Peter Sloterdijk är en av Tysklands mer givande intellektuella. Han bekräftar bland annat att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”, en motsvarighet till Sloterdijk skulle inte vara möjlig i svensk akademi eller offentlighet. Han rör sig ständigt på gränsen till åsiktskorridorens tabun, och har under åren skapat kontroverser bland annat genom att flirta med eugenik och genom att kritisera 68-vänstern, välfärdsstaten, statsfeminismen och öppna gränser. För min del är han inte minst värdefull genom Zorn und Zeit, där han tog upp thumos. Thumos är en dimension av den mänskliga erfarenheten som annars missförstås eller marginaliseras av den officiella ideologin. Vilket i sin tur innebär att liberaler inte förstår mycket av det som pågår i det samhälle där de lever. Sloterdijk skisserade där en thumotisk ekonomi och en thumotisk politik, som borde tilltala inte minst den nietzscheanskt och hegelianskt anstrukne.

Det mänskliga zoot
Books, as the poet Jean Paul once remarked, are thick letters to friends.
– Sloterdijk

En klassisk text av Sloterdijk är Regeln für den Menschenpark från 1999, ”Regler för människozoot”. Den väckte kontrovers och orsakade en debatt med Frankfurtskolans Jürgen Habermas, men är samtidigt en bra introduktion i kraft av sin begränsade längd. Sloterdijk för där ett samtal med Heidegger och Nietzsche. Han finner att historien är en historia om människans domesticering, en kamp mellan tendenser som bestialiserar och tendenser som tämjer. Detta var tydligt i Rom, där de bestialiska tendenserna representerades av krigen och de blodiga skådespelen. Mot detta stod humanitas och filosofin, ett led i den gemenskap som kallas humanismen. Sloterdijk menar att humanismen är drömmen om en gemenskap mellan människor som läser samma böcker, böcker som har förmågan att ”lugna den inre besten”. Hans resonemang kring böcker som brev till vänner, okända vänner i tid och rum, här är för övrigt tilltalande.

Humanismen kom under perioden 1789-1945 att uppleva en storhetstid, nu som nationalhumanismer. I olika länder läste man olika böcker, detta bidrog till att skapa nationer. Sloterdijks resonemang kring detta är värdefull läsning för den som är intresserad av fenomenet ”nationell kanon”, en samling böcker som upphöjts till ett nationellt arv. Detta inte minst då han samtidigt konstaterar att den teknologiska utvecklingen omöjliggjort detta i vår tid, nya medier som TV och internet har ersatt böckerna. Dessa nya medier är postliterata och posthumanistiska, nationalhumanismen hör därför historien till, kanske även humanismen som sådan. Men hur ska vi då kunna rädda människan från de bestialiska impulserna?

Sloterdijk ger här inget egentligt svar. Han beskriver Heideggers svar på humanismen, Heideggers ansats för på många sätt tankarna till Ludwig Klages. För honom utgår humanismen från ett förnekande av människans natur. Enligt Heidegger är människan inte ”ett rationellt djur”, ”djur + förnuft” (jämför Klages tankar kring Geist och ego). Hon är istället granne med Varat, och språket beskrivs poetiskt som Varats Hus. För Heidegger är Västerlandets historia en historia om hur humanismer krigat om kontrollen över Varat, humanismer som amerikanism, bolsjevism och fascism (den sistnämnda en udda hybrid av humanism med bestialitet enligt honom). Relationen till varat borde vara en annan.

Sloterdijk ser dock Heideggers ansats som hopplöst otidsenlig, och vänder sig istället till Nietzsche för att förstå människozoots framväxt. Människans historiska domesticering är nämligen inte bara en fråga om etik, den är även en fråga om urval och genetik. Nietzsche berör detta i Zarathustra, när Zarathustra ser ett antal hus och frågar sig vilka som kan tänkas bo där. Huset är ett viktigt steg i människotämjandet, men det finns fler (hyreshuset torde vara ett ytterligare steg). Här vänder Sloterdijk på perspektiven, och menar att historien varit en kamp mellan humanister och superhumanister, mellan viljan att minimalisera människan och att maximalisera henne. Som vanligt ger Sloterdijk inget slutgiltigt svar på hur man ska förhålla sig till frågan om människans domesticering, men han erbjuder flera perspektiv som kan hjälpa läsaren att själv hantera den. Att en domesticering pågått länge, och pågår även nu är uppenbart, men så även att den nu tappar kontakten med humanismen och istället förenas med betydligt lägre tendenser. Om detta är en logisk följd av humanismens brister eller inte är en annan fråga, likaså om målet bör vara antik humanitas eller Nietzsches övermänniska. Den domesticering som pågår idag är oavsett vilket en oroväckande utveckling, och Sloterdijk ger oss några begrepp för att förstå den.

Vi finner Sloterdijks klassiker här: Rules for the Human Zoo

Mer Sloterdijk

Peter Sloterdijk och de öppna gränserna
Sloterdijk om språkpolitik
Sloterdijk och den postmoderna massan
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
Sloterdijk och thumos
Sloterdijk och den cyniska tidsåldern
Sloterdijk och Finkielkraut – Den vänsterradikala mentaliteten