Offentlig tystnadskultur

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

  • 28
    Delningar

Från flera olika myndigheter nås vi numera av signaler om tystnadskultur och repressalier, de är inte enstaka händelser utan bildar ett mönster. I Trafikverket får vi veta att anställda är rädda för att kritisera Västlänken, en tandhygienist straffas med besked efter att ha tipsat Migrationsverket om misstänkt åldersfusk. Migrationsverkets anställda ”miggor” har under flera år anonymt berättat om sin ofta absurda arbetssituation genom Merit Wager. Socialsekreterare begår självmord och anställda på Försäkringskassan motiveras under lönesamtal att ge fler avslagsbeslut. Mörkertalet kan, givet hur tandhygienisten, Peter Springare, Fredrik Antonsson och andra behandlats, vara betydande. Få svenskar vill undersöka vad som händer om de besöker Nordstan nattetid, ungefär lika få människor vill pröva vad som händer om de går i Springares fotspår och är ”illojala” mot sina arbetsgivare.

Det hela belyser flera aspekter av vårt samhälle. Det finns ett inslag av det Marx skulle kallat klasskamp, överhetens ständigt pågående försök att trycka ner ”den lille mannen”. Detta äger inte bara rum genom lagstiftning, minst lika viktigt är förskjutning av maktbalansen genom förändrad praxis. Intressant är att här handlar det om en konflikt inom offentlig sektor, där hävdvunnen sedvanerätt, ofta skyddad genom lagstiftning, vad gäller sådant som meddelarskydd de facto kringgås och en tystnads- eller rädslokultur införs. I grunden är det dock inte främst en konflikt mellan ledning och professioner inom offentlig sektor, det hela kan inte betraktas isolerat från en bredare samhällelig konflikt mellan folk och globalistiskt etablissemang.

Globalister och etablissemang genomför en massiv överföring av makt och resurser från folket till sig själva i detta nu, bland annat genom en massiv invandring och EU-medlemskap. Detta har konsekvenser, bland annat i form av försämrad sjukvård, skola och polis. Skola, vård, polis, äldrevård med flera områden överbelastas, vilket innebär att medborgarna får sämre eller ingen service samtidigt som de anställda drabbas av hot, stress och utbrändhet. I ett postmodernt samhälle som vårt är det dock så att det vi inte pratar om heller inte finns. Om någon exempelvis haft skrämmande erfarenheter av ett besök på akuten men ingen annan talar om det, så är det bara ett undantag. Undantag hör till den privata sfären snarare än den politiska. Detta gör alternativmedier så hotfulla för makten, men det innebär också att visselblåsare från vård, skola, polis, Migrationsverk et cetera är ett potentiellt synnerligen potent hot. I synnerhet om de skulle märka att det är ofarligt att berätta om sin situation, då kan det snabbt uppstå en kritisk massa och en utbredd bild av pågående samhällskollaps. Sådana visselblåsare måste därför stämplas som illojala och de måste frukta repressalier. Ett inslag i bemötandet av hotet är tillsättandet av synnerligen etablissemangslojala chefer som Dan Eliasson. Gissningsvis innebär resursbristen och stressen också att de utsatta blir tystare och räddare, de halkar kort sagt ner några maslowska trappsteg.

Detta är en både upprörande och oroande utveckling. Men samtidigt är det ett exempel på hybris, globalisterna har vaggats in i falsk säkerhet och överskattat både sin egen förmåga och folkets oförmåga. Enligt den amerikanske invandringskritikern Sam Francis finns det i vårt samhälle två större klasser, dels det postborgerliga proletariatet (”vanligt folk” på vanlig svenska), dels den nya klassen (ungefär motsvarande ”professionerna” i både offentlig och privat sektor). Det finns en viss intressekonflikt mellan dessa båda grupper, analyserad av Francis, men idag påminns vi också om en annan konflikt. Den löper mellan globalister på ena sidan och postborgerliga proletärer och stora delar av den nya klassen på den andra. Tandhygienister, lärare, försäkringskassehandläggare med flera delar av den nya klassen drabbas idag också av överföringen av resurser och makt, många gånger hårdare än Francis pobo-proletärer. Det tar dem ofta längre tid att utveckla en förståelse av den historiska situation de befinner sig i, men vi ser tydliga tecken på att de gör det och börjar engagera sig. Ett nytt historiskt block, populistiskt i vid mening, börjar ta form, med potential att framgångsrikt konfrontera globalisternas projekt. De har kort sagt haft för bråttom.


  • 28
    Delningar