Den senaste tiden har den amerikanska kafékedjan Starbucks stått i centrum för en skandal och försökt hantera den. Skandalen ifråga handlade om att två afro-amerikanska män besökte ett Starbucks i Philadelphia utan att beställa, enligt männen själva eftersom de väntade på en vän. De båda uppmanades att lämna kafét, de stannade och polis tillkallades. Männen arresterades sedan, något som filmades och blev viralt. Starbucks har anklagats för rasism, och sedan försökt hantera debaclet genom att under en dag i maj stänga sina kaféer så att personalen kan gå på ”racial-bias education”.

Det hela är intressant av flera skäl. Man kan se händelsen som ett exempel på gentrifiering, på postmodern medialogik, på att ”nu har de politiskt korrekta blivit galna”, ”Starbucks är rasister”, ”svarta har intagit det heligas kategori i vårt samhälle” eller vad man nu önskar. Minst lika givande är att se det mer hegelianskt, som ett uttryck för den motsättning som finns i vårt samhälle i stort, i dess ideologi, och i synnerhet i ett specifikt socialt skikt. Starbucks befinner sig i skärningspunkten mellan alla dessa tre. Det är ett företag som flera gånger positionerat sig politiskt. 2012 tog man ställning för samkönade äktenskap, 2015 påbörjade man, och tvingades avbryta, kampanjen #Racetogether, 2017 lovade företagets VD Howard Schultz att Starbucks skulle anställa 10000 flyktingar (detta samma dag som Donald Trump skrev under en order att inte släppa in bland annat syrier i USA). Starbucks har tagit ställning på ett sådant sätt att det tilltalar den sociala och demografiska grupp som ibland kallas SWPL, efter den populära bloggen Stuff White People Like. Det handlar, förenklat, om vita liberaler som ser sig själva som något mer sofistikerade än sina kusiner från landet, det överlappar delvis den grupp som i Kina kallas baizou. De skapar i hög grad sin identitet genom konsumtion, bland annat av kaffe och varor/tjänster med ett ”personligt” tilltal och utan för skrikiga färger, och genom politiska positioneringar. De senare är vänsterliberala, en SWPL är vanligtvis för ”öppna gränser” och ”mångfald” och tycker illa om Donald Trump. Detta är både identitetsskapande och ett sätt att signalera status och distans från den stora, obildade och rasistiska massan. Många av oss kan vid det här laget närmast instinktivt förutse vilka fenomen, både politiska och kulturella, en SWPL kommer att finna ”rätt” respektive ”fel”.

Motsättningen, eller dilemmat om man så önskar, är att denna grupp vill ha mångfald i teorin men inte i sin egen vardag. Har de möjlighet segregerar SWPL-människor sig vad gäller både boende och fritid. Gregory Hood från American Renaissance analyserar detta i en intressant artikel betitlad Starbucks: Hypocrisy as a Business Strategy. Oavsett om man i stort delar Hoods perspektiv eller inte är det en träffsäker beskrivning av dilemmat. Han tar bland annat upp statistik som visar att 83% av Starbuckskaféerna i USA betjänar ”predominantly white areas, mostly wealthy or middle class ones.” Starbucks smutsiga lilla hemlighet är kort sagt att de erbjuder vita liberaler en miljö och en atmosfär utan störande sociala inslag som fattiga vita och afro-amerikaner, samtidigt som de tar retorisk och symbolisk ställning för de senare. I längden kan detta vara svårt, bland annat eftersom det symboliska ställningstagandet underlättar en politisk och demografisk utveckling som innebär att SWPL-”reservaten” blir allt mindre och får svårare att upprätthålla sina gränser. Det finns också en risk att andra aktörer upptäcker SWPL-människornas hemlighet och börjar utnyttja den mot dem. Ideologin och intresset kolliderar kort sagt för denna grupp, något de hanterar på olika vis. En del blir direkt fanatiska försvarare av ideologin, andra försöker närma ideologin verkligheten med varierande framgång. Dessa människor har exempelvis svårt att rösta på Sverigedemokraterna, av klass- och statusskäl, och söker istället i det längsta borgerliga alternativ. I längden kan man dock misstänka att intresset trumfar ideologin, det återstår därför att se vilka ideologiska och reella synteser de vita liberalerna kommer enas kring på sikt. Det finns sedan flera år tecken på att de attraheras av viktoriansk estetik, här kan man ana både fortsatt sökande efter statusmarkörer och en mer eller mindre medveten strävan efter mer positiva kvaliteter som autenticitet, manlighet/kvinnlighet och självdisciplin.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.