsterliberal eller -identitetspolitisk. Ilan beskrev RFSL som den ”identitetspolitiskt extrema organisationen”, och givet samspelet mellan etablissemang och organisation i form av bidrag och erkännande hade något annat varit förvånande. Det leder till en form av exploatering, där organisationer gör anspråk på att representera exempelvis afrosvenskar, HBTq-personer eller funktionsvarierade och sedan har rätt både till bidrag och att tala i hela gruppens namn. Detta trots att det finns en hel del i grupperna som varken vill kalla sig ”afrosvenskar” eller ”HBTq-personer”, och som gnisslar tänder i vanmaktshat varje gång deras ”representanter” uttalar sig. Redan valen av namn på grupperna är uppenbart politiskt laddade, det finns en hel världsbild inbakad i ett ord som ”afrosvensk”. Och både Expo, Afrosvenskarnas riksförbund och RFSL har en tydlig ideologi som de arbetar efter, ideologiskt variationer på den dominerande vänsterliberala.
Det betyder att det finns en inbyggd motsättning här. Organisationen gör sig till talesman för en hel grupp, men driver en agenda som många i gruppen inte står bakom. Vi får därför fenomen som ”husblattar”, ”homonationalister” och annat illa ansett. Rantzow talade i en debattartikel om att det tydligen finns ”bra bögar” och ”dåliga bögar”, beroende på om de delar den vänsterliberala och identitetspolitiska agendan eller inte. Givetvis är det så, och de ”dåliga bögarna” och ”husblattarna” är ett verkligt hot mot de kretsar som bygger sin ställning på att de representerar alla ”bögar” och ”blattar”. De ”dåliga” måste hållas så tysta som möjligt, i synnerhet får de inte röra sig i de arenor som är själva kärnan i sammanhanget. Man släpper inte in fienden i sin fästning, och man låter av samma skäl inte Ilan Sadé sprida sina avvikande och i det här sammanhanget farliga idéer mitt inne på Stockholm Pride.
Den här ideologiska renhållningen är sannolikt extra viktig idag, det finns en del tecken på att homosexuella i Väst börjat vackla i sin lojalitet till det vänsterliberala projektet. Deras representanter ingår i en politiskt korrekt ”regnbågsallians” med lika politiskt korrekta företrädare för bland annat kvinnor och invandrare, men den alliansen utmanas av islam. Muslimer är i sammanhanget en katt bland hermelinerna, med Hegel kan man kalla dem en inbyggd motsättning, för deras religion är svår att kombinera med feminism eller queerteori. Ett växande antal homosexuella och kvinnor märker detta i sin egen vardag, och sakta men säkert drar en del av dem slutsatser av det. Den etablerade feminismen utmanas därför av andra mindre politiskt korrekta feminister, medan homosexuella som Milo Yiannopoulis och andra utmanar den etablerade queerteoretiska och identitetspolitiska HBTq-ideologin. De har kort sagt insett att de har mer gemensamt med en heterosexuell västerlänning än med en genomsnittlig muslim. Samtidigt blir de sällan höger fullt ut, utan nöjer sig med en mer liberal variant. Det här betyder att MED skulle ha bättre möjligheter att rekrytera Pride-deltagare idag än för bara några år sedan. Beslutet att inte låta partiet ställa ut är kort sagt väldigt rationellt, även om skälen som anförts är ohederliga.
Kopplat till Janusansiktet är en annan av PK-vänsterns mest framgångsrika metoder. Det handlar om användandet av flytande definitioner (lingvistiskt uttryckt växlandet mellan konnotation och denotation). Ena stunden använder man samma definition av ”hat” som alla andra, homofobi eller hat mot homosexuella kopplas exempelvis till våld mot dem. Då skapar man en obehaglig association, ingen vill stödja misshandel av andra bara för att de har samkönade partners. Men definitionen är flytande, för i nästa andetag använder man en betydligt bredare definition. Då är ett exempel på ”hat” mot homosexuella att man i en intervju ifrågasatt ”politiseringen av toalettval och pronomen”. Det här är en synnerligen effektiv taktik, inte minst då PK-vänstern haft etablerad media i ryggen. Nödvändiga följdfrågor har aldrig ställts, den vanlige svensk som använt fel ord har kunnat associeras med den som vill använda direkt våld et cetera. Kritik av företrädaren och dennes agenda, exempelvis av Afrosvenskarnas riksförbund, har kunnat jämställas med hat mot gruppen i sin helhet.
