Rising from the Ruins

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Geopolitik, Hedendom, Historia, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kristendom, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Motpol, Nya högern, PK, Politik, Rekommenderat, Religion, Samhälle, Traditionalism, Utrikespolitik, Vänstern

  • 14
    Delningar

Vi genomlever den liberala ordningens begynnande dödsryckningar. Det är en ordning vars politiska, ekonomiska och kulturella grundvalar lades efter den förödande världsbrand som var Andra världskriget. Det liberala systemet har efter en smekmånad av tillväxt och fred gradvis fått se sina inbyggda motsättningar fördjupas och bli allt svårare att hantera. Idag är de akuta, systemet håller på att skära ihop oavsett om vi betraktar det politiskt, demografiskt, ekonomiskt eller kulturellt. Den sociala formationen upplever ”ekonomisk, politisk, intellektuell och moralisk dekadens” för att citera Friedrich Engels ord om Roms fall. Vi närmar oss det tillstånd som kallas interregnum, den förvirrande och konfliktfyllda perioden mellan två stabila ordningar. Man kan längta tillbaka till smekmånaden, då blir man liberal. I negativ mening är det en reaktionär lösning, ett försök att lösa problem med de metoder och synsätt som orsakat dem. Det är trots det en utbredd reaktion, människor saknar i hög grad perspektiv och verktyg som går bortom liberalismen även om de märker att utvecklingen rör sig åt fel håll. Många blir uppgivna och kan inte se några lösningar alls, vilket på sitt sätt är logiskt för det finns inga liberala lösningar. Att föredra är att längta framåt, att vara ”nostalgisk inför framtiden” för att låna ett kärnfullt uttryck från althögern. Det kan jämföras med den historiska konservativa revolutionen, på samma gång nytänkande och återgång till tidlösa värden.

Min bok Ur ruinerna var bland annat avsedd att bidra till perspektiv på vår historiska situation, och studera några av de möjliga lösningarna. Fokus låg på de utmanare som växer fram, från den nya högern och neoreaktionärerna till althögern och Trump. Ingen enskild miljö eller grupp sågs som den fullständiga lösningen, synsättet var snarare att de alla är prototyper som pekar åt rätt håll. Det finns saker att lära från både Alexander Dugin och PEGIDA, vad gäller både perspektiv och metoder, det finns också brister hos båda. Exakt vad lämnas i hög grad åt läsaren själv att avgöra, jag skriver för det mesta mer beskrivande än tyckande och om kapitlet handlar om Alexander Dugin är målet att på ett rättvisande sätt beskriva hans perspektiv. Detta betyder förhoppningsvis att Ur ruinerna kan användas av läsare från vitt skilda miljöer, samtidigt som mina egna åsikter återfinns inte minst i det avslutande kapitlet.

Ur ruinerna innehåller också perspektiv och begrepp som kan användas för att förstå utmanarna och vår historiska situation, från Gramscis och den nya högerns metapolitik, generationsteorins ”generation Z” och Machiavellis distinktion mellan eliter som är rävar och eliter som är lejon, till Sam Francis populistiska klassteori med ”postborgerligt proletariat” och ”den nya klassen”, Männerbund och Georges Dumezils tre indo-europeiska funktioner. Synsättet vänder sig mot defaitismen, övertygelsen att ”allt är kört”. Det vänder sig också mot, eller kompletterar, en överdriven tro på partipolitiken. Vi behöver även ta tag i kulturen, vinna det offentliga rummet, bryta med degeneration i vardagen och bygga egna institutioner. Lyckas vi med detta ser framtiden ljus ut.

Ur ruinerna har nu översatts till engelska, och utkommit som Rising from the Ruins. Översättningen är välgjord, vissa partier direkt poetiska. Boken innehåller också ett nyskrivet förord som uppdaterar vissa kapitel, ett av många efterfrågat index och Daniel Fribergs på samma gång kraft- och kärnfulla förord.


  • 14
    Delningar
  • Palnatoke

    Utmärkt att boken översatts till engelska nu. Vi lever onekligen i en spännande brytningstid och det märks att desperationen växer hos västvärldens etablissemang. De har tappat greppet och det vet de.

  • stevenstills

    Ja det partiväsende vi har idag är också efterkrigstida rester. Det är väl bara folk över 70 som vet att riksdagspartierna en gång hade sina rötter hos arbetare (S), bönder (C) lärare och frireligiösa (L och KD) och företagare (M). Nej det gamla är i upplösning. Feminism och normkritik har sakta men säkert mullvadat sönder de efterkrigstida framsteg vårt land gjort. Händelserna i Svenska Akademin och på Stockholms Stadsteater är symptomatiska. Vi är inte längre hela människor i ett helt land utan måste hela tiden ta hänsyn till vad som för stunden är politiskt rätt. Sverige som ett sorts DDR light. De äldre ledamöterna i Svenska Akademin sitter mitt i korsdraget och känner att de inte längre kan fullgöra sitt uppdrag på grund av alla dessa hänsyn. De lämnar.

  • PlebisPlebojis

    Finns det inget positivt du kan se i liberalism alls?

  • Pingback: Arktos Newsletter #70 – AltRight.com()

  • Dan Ahlmark

    JA:s syn på att vi nog snart befinner oss i ett interregnum tror jag också är helt korrekt. I min bok om svensk libertarianism säger jag följande (s. 180):

    ”Hur kan man då säga, att vi nu har så stor möjlighet att leva en fri människas liv enligt libertarianska principer ?
    Ett skäl är, att anden är ute ur flaskan. De stora alternativa ideologierna har samtliga misslyckats. Fascism, nazism och socialism/kommunism havererade under förra århundradet, och klassisk konservatism tynade bort, samt socialkonservatismen hyllar StatsVälfärdsStaten och leder så småningom till en växande kollektivism. Socialismen fick en comeback genom kultur/nymarxismen och dess Alienliknande invasion av samhällets institutioner, men den kommande kampen om samhället kommer den inte att vinna permanent. De konventionella borgerliga och socialdemokratiska partierna – numera främst socialliberala eller liberalsocialistiska – har i sin kapitulation för globalismen och politisk korrekthet samt sin för nationerna destruktiva reaktion på massinvandring och islamism förlorat sin historiska ställning som politiska krafter, vilka skyddar välståndet, friheten och de västerländska befolkningarna. Tiden har kommit för libertarianismen som styrande princip för samhällsuppbyggnaden. Som sades ovan, prövar samhällen (likt individer) ofta alla andra utvägar, innan de äntligen gör det rätta.”
    Som vanligt var artikeln läsvärd eftersom den innehåller artikeln en kombination av bra reflektioner och bra formuleringar.

    Dan Ahlmark