Nietzsches begrepp slavmoral och ressentiment är användbara för att förstå den moderna världen i allmänhet och politisk korrekthet i synnerhet. Vad det hela går ut på är att få de relativt framgångsrika att ha dåligt samvete för att det finns andra som har det sämre, samtidigt som deras blickar och intresse vänds bort från de verkliga makthavarna. Istället för en klassanalys med tre kategorier avlägsnas överklassen, ”the 1%”, diskret från ekvationen och kvar finns bara medel- och underklass, svenskar och invandrare.

Viktimokratin

And here’s the most interesting part: despite all the legal, social, and cultural prejudice against SWMs [Straight White Men], the pervading belief in our empire is that SWMs are actually in charge and are running things for their own benefit. SWMs are consumed with guilt, and have convinced themselves that they’re responsible for everything that’s wrong with the world.
– Thumotic

En läsvärd betraktelse av detta historiskt originella system levererar Jon Frost, mannen bakom den ofta givande sidan Thumotic. Frost uppmanar läsaren att göra ett tankeexperiment, föreställa sig att en utomjording på avstånd studerar USA år 2015. En sådan objektiv utomjording skulle ha väldigt svårt att förena talet om vita och manliga privilegier med den verklighet vita män i gemen befinner sig i. Det är okej, rentav uppmuntrat, att driva med och håna gruppen vita män, medan motsvarande behandling av svarta kvinnor kan leda till exempelvis förlust av arbete. Svarta kvinnor kvoteras in istället för vita män. Et cetera. Men på något vis ses det som en självklarhet att gruppen vita män förtrycker gruppen svarta kvinnor (och män).

Frost kommer fram till att USA är historiens första viktimokrati. Det är ett samhälle där den härskande klassen legitimerar sin ställning genom en myt om offerskap. För normalt accepterar inte en priviligierad grupp att hånas och skuffas undan. Frost påminner oss om varför ”white privilege” och ”patriarchy” inte stämmer överens med verkligheten:

Bottom line: an actual ruling class doesn’t allow itself to be blatantly sabotaged and attacked.

De är kort sagt myter, ideologier. Om grupp A kollektivt försörjer grupp B med sina skattepengar är det löjeväckande att anta att grupp A samtidigt ”förtrycker” grupp B. Om medlemmar av grupp B dessutom riktar dödligt våld mot medlemmar av grupp A betydligt oftare än motsatsen kan vi rentav börja misstänka att den sociala verkligheten är mer komplex än en floskel som ”strukturell rasism” antyder. Kanske kan det rentav vara så att talet om ”förtryck” bygger på en direkt felaktig historiesyn med rötter i Hollywood snarare än i komplex verklighet.

Frost ger ett antal råd till den som lever i en viktimokrati. Inse att du är en slav, att systemet styrs av grupper som inte har något till övers för dig och de dina. Några skäl till dåligt samvete eller andra uttryck för slavmoral har du inte. Undvik den populärkultur som genomsyras av slavmoralen och föraktet riktat mot dig och de dina. Lägg betydande fokus på självförbättring, och rikta vreden rätt. Sammantaget är det inte dåliga råd.

Vi finner Frosts text här:

Victimocracy

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.