Henning Eichberg – Minoritet och majoritet

Okategoriserade

Den tysk-danske akademikern och samhällskritikern Henning Eichberg har under sin bana rört sig från den nya högern till den danska vänstern. Intresset för folk och folksteori har han behållit, hans gamla studie Minderheit und Mehrheit är ett exempel på detta och intressant för både vänster och höger.

Minoriteter

Eichberg fokuserar på etniska och nationella minoriteter och majoriteter. Han identifierar etniska minoriteter genom ett flertal kriterier. Så har de ofta, men inte alltid, ett annat språk än majoriteten. De har, eller anser sig ha, en annan härkomst, ofta även en annan religion. Samtidigt har de ofta en annan social profil, deras klass- och yrkesfördelning är inte samma som majoritetens (i vissa fall, exempelvis en del medeltida judenheter, kan de tillhöra ett eget stånd). Även nationalkaraktär och mentalitet kan anses skilja sig åt.

Eichberg beskriver i fyra fallstudier ett antal minoriteter: judar, irländare, nordamerikanska indianer och arbetskraftsinvandrare. Studierna bekräftar hans intresse för klass- och yrkesfaktorn, och är intressant läsning i sig. Bland annat beskriver Eichberg hur socialt och ekonomiskt marginaliserade indianerna är i USA, med medellivslängd och barnadödlighet som för tankarna till ett fattigare u-land. Han skildrar också hur den engelska koloniseringen slog sönder det irländska klansamhället och dess ekonomiska grundvalar, och förvandlade dem till en undertryckt grupp. Varje fallstudie innehåller också ett antal kortare utdrag ur historiska källor.

Intressant är också hans skildring av hur medlemmar av de olika minoriteterna försökt hantera sin position på olika vis. Bland de tyska judarna fanns exempelvis en grupp som eftersträvade assimilering, att betraktas som ännu en av de tyska stammarna, samtidigt som det fanns de som eftersträvade separation och en sionistisk identitet. Eichberg identifierar också en inte sällan manifest konflikt i indianrörelsernas inställning till 1968 års mentalitet, många betraktade inte bara de vita som inkräktare utan även de svarta som inte sällan hållits som slavar av indianstammarna. Samtidigt har det funnits traditionalistiska aspekter i motståndet, liksom aspekter som varit förenliga med miljörörelsen. Relationen till vänstern har därför varierat, liksom valet mellan att identifiera sig med tredje eller fjärde världen, exempelvis med sandinisterna eller med de miskitoindianer som kämpade ihop med contras. Han skildrar syntesen mellan socialism och nationalism som utvecklades av bland andra James Connolly. Sammantaget är det givande läsning, inte minst för den som tror att vänstern alltid varit fientlig mot folken.

Folkteori – etnos, demos och folket

Eichberg noterar att varken högern eller vänstern egentligen har någon folkteori, vilket är paradoxalt med tanke på hur ofta man åkallar, eller tills helt nyligen åkallat, ”folket”. I de nordgermanska språken kan ”folk” betyda tre olika, delvis överlappande, saker. Det kan vara etnos, ”vi – och dom andra”. Det kan också vara demos, ”vi alla”. Men det kan också vara det som tidigare kallats pöbeln, ”vi härnere”. När det gäller en förtryckt minoritet kan dessa tre överlappa, det etniska ”vi” med ”vår” särart är också det förtryckta ”vi härnere”, och försöker bilda en egen politisk enhet, ett demos eller ”vi alla”.

Eichberg rör sig med ett praxisbegrepp som utgångspunkt för att utveckla en ”materialistisk folkteori”. Sådan praxis kan vara fest, sport, krig och revolution. Han utvecklar också något ett folkens psykologi, och noterar att denna har inslag som identitet men även neuros och fiender. Folk kan bli både neurotiska, paranoida och farliga. Samtidigt kan här finnas ett sammanhang. Där man inte får tala om det ”goda” folket finns risken att folket visar sin förfärande sida. Eichberg utvecklar inte detta, men man kan misstänka att det finns ett visst samband mellan folk vars existens förnekas eller demoniseras, och reaktioner i form av exempelvis främlingshat av den fulare sorten.

Etnopluralism och substantiell demokrati

Demokratins folk är de som kan tala med varandra… globaliseringen är marknadslogikens angrepp mot folken…
– Eichberg

Intressant, och nära besläktat med de Benoists hegelianskt anstrukna tankar kring erkännande, är Eichbergs resonemang om etnopluralismen och rätten till särart kontra liberal universalism. Han noterar att liberalt krav på likhet innebär ett förnekande av minoriteters existens (liksom av majoriteters, kan tilläggas). Den universella och liberala demokratin är alltså en formell eller procedurell demokrati, men den förnekar folkens existens. Mot detta kan ställas en substantiell demokrati, där folken erkänns. Eichberg nämner här Kanada som ett exempel, där franska och inuitiska minoriteter fått erkännade som statsfolk i sina landsdelar (även Danmark och Finland nämns som goda exempel, med Färöarna, Åland och Grönland). Mot liberalismens förmenta universalism står rätten till särart.

Det finns en koppling mellan den formella demokratin och globaliseringen. Båda vill förvandla människor till ”individer” och ”medborgare”, båda vill förneka existensen av folken. Mot detta ställer Eichberg den verkliga demokratin. Där globaliseringen vill avnationalisera människor, och omvandla människor till ”individer” är det folkliga och det mellanfolkliga ett alternativ. Detta gör att även om Eichberg lämnat den nya högern och idag tillhör Socialistisk Folkeparti finns här samma fokus på folken som revolutionära subjekt som vi finner hos Alain de Benoist (eller för den delen Sultan Galievs nationalkommunism och Aleksander Dugins etnosociologi). Detta gör att hans folkteori kan vara av värde både för en vänster som börjar ifrågasätta att antinationalism ersatt internationalism, och för en höger som ifrågasätter den moderna erans explicita eller implicita krav på likhet.

Relaterat

Lästips: Henning Eichberg
Sultan Galiev och de historiska nationalkommunisterna
Aleksander Dugin – Ethnosociology