För en normal människa kan det vara svårt att förstå att andra använder språket såhär ohederligt. ”Hat” och ”kritik” är ju två olika saker. Det ohederliga och otydliga språket har tre orsaker (och alla börjar de på bokstaven p). För det första handlar det ibland om medveten planering. Att kalla någon homofob istället för att bemöta hennes argument fungerar, och kräver betydligt mindre energi och tid. Detta ohederliga språk skrämmer samtidigt upp en del människor på riktigt. En del som tror att Sverigedemokraterna ”vill döda oss” ljuger medvetet, men en del tror själva på det. Det gäller särskilt psykiskt sköra människor. Här handlar det snarast om paranoia. Det tredje skälet är dock det mest intressanta. I psykologin talar man om projicering, det är när man har känslor man inte vill erkänna för sig själv och därför tillskriver andra. Man kanske själv hatar vita människor, men påstår istället att vita är rasister. Om PK-vänstern regelbundet arbetar med janusansiktet och flytande definitioner som metoder är det i grunden ohederligt. Man har ett ansikte utåt och ett ansikte inåt. Det blir då naturligt att man antar att alla fungerar likadant, alltså även Sverigedemokrater och MED-medlemmar. Om de säger att vi ska minska invandringen så beror det på att de egentligen hatar mörkhyade. Det är i varje fall tolkningen man gärna gör om man själv har ett janusansikte. Dessa människor tycks ofta tro att de är tankeläsare, och det hänger samman med deras projicering.
I någon mån har de ofta rätt, men det beror främst på att de i egenskap av politiskt korrekta varit med och skapat en så hård åsiktskorridor att människor som vill bedriva politik eller ha ett arbete inte kan tala öppet om saker och ting. Effekten av PK-vänsterns janusansikte blir delvis att alla politiker lägger sig till med ett janusansikte. Det är inte sunt vare sig för individen eller för samhället i sin helhet, men det är inte särskilt förvånande. Spelet mellan MED och Pride belyser alltså hur vårt samhälle fungerar, och ett par av PK-vänsterns metoder. En naturlig följdfråga blir hur man kan försvara sig mot de metoderna. Svaret varierar, beroende både på situationen och ens egna resurser. Diskuterar man med någon på sociala medier kan det ibland fungera att helt neutralt påpeka att de använder sig av en ohederlig metod, många gånger att de ljuger. Har man läst Vox Days behändiga bok SJWs always lie kan man rentav citera hans tre regler för hur politiskt korrekta fungerar (”nu projicerar du”). Har man mer resurser och tyngd, som Trump, kan det vara en användbar strategi att belysa janusansiktet genom att provocera de föregivet sansade och neutrala människorna att överreagera på småsaker. Det tycks vara denna strategi som Sadé med flera just nu använder mot Pridestyrelsen, man hamrar genom sina mediakanaler in att den har en politisk agenda. Samtidigt hotar man motståndarens inkomster genom att ifrågasätta att Stockholm stad finansierar ett politiskt särintresse. Det är vettiga strategier, även om det är enklare att göra för ett parti eller liknande än för en privatperson. När man privat råkar ut för flytande definitioner är det bättre att reagera på precis samma sätt som man skulle göra i ett vanligt samtal. Det är ingen större skillnad mellan att felaktigt bli anklagad för att vara rasist och att bli kallad tjuv. I båda fallen är det en lögn och ett personangrepp, och inget som ska slätas över i umgänget vuxna emellan. Ett visst mått av rättfärdig irritation och en saklig beskrivning av vad den andra parten ägnar sig åt, exempelvis projicering, kan i dessa situationer vara ett möjligt försvar och motangrepp när man utsätts för PK-vänsterns ohederliga metoder. På mer politisk nivå kan det däremot vara vettigt att ”heighten the contradiction” för att hegelifiera det hela, att utnyttja och vidga den inbyggda motsättningen mellan de två ansiktena, mellan opolitiskt sken och reell politisk agenda.
Om skribenten: Joakim Andersen
